Tufft det låter
Men så bra att du ringde hem maken!
Bra att ni ska prata med BVC, men jag hade absolut testat magdroppar och Miniform till henne. Och vår bästa grej, Coracorsjalen. Har funkat varje gång Signe varit skrik och panik-ledsen. Hon slappnar verkligen av där i och somnar.
Fy vad tufft! Och man får tycka det är jobbigt! Det där hade jag också brutit ihop av, utan tvekan. Hoppas det blir lättare för er alla snart.
Long shot, för övrigt, men dricker du kaffe? Vet en vars bebis fick ont i magen av att hon drack kaffe då hon ammade. Men ingen aning om det är nåt som är vanligt generellt.
Jag tror att någon tipsade om det förut, men är du med i Amningshjälpens grupp på fb?
Det är inte (alltid) så att allergiska bebisar har symptom från födsel. Min brorsdotter konstaterades vara allergisk förra veckan. Hon är 7 månader och har absolut inte haft symptom hela livet.Säger bara pilatesboll! Har du testat det? Och, som så många redan sagt, det går över, det blir bättre ❤ Men det är så tufft! Vår lilla är 11 veckor och har också varit helt klart skrikigast av våra barn, men kanske, kanske att det börjar vända nuVi har en Najell som funkar bra. Det är lite tight kan jag tycka, och vi letar efter nån bra sele just nu. Men att bära funkar oftast. Det blir tungt dock, eftersom hon märker direkt när man sätter sig ner
Eller så är det tillfälligt...Hög igenkänning! Och det går liksom inte att föreställa sig innan man får barn. Jag trodde att bebisar mest sov och då i vagn eller spjälsäng. Tji fick jag, mina två kolikbebisar var som små plåster och vi bar och bar och bar, dag och natt. Min man gick ner 10 kg med första eftersom han gick runt och bar så mkt med selen. Jag minns en kväll när jag lämnat över bebisen till pappan och sedan sprang ut i mörkret och grät och grät och tänkte att jag ångrade att jag fått barn och att mitt liv var förstörtIdag nådde vi en ny rock bottom. Ebba har mått väldigt dåligt och gallskrikit hela dagen, tillslut bröt jag ihop och störtgrät en timme. Maken fick komma hem från jobbet och gå runt och vanka på henne på sin stukade fot. Liten har ont och är trött, mamma och pappa har ont och är trötta.
Jag känner mig som världens sämsta mamma och känner att jag behöver göra upp med min egen självbild mitt i allt. Innan vi fick barn kände jag lite irritation över personer som ständigt klagar på sina barn. De sover inte, skriker, äter inte, stökar ner osv. och jag tänkte i mitt stilla sinne att ja.. barn tar plats. Det är inte rättvist att klaga på dem, de är små och gör sitt allra bästa. Jag trodde att jag skulle vara den mildaste och mest kärleksfulla modern som fanns. Nu finner jag mig trött, har ont, och när det blir som värst så stänger jag ner. Jag orkar inte sjunga för henne, och orkar inte prata med henne. Jag bara vankar fram och tillbaks i tysthet och hon är sååå ledsen. Det är hemskt att se mig själv såhär, att den goda modern i mig liksom falnar
Nu har jag fått sova ett tag och har ny energi. Vi ska till BVC på onsdag på 2-månaders kontroll och tänkte prata om hennes mage och ta hjälp. Annars hankar vi på en dag i taget. Vi har inte testat magdroppar eller pysventil ännu så det finns fortfarande saker att testa. Vi får nog även växla upp magmassagen ytterligare. Nu har hon äntligen somnat på mitt bröst så kramar och pussar på henne så mycket jag bara kan.
. Det känns hemskt att tänka på nu, men jag menade det ju inte, jag var bara desperat. Jag var mycket hos min mamma när min man jobbade, hon kunde inte trösta bebisen men att ha sällskap och få mat gjorde mycket.
. När magontet lättade hade vi en jättemysig bebistid.Inga mammor tycker det vågar jag påstå. Inga föräldrar alls
. Nu hade vi turen att kunna vara hemma väldigt mycket båda två första året, men trots att vi verkar ha samma typ av skrikfest så kände jag alltid att det var enklare än jag tänkt mig. Jag tror jag hade en tvärtombild, att allt skulle vara skitjobbigt i 2 år, och så var det inte det. Och att mininställning till att bli förälder var annorlunda än din. Nu när hon snart är tre börjar jag bli den där föräldern jag tänkte att jag förhoppningsvis blir tror jag, när man kan resonera, säga att man förstår vid utbrott och sätta lagoma gränser för mutor. Ett spädbarn behöver bara er närhet och mat.
I kombination med en treårig storasyster som verkligen har ett sjujäkla humör just nu 
och att vi gått igenom mycket under dessa veckor med sjukdomar, dödsfall i familjen och att vi behövde ta bort en älskad hund, 15 år gammal, så har vi verkligen varit rätt slitna. Men nu känner jag att mycket börjar lätta. Så nu planerar vi dop och utbyggnad av huset 
Men även det blir såklart bättre, det har ju skett en stor förändring i hennes liv också. Hon är iaf fantastiskt fin mot sin lillasyster så det är skönt.Roligt att höra ifrån dig igen, även om det förstås är helt rätt prioriterat att buke tas när tid och ork finns. Hoppas verkligen att det lättar för er nu, och beklagar dödsfallet samt hundenHar inte riktigt orkat skriva här, vi har också haft ganska tuffa veckor. Lilla M är nu drygt 11 veckor och hon är en dam med kort stubin och stora röstresurser
Överlevnadshacks här hemma är babypottning (knappt några bajsblöjor alls och lilla M blir verkligen förbannad när hon vill bajsa om vi inte är snabba nog att ta henne till pottan) och bära i sjal och för att försöka lindra magont har vi också bytt till vattenbaserade d-droppar samt kör magmassage. Är ju omöjligt att säga vad som hjälper, de blir ju mindre missnöjda med åldern också men nu börjar det iaf lätta.
Jag har mest jobbigt med mina känslor gentemot treåringen, vi har så många strider just nu
I övrigt upplever jag lilla M som en fysiskt stark och tidig tjej. Hon ligger gärna på mage och spanar men har nu börjat vända sig till rygg också. Är stark i överkroppen, vägrar sitta tillbakalutad utan ska alltid resa sig upprätt och hålla koll på omgivningen. Låter inte jättemycket i form av "prat" men ger fantastiska leenden och tysta skratt som får oss alla att smälta. Hon har börjat ta tag i saker och suger konstant på sina händer eller det hon håller i dem. Trots att vi är trötta och slitna så älskar jag denna tid och njuter av att ha henne nära, nära dygnet runt ❤ Skulle gärna stanna tiden ett tag, hon växer så vansinnigt fort.
Svag i kroppen så sitsen och förmågan till att faktiskt rida saknas men det kommer. Jag fokuserade på känslan, och den var bara bra, kände inte av framfallet alls och så mycket lättare att rida utan gravidmage! Så nu har H en glad mamma som ska försöka komma upp i sadeln några gånger i veckan framöver, med målet att kunna åka på tävling i början av juni 
Elak morsa som kräver att han ska anstränga sig på morgonen!H är idag 12 veckor och inte särskilt tidig med något. Så här är hans inställning till att ligga på mage och träna nacken, i alla fall om jag har fräckheten att lägga honom där på morgonen
Visa bifogad fil 87869
(ska väl sägas att det inte alltid ser ut såhär, han kan lyfta fint på huvudet om bara motivationen infinner sig)
Just det där med att vara tidig/sen med saker diskuterade jag och min sambo häromdagen. Det blir ju så himla lätt att se det som positivt och bra med barn som är tidiga, att det är något man vill som förälder. Men det är så obegripligt varför? Det säger ju absolut ingenting om hur barnet blir senare i livet oavsett, så borde ju bara vara skitbekvämt att lite längre tid ha en unge som inte rullar runt och ramlar av skötbordet, typ.Elak morsa som kräver att han ska anstränga sig på morgonen!
Själv var jag skitsen med i princip allt (i alla fall fysiska saker), men det blev en rätt välfungerande människa av mig ändå.
Haha men exakt! Min äldre syster var en sån som hade jättebråttom och ville mycket mer än hon kunde. Jag kunde testa en gång, funkade det inte då väntade jag tills jag kunde istället.Det där är så sant!
Jag har ju tre barn, första var ganska sen med det mesta. Inte ”onormalt” sen men absolut inte tidig. Andra är tidigt med allt. Hon är 2,5 år yngre än sin storebror men utvecklingsmässigt skiljer det mycket mindre än så. (Hon får ju dock såklart massa draghjälp av att ha en storebror också).
Nu med tredje barnet tycker vi att det är väldigt skönt att han verkar vara mer som storebror och ta allt i lugnt takt istället för fullt ös medvetslös som storasyster. Storebror väntade t.ex. med att gå tills han kunde gå. När han väl tog sina första steg så ramlade han typ aldrig. Lite behagligare än när de ska springa iväg två sekunder efter att de lärt sig stå utan att fatta vad de pysslar med
Det verkar helt klart lite bekvämare med barn som väntar tills de är helt stadigaDet där är så sant!
Jag har ju tre barn, första var ganska sen med det mesta. Inte ”onormalt” sen men absolut inte tidig. Andra är tidigt med allt. Hon är 2,5 år yngre än sin storebror men utvecklingsmässigt skiljer det mycket mindre än så. (Hon får ju dock såklart massa draghjälp av att ha en storebror också).
Nu med tredje barnet tycker vi att det är väldigt skönt att han verkar vara mer som storebror och ta allt i lugnt takt istället för fullt ös medvetslös som storasyster. Storebror väntade t.ex. med att gå tills han kunde gå. När han väl tog sina första steg så ramlade han typ aldrig. Lite behagligare än när de ska springa iväg två sekunder efter att de lärt sig stå utan att fatta vad de pysslar med
Min första gick vid 9 månader och det var ständig passning... Tack och lov var hon bra på att sätta sig på rumpan när hon tappade balansen. Men det vore rätt skönt om lillebror väntade en aning längre Haha men exakt! Min äldre syster var en sån som hade jättebråttom och ville mycket mer än hon kunde. Jag kunde testa en gång, funkade det inte då väntade jag tills jag kunde istället.
Vår unge verkar vara en sån som kan komma att ha bråttom i vissa avseenden i alla fall. Jag hoppas det är övergående dock, för jag ser ju bara framför mig hur han kommer ramla och slå sig massor eller bli skitförbannad för att han inte klarar av det han vill göra… Känns som att det vore så mycket behagligare med nån som är nöjd med att ta det lugnt!
Vill hon att man ska upp och gå med henne, och hennes mamma är dum nog att testa sitta kvar i soffan en stund och guppa lite på henne för att se om det fungerar, så kan hon hänga sig i håret och skrika en centimeter från ansiktet så det känns som om hela huvudet ska blåsa bort. Ja, låt säga att det är en fröken med humör. Hon kommer definitivt bli en såndär skitunge som lägger sig raklång på backen och gallskriker för att strumpan har fått ett veck i skon 
