Här fick vi uppleva en härdsmälta till frukost efter drygt två veckor av falsettskrik.
Morgonen började bra, I var glad och utsövd. Så jag plockade upp henne, smorde henne, bytte blöja och gav henne kläder.
Jag var inte klädd, så jag försökte sätta ner I på golvet så jag kunde klä mig. Blev genast protester = skrik, så jag plockade upp henne igen. Den försökte jag sätta henne i sin stol = skrik och planka till bebis.
Så jag tog med henne till garderoben och la henne i sängen och tog på mig en tröja till en skrikande och gråtande bebis som aldrig blivit så förådd och övergiven.
Sen fick jag sätta henne i stolen, där maken ställt fram gröten så hon får prova äta själv. Hon var alltså nöjd när hon sattes i stolen.
Det är det enda vi fortfarande matar, så det var en god idé.
I börjar då skrikgråta i högan sky, kastar skeden med gröt, försöker slå bort gröttallriken och riva ner underlägget, vrålar än högre när hon får gröt på handen och försöker slå bort vattnet vi erbjuder. Vrålar när jag torkar bort gröten från hennes hand.
Mackorna kastas i ilska på golvet medan hon gråter och skriker kontinuerligt.
Här var jag tvungen och gå iväg och gråta en skvätt.
Jag har en tuff tentamensperiod nu och är i slutet på min utbildning, så jag är redan mentalt mör.
Det och smärtan i mina öron från hennes falsettskrik (Det låter som att vi gör henne illa) gjorde att det brast idag.
Och på det fortsätter hon att vara väldigt mammig, så hon vrålar samtidigt som hon konstant försöker krypa in under huden på mig.
Jag är så trött.
Det går blivit väldigt små framsteg i att hon umgås med sin pappa. Nu är det iallafall mer än bara på helgen hon tillåter honom att vara nära, men det är så många gånger per dag hon slår/skriker bort honom eller kastar sig mot mig istället.
Han börjar också bli väldigt trött nu, och det skär i mitt hjärta att se henne hela tiden stöta bort honom.
Och sen när vi satte henne i barnvagnen och gick till dagis så var hon glad och betedde sig som att allt det där innan aldrig hänt.
