Jo med den beskrivningen måste det vara jag @Blueberry
Jag har fått kämpa en hel del, han har både vägrat dela ansvar och omsorg samtidigt som han inte låtit mig flytta närmre min familj.
Han har gått med på flytt- och ångrat sig = jag har förlorat jobb och boende.
Han skulle bestämt köpa ut mig ur huset istället för att sälja gemensamt- o så ångrat sig ( efter lånelöfte och möte på banken).
Så han har kämpat för att behålla makten över mig sedan i januari.
Fortsatt att bara strunta i sin son när det inte passar, trots att vi varit på familjekontoret och lagt upp en gemensam plan.
Så jag har gråtit, slitit för att vinna en millimeter ( så som att separera kontona, så att han inte kan kontrollera vad jag köper och kräva att få kvitton..)
Men tillslut har han skrivit under så jag kan flytta till Sverige och igår såldes vårt hus.
Jag blir Västerbottning och får ge upp min karriär för min älskade unge, men det är det värt (såklart)
Jag kommer för alltid ha en pappa till mitt barn som kan säga saker som
" jag måste prioritera mig forskning, kan inte svika dem nu" - som svar på när han ska flytta till Luleå (dvs det blir tidigast om ett halvår).
Eller när jag frågar hur länge han tänkte hälsa på V på semestern - "vi får se om jag hinner,jag måste jobba extra. Eftersom jag troligtvis kommer sälja bilen med förlust...Och så ska jag till Italien.."
Eller min favorit, jag lever i limbo i flera månader och får aldrig klart var jag har lov att flytta, men så slutligen bestämmer han att Umeå är det bästa alternativet för mig och V, skriver under ansökan till förskola, vet om att jag skaffar jobb där, jag visar var jag ska bo och ordnar så att det finns plats åt honom när han ska träffa sin son...och igår,med 4a veckor kvar till min flytt kom följande:
" hur kan du ta min son ifrån mig? Jag som tyckte du kunde flytta till Luleå nu när jag ordnat jourfria veckor så jag kan ha V...Du kan ju FÅ jobba på intensiven då, hur kan du vara så jävla självisk och flytta till Umeå? Att du ska pressa mig så mycket och inte vänta tills jag ordnat så att jag KANSKE kan hjälpa dig med V"....
Och så lägger fanskapet till att V såklart inte kan sova hos honom, för han kommer inte ha plats tyvärr..Han kanske har råd att skaffa en trea senare, men inte nu. * säger doktorn som tjänar 3 gånger så mycket som jag*.
Dessutom ska han flytta till Luleå nästa år...Han tycker alltså på allvar att jag borde ordna dagtidsjobb åt mig, boende och sitta i standby tills han behagar dyka upp.
Utan att nämna ett ORD om att han skulle vilja ha gemensam omsorg INNAN jag ordnat upp mitt liv- på orten han själv valt ( jag ville bo i Gällivare).
I hans lilla värld så har jag alltså frivilligt kastat bort min karriär som jag kämpat för sedan 06, jag vill ju självklart gå ner i ca 6000 kr i lön och bo ute i obygden bara för att straffa honom
För huuuu så hemskt om mitt barn haft en far som ville ha hand om honom 50% så mamman kan jobba med det hon är bäst på och kanske göra något för sig själv då och då...
Jag förklarade att när man är förälder så finns det inga om,men och kanske när det kommer till att ge sitt barn tid, omsorg och en plats att bo. Och att om han hade fattat det hade jag inte behövt flytta så långt bort, utan kunnat bo kvar här.
Men när den ena föräldern inte gör sitt måste den andre göra det som krävs.
Jag har startat en nedräkning, om en månad är jag fri och då kan den där narcissisten sitta och fundera på vad som är viktigt i livet.
Själv kommer jag lägga alla sparpengar på att ge V en mysig sommar och en bra start på vår nya ort.
Har till och med lyckats behålla min häst, med lite trixande och sparande så ska det nog gå
Ironiskt att det var när han började ge sig på min sista "tillåtna" dag i stallet som jag insåg vilken farlig man jag levde med.
Du kan inte ta hästen från hästnörden
En liten arg novell från nagelbitarn
Vilket stolpskott, och du en hjältinna! Umeå är kanonmysigt och det finns många fina stall runtom. Grattis till flytten
.
