Vinterföräldrar -17/18 del 4

[Sofie_B]

Är så innerligt less på mitt avslag. Blöder fortfarande dagligen, om än väldigt lite, 5 veckor efter förlossningen.

 

[Evenstar]

Sötis! Vad är det för märke på overallen? Hoppas så att det inte är en PoP, är på jakt efter overaller med dragkedja utan fot och huva som görs i mindre storlekar.. svår kombo verkar det som!

Den på bilden är bara en gammal pyjamas
Sen tar vi på en tunn nalle-overall över.
Har du kollat på tradera? Där brukar finnas mycket overaller, då kanske man kan få inspiration om märken

 

[pollex]

@pollex Men äntligen! Grattis! Hoppas att ni all mår bra

Grattis, äntligen!

Jippie, stort grattis till er!

Grattis till den lille

Stort grattis Pollex! Äntligen!

@pollex grattis!

Härligt @pollex och välkommen ut, bebis!!

Tack alla! Vi är trötta men mår bra, kom just hem och nu ligger jag med en bebis på bröstet medan sambon gått för att hämta hem storasyskonen. Jag har haft det värre

 

[pollex]

Det här var sjukt otippat Hon fick ligga lite på babygymsmattan medan jag klädde på och fixade storebror. Ungen som bara vill sova på/bredvid mig
Jag var bombsäker på att hon skulle vakna men hon sov dessutom genom påklädning, bilresa, lämning på förskolan, bilresa hem. Men hon vaknade såklart så fort bilen stannade hemma utanför huset...

Så stor hon har hunnit bli!

 

[pollex]

Ah, vilken bra grej! Det hade jag gärna gått på också. Fanns tyvärr inte här dock.

Det verkar variera lite var det finns någonstans, ledarna är vad jag förstått ofta sådana som väljer att leda en grupp under sin egen föräldraledighet och när de sedan börjar jobba så är risken rätt stor att en befintlig grupp läggs ner. Vi hade en i vårt område tidigare men när jag kollar nu verkar det som att jag får åka en liten bit.

 

[leoparden]

Grattis @pollex! Vad härligt att alla bebisar nu är ute. Jag tror att jag skrev mitt första inlägg i vecka 7 eller 8, efter att jag hade fått hjälp i "bli gravid"-tråden att tolka ett svagt positivt graviditetstest. Som nu är en bebis. Helt otroligt!

@Sofie_B om du vill berätta om vad som hände under din igångsättning så är i alla fall jag intresserad. Jag kan förresten också skriva en mer detaljerad förlossningsberättelse om någon skulle vilja läsa . Ett förslag är att vi använder

Spoiler: Spoilertaggar

spoiler

(klicka på "plusset" i raden bredvid smileyn och sedan skriver man texten innanför taggarna, om någon inte vet) för mer detaljerade berättelser som vissa kanske inte vill läsa.

 

[Cattaflajna]

Känner mig som supermorsa just nu - satte bebis i sjalen och gick till Ica för att hämta ut paket gick kanon! Hon somnade nästan direkt.

Väl hemma igen kändes det så varmt dock så fick flytta till nestet men hon sover än var selen i paketet ska bli spännande att testa sen, osäker om jag satt spädbarnsinlägget rätt bara, men tror det. Kanske väntar tills sambon kommer hem så får han dubbelkolla också

 

[Evenstar]

Jag vill läsa era förlossningsberättelser i alla fall!

 

[Heulwen]

Vid 18.27 igårkväll så tittade vintertrådens sista bebis äntligen ut! En liten skrutt på 3700 g/52 cm. Nu ligger han och sover så sött bredvid mig, men jag kan visst knappt sova inatt...

Stort grattis! Äntligen!

 

[Cattaflajna]

Är det nån som skrivit förlossningsberättelse tidigare eller är tanken att de som vill får dela med sig nu?

 

[Heulwen]

Nu har vi kanske kanske hittat ett recept för okej sömn och framför allt för mindre magknip! Kudde under knäna på bebis när hon sover så hon kan pysa och white noise på repeat under hela natten har resulterat i en glad bebis med mycket mindre magknip. Hon har även ätit Minifom i 2 dagar och Sempers magdroppar i 4 dagar, vilket kan hjälpa. Vi ska testa NAN HA också tänkte vi.

 

[Monifa]

Spoiler: Förlossningsberättelse

Kl 18 ungefär på lördagen 17/2 började jag klocka sammandragningarna, tyckte att de kändes annorlunda mot hur sammandragningarna känts innan. De är ganska oregelbundna men framåt 21 börjar de bli regelbundna och hålla i kring minuten och slemproppen släpper även i sängen. Vid 22 typ ringer jag förlossningen då det är 2-3 minuter mellan värkarna men de gör inte så ont. De vill att vi åker in eftersom det tar en timme att åka plus att jag hade tid för igångsättning på söndag morgon.

Vi åker in, värkarna lugnar ner sig i samma stund de sätter ctgn så de skickar ner oss i källaren med sovdos, då var klockan 1 ungefär. Kl 02:50 vaknar jag av en värk och går upp för att kissa. Då går vattnet (väldigt spännande känsla) och jag ropar på mannen att ta med en handduk in på toan. Åker upp till förlossningen igen iförd sjukhusrock och en handduk mellan benen. Kopplar ctg igen och värkarna är glesa och jag får ligga med ctgn länge o väl. Får även en gåstol att luta mig på när värkarna kommer vilket var skönt. Till slut är de nöjda och kopplar loss ctgn, jag lägger mig i ett badkar och spolar vatten över ryggen - asskönt. Värkarna är fortfarande ok, funkar bra att andas genom dom.

Har ingen aning om vad klockan är men förloppet går långsamt och man kopplar ctg igen. Här nånstans noterar jag att ctgkurvan inte såg ut som när vi var inne för minskade fosterrörelser. Hjärtljuden sjönk i mina värkar (som fortfarande var glesa), frågar läkaren varför och han svarade att ibland är det så men de skulle för säkerhetsskull sätta skalpelektrod. Dröjer ett tag till sen kommer läkaren in och berättar att det går för långsamt och att han inte mår riktigt bra i magen så man överväger kejsarsnitt men att man först vill testa att ge mig värkstimulerande. Hinner ha en värk innan läkaren är tillbaka in igen och säger att det blir kejsarsnitt, han är otroligt lugn (för jag får panik) och berättar om förloppet och vad som skulle hända. Får även träffa narkosläkaren och även han är otroligt duktig. Allt går väldigt fort och jag minns knappt hälften av vad som sas, allt som snurrade i mitt huvud var hur otroligt rädd jag var.

Kommer in i operationssalen, jag gråter. De lägger bedövningen och mina ben försvinner vilket var så jävla läskigt. Mannen sitter bredvid, känner hans lugn (även fast jag ser att han inte är oberörd), har för mig att han håller en hand på mig. De säger till mig att inte kolla upp i lampan för det speglar sig.
Lyckad slappna av lite under tiden de håller på o öppnar mig, säger skämtsamt (ytterst allvarlig egentligen) att efter detta kan han inte neka mig en hund till Sen hörs ett skrik, det var min fina pojk som andades syre för första gången och det ljudligt. Mannen följer med in i undersökningsrummet, allt ser jättebra ut och de kommer tillbaka med honom. Ligger ju med båda armarna uppkopplade så kan bara titta på honom, han var så fin.

Sen syr de ihop mig, jag har lugnat ner mig och kan äntligen slappna av. Detta gör jag genom att avnjuta lite live Grey's anatomy och tittar på när de syr ihop mig. Ytterst spännande.

4700 gram, 54 cm lång. Sköterskan utbrister "vägde han inte mer?" (som om nästan 5 kg inte räckte liksom
)

Har ingen uppfattning om tid från det att vattnet gick till det att han föddes 10:37 och kan ha blandat ihop vissa delar. Förloppet från att vattnet gick till att han var ute känns i mitt huvud som en timme nu i efterhand

 

[Monifa]

Här testar vi sempers magdroppar, första gången idag. Hoppas på bra resultat

 

[soom]

Grattis @pollex!

 

[leoparden]

Spoiler: Förlossningsberättelse

Kl 18 ungefär på lördagen 17/2 började jag klocka sammandragningarna, tyckte att de kändes annorlunda mot hur sammandragningarna känts innan. De är ganska oregelbundna men framåt 21 börjar de bli regelbundna och hålla i kring minuten och slemproppen släpper även i sängen. Vid 22 typ ringer jag förlossningen då det är 2-3 minuter mellan värkarna men de gör inte så ont. De vill att vi åker in eftersom det tar en timme att åka plus att jag hade tid för igångsättning på söndag morgon.

Vi åker in, värkarna lugnar ner sig i samma stund de sätter ctgn så de skickar ner oss i källaren med sovdos, då var klockan 1 ungefär. Kl 02:50 vaknar jag av en värk och går upp för att kissa. Då går vattnet (väldigt spännande känsla) och jag ropar på mannen att ta med en handduk in på toan. Åker upp till förlossningen igen iförd sjukhusrock och en handduk mellan benen. Kopplar ctg igen och värkarna är glesa och jag får ligga med ctgn länge o väl. Får även en gåstol att luta mig på när värkarna kommer vilket var skönt. Till slut är de nöjda och kopplar loss ctgn, jag lägger mig i ett badkar och spolar vatten över ryggen - asskönt. Värkarna är fortfarande ok, funkar bra att andas genom dom.

Har ingen aning om vad klockan är men förloppet går långsamt och man kopplar ctg igen. Här nånstans noterar jag att ctgkurvan inte såg ut som när vi var inne för minskade fosterrörelser. Hjärtljuden sjönk i mina värkar (som fortfarande var glesa), frågar läkaren varför och han svarade att ibland är det så men de skulle för säkerhetsskull sätta skalpelektrod. Dröjer ett tag till sen kommer läkaren in och berättar att det går för långsamt och att han inte mår riktigt bra i magen så man överväger kejsarsnitt men att man först vill testa att ge mig värkstimulerande. Hinner ha en värk innan läkaren är tillbaka in igen och säger att det blir kejsarsnitt, han är otroligt lugn (för jag får panik) och berättar om förloppet och vad som skulle hända. Får även träffa narkosläkaren och även han är otroligt duktig. Allt går väldigt fort och jag minns knappt hälften av vad som sas, allt som snurrade i mitt huvud var hur otroligt rädd jag var.

Kommer in i operationssalen, jag gråter. De lägger bedövningen och mina ben försvinner vilket var så jävla läskigt. Mannen sitter bredvid, känner hans lugn (även fast jag ser att han inte är oberörd), har för mig att han håller en hand på mig. De säger till mig att inte kolla upp i lampan för det speglar sig.
Lyckad slappna av lite under tiden de håller på o öppnar mig, säger skämtsamt (ytterst allvarlig egentligen) att efter detta kan han inte neka mig en hund till Sen hörs ett skrik, det var min fina pojk som andades syre för första gången och det ljudligt. Mannen följer med in i undersökningsrummet, allt ser jättebra ut och de kommer tillbaka med honom. Ligger ju med båda armarna uppkopplade så kan bara titta på honom, han var så fin.

Sen syr de ihop mig, jag har lugnat ner mig och kan äntligen slappna av. Detta gör jag genom att avnjuta lite live Grey's anatomy och tittar på när de syr ihop mig. Ytterst spännande.

4700 gram, 54 cm lång. Sköterskan utbrister "vägde han inte mer?" (som om nästan 5 kg inte räckte liksom
)

Har ingen uppfattning om tid från det att vattnet gick till det att han föddes 10:37 och kan ha blandat ihop vissa delar. Förloppet från att vattnet gick till att han var ute känns i mitt huvud som en timme nu i efterhand

Spoiler: Kommentar

Men wow att du klarade av att kolla när de sydde! Jag är också fascinerad av operationer och sådant men vet inte om jag hade vågat . Skönt också att personalen var så lugn i en så, för er, läskig situation.

 

[leoparden]

Spoiler: Min förlossning

Värkarna började så smått på kvällen den 4/2. Jag trodde först att det var falskt alarm men framåt 22-23 så var de relativt regelbundna. Gjorde dock inte så särskilt ont. Jag och min sambo såg en film och åt en massa glass, och gick och lade oss framåt 01. En timme senare är värkarna starkare och när min sambo klockar dem med cirka 3 minuters mellanrum så ringer vi förlossningen. Jag har fortfarande inte så värst ont och BM i telefon säger åt mig att ta två alvedon och försöka sova lite. Vi fortsätter att klocka värkar och min sambo hjälper mig att andas igenom varje värk. Vid 04:30 börjar det göra så pass ont att jag inte kan ligga ner i sängen längre och jag känner att de 40 minutrarna i bilen till förlossningen kommer att bli ganska jobbiga, så vi ringer förlossningen igen. En ny BM svarar att hon inte kan garantera att vi inte måste vända i dörren (hon låter ärligt talat ganska tveksam till att vi ska få stanna) men att vi är välkomna in för kontroll. Jag säger till min sambo att om vi inte får vara kvar på förlossningen så tar vi in på hotell.

Värkarna är så pass starka att jag djupandas och släpper ur mig ett ljud i varje värk. Min sambo hummar med mig som stöd och börjar sjunga "Lovis vaggvisa" från Ronja Rövardotter, därför att han tycker att mina ljud låter ungefär som den sången. Efter det så är denna sång mitt mantra (som det stod om i "Föda utan rädsla" kunde hjälpa en genom värkarna, jag tyckte dock när jag läste boken att ett mantra lät alldeles för flummigt. Nu hade jag plötsligt ett!). I varje värk så nynnar jag sången, och under bilresan så hänger jag mot ryggstödet i framsätet och vaggar fram och tillbaka samtidigt som jag sjunger högre och högre ju ondare värkarna gör. När vi kommer in på förlossningen och ska skriva in oss i receptionen så får jag en värk och hänger mig mot disken, sjunger för allt vad jag är värd och vaggar fram och tillbaka med höfterna . Min sambo och undersköterskan som tar emot oss flinar lite för det ser nog ganska roligt ut, men den är sången är verkligen min stöttepelare.

Vi kommer in på ett rum och jag blir undersökt. Inskrivningstiden är 05:40 och jag är öppen 7-8 cm säger barnmorskan. Samma barnmorska som svarade i telefon tidigare och var tveksam till att vi skulle få stanna. "Du lät ju så lugn på rösten!" säger hon, och så tycker hon att Ronjasången varit mycket effektiv i värkarbetet. Jag klarar knappt av att få CTG kopplad då jag helst vill stå upp och vagga, men det får på den i alla fall. Jag får testa lustgasen ganska så direkt. Först tycker jag att den är jätteobehaglig då jag blir yr och nästan svimmar, men nästa andetag går bättre och det är skönt att ha något att koncentrera sig på under värkarna (dvs andas i masken).

Tidsuppfattning har jag ingen men det börjar trycka på ganska så snart efter att jag kommit in på förlossningen. Barnmorskan säger åt mig att hålla emot de första krystvärkarna men efter ett tag så går det inte längre och jag börjar vråla in i lustgasmasken. Jag upplever krystvärkarna som otroligt jobbiga rent fysiskt, det är som att kroppen tvingar mig att ta i fastän jag helst vill sova. I varje värkpaus så känns det nästan som att jag ska somna, så trött är jag. Jag står lutad över sängkarmen och liksom hänger över den. Någonstans här tar de tydligen hål på hinnorna, det känns som att jag kissar på mig.

Klockan 07 är det skiftbyte och en ny barmorska, en barnmorskestudent och en ny undersköterska kommer in. De hälsar på mig men jag är knappt vid medvetande. Jag har legat på sidan ett tag för undersökning men nu ber teamet mig lägga mig på rygg. Jag får stöd för fötterna och handtag att hålla i. Barnmorskestudenten säger att jag ska sluta skrika, det tar nämligen av kraften, och istället förklarar hon att jag ska tänka att jag ror när jag håller i handtagen och ta i på det sättet i värkarna. Det fungerar jättebra. I något läge tittar jag faktiskt nedåt och ser min dotters huvud mellan mina ben (!). Hon har en massa hår på huvudet! När bebisen är nästan ute får jag en värkpaus och jag kan inget annat göra än att vänta in nästa värk, jag är alldeles för trött för att ta i med bara viljan. En värk till och hon är ute, 07:14. Min dotter skriker, torkas av, och läggs på mitt bröst. Det blir dock fart på personalen i rummet och barnmorskan säger att jag blöder. Jag får en infart och dropp, och sedan en påse blod också, men är lite för medtagen för att uppfatta vad som händer. Jag koncentrerar mig på mitt barn och tycker nästan att det är skönt att de bara bryr sig om mig, för det måste ju betyda att min dotter mår bra. Jag förlorar ungefär två liter blod, men blödningen lägger sig snabbt. Bristningen är grad två vilket barnmorskan säger är normalt för en förstagångsföderska, så exakt vad blödningen beror på får jag aldrig riktigt svar på.

Jag är jättenöjd med min förlossning, den hade inte kunnat vara bättre faktiskt. Personalen var fantastiskt bra och eftersom förloppet var så snabbt hann jag aldrig riktigt tänka något särskilt, det var bara att hänga med. Det kändes verkligen som att min kropp visste vad som skulle göras.

 

[FeatherCloud]

Spoiler: Min förlossningsberättelse

På lördag kväll blir jag jättedålig i magen precis när vi ska lägga oss, och får sitta på toa en bra stund. Tycker det känns märkligt i underlivet och tänker att det kanske börjar dra ihop sig till att föda barn. Inget mer händer dock och jag somnar utan problem.

Vaknar klockan 04 på söndagmorgonen av att jag har värkar. Dom känns men det går bra att andas genom, som mensvärk som kommer och går, ungefär. Klockar till 7-8 minuter mellan. Det är också ganska blött i sängen så jag tänker att vattnet gått. Går upp och ringer förlossningen som inte tror på vattnet men ber mig komma in på kontroll klockan 10. Väcker sambon som först inte fattar vad jag säger och sen blir nervös.

Tillbringar morgonen med att maniskt klocka mina värkar, dom är ibland nere på 3 minuter mellan men glesar sen ut igen. Åker in till sjukhuset, och nu har det börjat göra ganska ont. Visar sig dock efter ctg och undersökning att jag bara är 1,5 cm öppen, och något vatten har inte gått, så vi blir hemskickade av en barnmorska som dock säger att jag kommer föda barn under eftermiddagen eller kvällen. Är besviken eftersom min barnmorska på MVC sa att jag var 1,5cm öppen redan när hon gjorde hinnsvepningen. 6 timmars värkar för inget!

Hemma har jag så ont att jag inte orkar klocka värkar själv, utan tvingar sambon de fortsätter komma och gå i tid, mellan 2,5 och 6 minuter mellan. Upplever att jag får som dubbelvärkar som tar vid innan den gamla klingat av. Sambon ringer förlossningen ett par gånger, men mitt enda mantra är att jag inte vill bli hemskickad en gång till, så vi drar ut på det. Tillslut, runt 15, bestämmer sambon att vi åker.

När vi kommer in, ca 15:30 får vi ett rum direkt och dom sätter ctg och undersöker mig. 4 cm öppen, och nu litar jag på att jag får stanna. Säger till att jag gärna vill bada, så det gör jag. Det är skönt men hjälper föga mot värkarna så ganska snart ber jag om lustgas också. Har lite problem att andas i masken först, men när jag slutar försöka andas in genom näsan och ut genom munnen och bara andas genom munnen blir det bra.

Barnmorskan kommer in och kollar hjärtljud med jämna mellanrum, men när hon får svårt att hitta dom ber hon mig komma upp ur badet. Tillbaka i sängen visar det sig att jag är öppen 9 cm! Efter detta vet jag inte alls i vilken ordning saker händer, men man sätter bla skalpelektrod på bebis huvud, tappar mig på urin och tar hål på hinnorna eftersom vattnet inte gått än.

Bebis vill heller inte riktigt komma ner sista biten och det är fortfarande lite hinnor(?) i vägen, så tillslut får jag lämna den sköna sängen med kudde under knäna och sitta på förlossningspall istället med sambon bakom mig. Att ta mig ner från sängen till pallen som stod bredvid, och sen upp igen efter en stund, kändes ungefär lika jobbigt som att bestiga Mount Everest.

När bebis börjat komma ner ordentligt med huvudet lägger jag mig i sängen igen. Trycket mellan benen gör att jag inte riktigt märker när en värk klingar av, så jag överdoserar lustgasen rätt friskt och blir väldigt snurrig. Det börjar också komma tydligare impuls att krysta, något jag iofs känt till och från sedan jag satt i badet. När jag väl får en krystvärk är Bm ute, eftersom hon måste ha trott att det skulle dröja lite till. Undersköterskan trycker dock på knappen och hon är snabbt på plats.

Krystvärkarna var helt galna, jag hade inget att säga till om utan kroppen tog över totalt. Mitt i allt börjar jag nästan fnissa åt de ljud (tänk brunstig brunbjörn) jag gör när jag krystar

Bebis är ute på fyra krystvärkar och 10 minuter! Det sprattlar till mellan benen och sen ligger det ett litet varmt knyte på mitt bröst som jag inte fattar var han kom ifrån! Det slutar göra ont omedelbart, men jag är helt slut på kraft och orkar knappt krysta ut moderkakan eller hålla bebis.

Bm sydde sen ihop mig (grad 2) vilket nästan gjorde mer ont än förlossningen, tills de sprayade rikligt med bedövningsspray. Sen får vi fika, jag får duscha och bebis blir vägd och mätt. 3290 g och 51 cm. Liten, trots 10 extra dagar på insidan.
Från att vi kom in tog det fyra timmar tills han var ute.

Jag hade verkligen en jättebra upplevelse med en jättebra barnmorska och undersköterska. Föda utan rädsla-verktygen hjälpte mig genom hela förloppet, och förutom att jag hann bli arg på min sambo en gång för att han inte gjorde "sin del" så funkade allt fint. (I slutändan fick sambon istället hjälpa genom att ge mig en hand att krama genom värkarna och undersköterskan, som kände igen vad jag höll på med, hjälpte mig genom värkarna med små påminnelser )

Jag minns också att jag genom hela förloppet var orimligt stolt över att jag var så trevlig trots smärtan, hade nog sett framför mig hur jag skulle skrika och gorma, men jag bad bland annat sambon om ursäkt för att jag kramade hans hand för hårt så han fick ont

 

[leoparden]

Spoiler: Min förlossningsberättelse

På lördag kväll blir jag jättedålig i magen precis när vi ska lägga oss, och får sitta på toa en bra stund. Tycker det känns märkligt i underlivet och tänker att det kanske börjar dra ihop sig till att föda barn. Inget mer händer dock och jag somnar utan problem.

Vaknar klockan 04 på söndagmorgonen av att jag har värkar. Dom känns men det går bra att andas genom, som mensvärk som kommer och går, ungefär. Klockar till 7-8 minuter mellan. Det är också ganska blött i sängen så jag tänker att vattnet gått. Går upp och ringer förlossningen som inte tror på vattnet men ber mig komma in på kontroll klockan 10. Väcker sambon som först inte fattar vad jag säger och sen blir nervös.

Tillbringar morgonen med att maniskt klocka mina värkar, dom är ibland nere på 3 minuter mellan men glesar sen ut igen. Åker in till sjukhuset, och nu har det börjat göra ganska ont. Visar sig dock efter ctg och undersökning att jag bara är 1,5 cm öppen, och något vatten har inte gått, så vi blir hemskickade av en barnmorska som dock säger att jag kommer föda barn under eftermiddagen eller kvällen. Är besviken eftersom min barnmorska på MVC sa att jag var 1,5cm öppen redan när hon gjorde hinnsvepningen. 6 timmars värkar för inget!

Hemma har jag så ont att jag inte orkar klocka värkar själv, utan tvingar sambon de fortsätter komma och gå i tid, mellan 2,5 och 6 minuter mellan. Upplever att jag får som dubbelvärkar som tar vid innan den gamla klingat av. Sambon ringer förlossningen ett par gånger, men mitt enda mantra är att jag inte vill bli hemskickad en gång till, så vi drar ut på det. Tillslut, runt 15, bestämmer sambon att vi åker.

När vi kommer in, ca 15:30 får vi ett rum direkt och dom sätter ctg och undersöker mig. 4 cm öppen, och nu litar jag på att jag får stanna. Säger till att jag gärna vill bada, så det gör jag. Det är skönt men hjälper föga mot värkarna så ganska snart ber jag om lustgas också. Har lite problem att andas i masken först, men när jag slutar försöka andas in genom näsan och ut genom munnen och bara andas genom munnen blir det bra.

Barnmorskan kommer in och kollar hjärtljud med jämna mellanrum, men när hon får svårt att hitta dom ber hon mig komma upp ur badet. Tillbaka i sängen visar det sig att jag är öppen 9 cm! Efter detta vet jag inte alls i vilken ordning saker händer, men man sätter bla skalpelektrod på bebis huvud, tappar mig på urin och tar hål på hinnorna eftersom vattnet inte gått än.

Bebis vill heller inte riktigt komma ner sista biten och det är fortfarande lite hinnor(?) i vägen, så tillslut får jag lämna den sköna sängen med kudde under knäna och sitta på förlossningspall istället med sambon bakom mig. Att ta mig ner från sängen till pallen som stod bredvid, och sen upp igen efter en stund, kändes ungefär lika jobbigt som att bestiga Mount Everest.

När bebis börjat komma ner ordentligt med huvudet lägger jag mig i sängen igen. Trycket mellan benen gör att jag inte riktigt märker när en värk klingar av, så jag överdoserar lustgasen rätt friskt och blir väldigt snurrig. Det börjar också komma tydligare impuls att krysta, något jag iofs känt till och från sedan jag satt i badet. När jag väl får en krystvärk är Bm ute, eftersom hon måste ha trott att det skulle dröja lite till. Undersköterskan trycker dock på knappen och hon är snabbt på plats.

Krystvärkarna var helt galna, jag hade inget att säga till om utan kroppen tog över totalt. Mitt i allt börjar jag nästan fnissa åt de ljud (tänk brunstig brunbjörn) jag gör när jag krystar

Bebis är ute på fyra krystvärkar och 10 minuter! Det sprattlar till mellan benen och sen ligger det ett litet varmt knyte på mitt bröst som jag inte fattar var han kom ifrån! Det slutar göra ont omedelbart, men jag är helt slut på kraft och orkar knappt krysta ut moderkakan eller hålla bebis.

Bm sydde sen ihop mig (grad 2) vilket nästan gjorde mer ont än förlossningen, tills de sprayade rikligt med bedövningsspray. Sen får vi fika, jag får duscha och bebis blir vägd och mätt. 3290 g och 51 cm. Liten, trots 10 extra dagar på insidan.
Från att vi kom in tog det fyra timmar tills han var ute.

Jag hade verkligen en jättebra upplevelse med en jättebra barnmorska och undersköterska. Föda utan rädsla-verktygen hjälpte mig genom hela förloppet, och förutom att jag hann bli arg på min sambo en gång för att han inte gjorde "sin del" så funkade allt fint. (I slutändan fick sambon istället hjälpa genom att ge mig en hand att krama genom värkarna och undersköterskan, som kände igen vad jag höll på med, hjälpte mig genom värkarna med små påminnelser )

Jag minns också att jag genom hela förloppet var orimligt stolt över att jag var så trevlig trots smärtan, hade nog sett framför mig hur jag skulle skrika och gorma, men jag bad bland annat sambon om ursäkt för att jag kramade hans hand för hårt så han fick ont

Spoiler: Kommentar

Haha åh, jag känner verkligen igen mig i vissa delar! Särskilt det där om att det obehagligaste nästan var att bli sydd, fy fasen! Trots att man var bedövad så tyckte jag att man kände av nålen. Vidrigt! Även i att verktygen från "Föda utan rädsla" faktiskt fungerade, även om jag använde mig av ett som jag inte trodde innan (mantrat). Samt ljuden av brunstig brunbjörn , så lät jag också!

 

[Heulwen]

Spoiler: Förlossningsberättelse

Jag hade tänkt föda på BB Stockholm som jag kollat in och kände mig trygg med men så blev det inte riktigt ...

Natten mot den 15/2 hade jag som lite kraftigare mensvärk och anade nog att något var på gång. Stannade hemma från jobbet, bakade chokladmuffins och kollade teveserier när jag kl 15 började känna något som kunde påminna om förstadiet till värkar. Detta accentuerades sedan och cirka kl 17-18 åkte vi in till BB Stockholm. Där undersöktes jag och var öppen 3 cm, värkarna kom var 3-4:e minut nu och jag hade mycket ont. Möttes dock av beskedet att det var fullt hos dem, fullt på vanliga BB på Danderyd, fullt på Karolinska, SöS och Huddinge så vi fick åka till Södertälje. Min svärfar körde oss dit och jag hade väldigt ont och var stressad.

Väl i Södertälje var det helt tomt i entrén, inte en kotte där och jag kunde knappt stå upp när värkarna kom. Kändes otryggt. Lyckades hitta till förlossningen via skyltar och väl där kliver vi in och lotsas in till ett rum som inte alls känns så hemtrevligt som på BB Stockholm. Undersöks och har inte öppnat mig något sedan jag lämnade Danderyd. Tar ett varmt bad och andas lustgas och det gör djävulskt ont, på 1,5 h öppnas jag till 7-8 cm och jag är jätterädd att inte hinna få Epidural.

Till sist får jag det, dock alldeles för sent så kan egentligen bara njuta av effekten i 45 min innan krystfasen kommer igång. Krystfasen är helt vidrig och håller i sig i 2 h där jag varannan minut inte får luft. Hjärtrytmen går ned på bebis och det pratas om sugklocka då inget händer. Tar prov från bebisens huvud och syret är okej iaf. Efter lite över 2 h natten mot den 16/2 föder jag liggande på sidan fram en flicka. Under krystfasen fick jag inga direkta instruktioner när jag skulle krysta eller hålla emot och de höll inte emot med handduken hela tiden när det känts som det skulle behövts. Får bristningar grad II och tre personer syr ihop mig under 1,5 h medan hon ligger på bröstet och suger.

Hade skrivit att jag var positiv till "Att föda utan rädsla-metoderna" som BB Stockholm kände till men Södertälje kände inte till dem så fick ha allt i huvudet själv.

Tappas efteråt på 700 ml urin då jag inte kunnat kissa på hela krystfasen, jag fick själv hålla reda på att kissa innan det.

Jag känner mig tryggast med snitt nästa gång.

 

[Heulwen]

Spoiler: Min förlossningsberättelse

På lördag kväll blir jag jättedålig i magen precis när vi ska lägga oss, och får sitta på toa en bra stund. Tycker det känns märkligt i underlivet och tänker att det kanske börjar dra ihop sig till att föda barn. Inget mer händer dock och jag somnar utan problem.

Vaknar klockan 04 på söndagmorgonen av att jag har värkar. Dom känns men det går bra att andas genom, som mensvärk som kommer och går, ungefär. Klockar till 7-8 minuter mellan. Det är också ganska blött i sängen så jag tänker att vattnet gått. Går upp och ringer förlossningen som inte tror på vattnet men ber mig komma in på kontroll klockan 10. Väcker sambon som först inte fattar vad jag säger och sen blir nervös.

Tillbringar morgonen med att maniskt klocka mina värkar, dom är ibland nere på 3 minuter mellan men glesar sen ut igen. Åker in till sjukhuset, och nu har det börjat göra ganska ont. Visar sig dock efter ctg och undersökning att jag bara är 1,5 cm öppen, och något vatten har inte gått, så vi blir hemskickade av en barnmorska som dock säger att jag kommer föda barn under eftermiddagen eller kvällen. Är besviken eftersom min barnmorska på MVC sa att jag var 1,5cm öppen redan när hon gjorde hinnsvepningen. 6 timmars värkar för inget!

Hemma har jag så ont att jag inte orkar klocka värkar själv, utan tvingar sambon de fortsätter komma och gå i tid, mellan 2,5 och 6 minuter mellan. Upplever att jag får som dubbelvärkar som tar vid innan den gamla klingat av. Sambon ringer förlossningen ett par gånger, men mitt enda mantra är att jag inte vill bli hemskickad en gång till, så vi drar ut på det. Tillslut, runt 15, bestämmer sambon att vi åker.

När vi kommer in, ca 15:30 får vi ett rum direkt och dom sätter ctg och undersöker mig. 4 cm öppen, och nu litar jag på att jag får stanna. Säger till att jag gärna vill bada, så det gör jag. Det är skönt men hjälper föga mot värkarna så ganska snart ber jag om lustgas också. Har lite problem att andas i masken först, men när jag slutar försöka andas in genom näsan och ut genom munnen och bara andas genom munnen blir det bra.

Barnmorskan kommer in och kollar hjärtljud med jämna mellanrum, men när hon får svårt att hitta dom ber hon mig komma upp ur badet. Tillbaka i sängen visar det sig att jag är öppen 9 cm! Efter detta vet jag inte alls i vilken ordning saker händer, men man sätter bla skalpelektrod på bebis huvud, tappar mig på urin och tar hål på hinnorna eftersom vattnet inte gått än.

Bebis vill heller inte riktigt komma ner sista biten och det är fortfarande lite hinnor(?) i vägen, så tillslut får jag lämna den sköna sängen med kudde under knäna och sitta på förlossningspall istället med sambon bakom mig. Att ta mig ner från sängen till pallen som stod bredvid, och sen upp igen efter en stund, kändes ungefär lika jobbigt som att bestiga Mount Everest.

När bebis börjat komma ner ordentligt med huvudet lägger jag mig i sängen igen. Trycket mellan benen gör att jag inte riktigt märker när en värk klingar av, så jag överdoserar lustgasen rätt friskt och blir väldigt snurrig. Det börjar också komma tydligare impuls att krysta, något jag iofs känt till och från sedan jag satt i badet. När jag väl får en krystvärk är Bm ute, eftersom hon måste ha trott att det skulle dröja lite till. Undersköterskan trycker dock på knappen och hon är snabbt på plats.

Krystvärkarna var helt galna, jag hade inget att säga till om utan kroppen tog över totalt. Mitt i allt börjar jag nästan fnissa åt de ljud (tänk brunstig brunbjörn) jag gör när jag krystar

Bebis är ute på fyra krystvärkar och 10 minuter! Det sprattlar till mellan benen och sen ligger det ett litet varmt knyte på mitt bröst som jag inte fattar var han kom ifrån! Det slutar göra ont omedelbart, men jag är helt slut på kraft och orkar knappt krysta ut moderkakan eller hålla bebis.

Bm sydde sen ihop mig (grad 2) vilket nästan gjorde mer ont än förlossningen, tills de sprayade rikligt med bedövningsspray. Sen får vi fika, jag får duscha och bebis blir vägd och mätt. 3290 g och 51 cm. Liten, trots 10 extra dagar på insidan.
Från att vi kom in tog det fyra timmar tills han var ute.

Jag hade verkligen en jättebra upplevelse med en jättebra barnmorska och undersköterska. Föda utan rädsla-verktygen hjälpte mig genom hela förloppet, och förutom att jag hann bli arg på min sambo en gång för att han inte gjorde "sin del" så funkade allt fint. (I slutändan fick sambon istället hjälpa genom att ge mig en hand att krama genom värkarna och undersköterskan, som kände igen vad jag höll på med, hjälpte mig genom värkarna med små påminnelser )

Jag minns också att jag genom hela förloppet var orimligt stolt över att jag var så trevlig trots smärtan, hade nog sett framför mig hur jag skulle skrika och gorma, men jag bad bland annat sambon om ursäkt för att jag kramade hans hand för hårt så han fick ont

Brunbjörnsljuden kom här också.