Okej, här kommer min förlossningsberättelse. Den blir nog lite färgad av tiden som har gått (fem veckor idag), när jag tänker tillbaks på det nu tycker jag att det inte var så farligt även fast jag där och då verkligen tyckte att det var hemskt.. Men tur är väl det och att det inte går åt andra hållet i alla fall!
Ber om ursäkt redan nu för hur långt det här kommer att bli...
Onsdagen 24/1 åkte vi in till BB Stockholm för att diskutera en igångsättningsplan. Detta för att bebis vid TUL hade bedömts vara stor, +33 %. Han spåddes närma sig 4500 g vilket hos BB Stockholm är gränsen för när man gör kejsarsnitt istället för en vaginal förlossning, något jag verkligen ville undvika. Anledningen till detta var inte att jag på något sätt var rädd för snitt (även om jag var rädd för vissa komplikationer så som längre återhämtningstid, kanske behöva mer hjälp från mannen som var tänkt att jobba ganska snart efter förlossningen, svårare att få amningen att fungera och eventuellt svårare med anknytningen) utan att jag verkligen var peppad på upplevelsen av att få föda vaginalt. När vi sitter i väntrummet får jag några ordentliga hugg i underlivet och tvingas stå och gå för att hantera smärtan. När vi sedan ligger med CTG visar det sig att jag har börjat få ordentliga sammandragningar. När läkaren sedan gör en vaginal undersökning visar det sig att jag är öppen 1,5 cm och att tappen är ungefär 2,5 cm och mjuk. Hon gör då en hinnsvepning och vi kommer överens om att jag ska komma in igen två dagar senare om inte bebis har kommit innan dess, och sedan igen på måndagen om bebisen fortfarande är på insidan. Hon bedömer dock det som osannolikt.
Fredagen 26/1 kommer utan att bebis har tittat ut. Jag har haft lite förvärkar på kvällarna, men på nätterna har allting stannat av. Vi åker in för ännu en hinnsvepning, läget är ungefär lika. Efter denna åker jag och mannen på bio och äter på restaurang, jag har riktigt jobbiga förvärkar och tror att det är på gång.
..men tji fick jag. Måndag 29/1 kommer och till vår besvikelse har allt stannat av. Vi åker in och gör en tredje hinnsvepning där läget är lite bättre, nu är jag öppen 2,5 cm och har ungefär 1,5 cm tapp kvar. Tyvärr läggs vi inte in för igångsättning då det är fullt, men dom lägger in mig på planeringen för tisdag 30/1. Nu är det nära!
Tisdag 30/1 ringer dom från BB Stockholm och vi är välkomna in kl 15 för igångsättning. Vi är jättepirriga och förväntansfulla och tänker att snart kanske bebis är här! Jag får äta Angusta som ska mogna och sätta igång systemet, 1 tablett varannan timme. Vi får veta att man max får äta 8 tabletter men återigen säger dom att dom tror att det inte ska ta så lång tid. Efter varje tablett kopplas jag upp mot CTG för att se hur det framskrider. Kvällen och natten går och det händer inte så mycket.
På fm Onsdag 31/1 äter jag min 8:e tablett och vi väntar på läkaren som ska komma och bedöma hur vi går vidare. När hon kommer så bedömer hon att min kropp är redo för att ta hål på hinnorna och det bestäms att vi ska göra det kl12, efter det att vi hunnit äta lunch. Nu är jag jättepepp, snart är bebis här!
Kl 12 tar dom hål på hinnorna och direkt kommer jag in i ett starkt och regelbundet eget värkarbete. Jag känner mig som starkast i världen och känner att vi har koll på läget. Jag djupandas, går en del, mannen masserar och jag duschar. All personal peppar oss och säger att det här blir en januaribebis.
Kl 14 introduceras jag till lustgasen, som jag inte ALLS gillar. Den biter inte på smärtan alls utan den gör mig bara yr och flummig, vilket gör att jag tycker att jag får svårare att koncentrera mig på att andas och slappna av. Jag kämpar på en timme då dom säger att det kan ta ett tag att få in snitsen, jag tycker dock att jag får till det men jag vill få bort smärtan, inte bli avslappnad. Kl 15 testar vi akupunktur. Jag har testat det innan också och det biter inte på mig, tyvärr inte denna gång heller.
Vid 16 har jag riktigt jäkla ont och jag ber om EDA. Jag får vänta en timme och under den här tiden är det mycket prat om att det definitivt bara blir ettt barn.
kl 17 kommer narkosläkaren äntligen, nu gör det hemskt ont. Han säger redan när han sätter den att han är osäker på om det tog, men han låter den ändå sitta. Jag upplever nästintill ingen smärtlindring. Vi diskuterar det en del och dom förklarar för mig att jag ska tänka på smärtan på en tiogradig skala och att jag, så länge jag har EDA, aldrig ska gå över 4 utan ligga mellan 1-4. Jag upplever dock att jag ligger på 8-9 konstant och då är jag ändå extremt smärttålig. När dom frågar vad det är som gör ont så gör jag mitt största misstag, jag säger att det är trycket i ryggen som gör ont. Dom säger då att dom aldrig kan bedöva bort trycket, bara smärtan, och jag säger då att trycket ÄR smärtan. Det här tjatar vi fram och tillbaks om under hela förlossningen. I efterhand kan jag konstatera att jag bara skulle ha sagt att det gör jätteont och bett dom sätta om det.
19.20 görs en undersökning och jag har nu öppnat mig 7-8 cm och nu väntar vi bara på att bebisen ska sjunka ner och hjälpa mig med dom sista centimetrarna. Dom säger också att det nu kommer bli lättare, det är som värst vid 8 cm men sen sjunker bebisen och kroppen frisätter en massa hormoner som dels hjälper en att öppna sig och dels gör att det gör mycket mindre ont. Jag känner dock inte av det här, jag går som i en dimma och kan inte göra annat än att vara i värken. Går omkring i rummet och tänker av någon anledning bara på min häst som jag precis sålt. Han är det enda jag kan fästa tankeverksamheten på, att jag ska få hälsa på honom och rida igen så fort det här är över. Bebis är för abstrakt att tänka på och i det här läget skulle jag gladeligen ha avbrutit det hela och åkt hem utan bebis om jag hade fått chansen.
Fortsättning i nästa inlägg, jag skrev visst för långt...
