Usch vilken hemsk upplevelse det var idag. Fick den mest osympatiska haggan till barnmorska och sen blev det inte bättre när vi försökte smyga in att vi trodde att han var två veckor äldre. På något sätt tog hon det som en personlig förolämpning trots att jag aldrig har träffat henne förut. Sen blev hon arg när jag frågade om storleken på huvudet för hon menade att det bara är skitsnack att det är huvudstorleken som är den avgörande punkten för hur jobbig förlossningen blir. Sen kom vi till hur stor han är - i nuläget väger han 3850 g (+33 %). När jag då sa att bm igår sa att om han var mer än +22 % skulle vi förbereda oss på att bli inlagda för igångsättning fnös/hånskrattade hon åt mig och menade på att det skulle ALDRIG hända. Hon tänkte då rakast inte skriva någon remiss för igångsättning utan ville vi ha det fick vi fixa det själva. Jag blev alldeles förstörd, det är ju inget jag hittat på själv? Om min bm säger det till mig igår är det klart att jag tror det, hade hon inte sagt så hade vi ju aldrig trott att det skulle bli igångsättning idag?
Med tårarna i halsen gick vi ner till förlossningen och bad att få träffa någon och få svar på våra frågor och funderingar. Där fick jag prata med en jättebra läkare som dels undersökte tappen (fortfarande hård och omogen, kändes lite tungt) och dels förklarade att dom inte sätter igång något förrän bebisarna väger mer än 4 kg, men att dom inte kommer låta honom gå över 4,5 utan igångsättning. Hon lovade mig också att inte behöva gå mer än 40 veckor.
När jag var inne hos henne och hon var lite snäll så bara brast det. Gud vad jag grät. Man är så utsatt när man oroar sig för bebis och för förlossningen och att då bli bemött som av den första barnmorskan.. man blir så innerligt ledsen. Usch. Sen fick jag också veta att jag är på gränsen till graviddiabetes och det kändes också tungt. Nu har jag ätit precis som innan graviditeten och det är klart att jag skulle kunna strypa allt socker, all frukt och all juice, men med ätstörningar i bagaget är jag livrädd för att mixtra allt för mycket med kosten igen.
Nå väl. Långt inlägg från mig, men summa sumarum - ingen bebis idag.
Med tårarna i halsen gick vi ner till förlossningen och bad att få träffa någon och få svar på våra frågor och funderingar. Där fick jag prata med en jättebra läkare som dels undersökte tappen (fortfarande hård och omogen, kändes lite tungt) och dels förklarade att dom inte sätter igång något förrän bebisarna väger mer än 4 kg, men att dom inte kommer låta honom gå över 4,5 utan igångsättning. Hon lovade mig också att inte behöva gå mer än 40 veckor.
När jag var inne hos henne och hon var lite snäll så bara brast det. Gud vad jag grät. Man är så utsatt när man oroar sig för bebis och för förlossningen och att då bli bemött som av den första barnmorskan.. man blir så innerligt ledsen. Usch. Sen fick jag också veta att jag är på gränsen till graviddiabetes och det kändes också tungt. Nu har jag ätit precis som innan graviditeten och det är klart att jag skulle kunna strypa allt socker, all frukt och all juice, men med ätstörningar i bagaget är jag livrädd för att mixtra allt för mycket med kosten igen.
Nå väl. Långt inlägg från mig, men summa sumarum - ingen bebis idag.
