Här är det nästan tvärt om... Gnällig och dan och ska bara leta bröstet hela tiden med mig, men när sambon tar över blir han plötsligt nöjd. Såklart jätteskönt men nästan lite enerverande att det ska gå bättre för honom.
Det är som att jag bara är en mjölkbar.
Idag har vi haft en jättejobbig dag. Han har haft mer eller mindre ont i magen hela dagen, inte sovit ordentligt på hela dan, bara slumrat och vaknat så fort nånting hänt. Jag har fått gå och vagga honom konstant under de vakna timmarna för att han inte ska gråta. Så vi har dansat vals i hela huset typ sjuttioelva varv. Han är tyst så länge man går runt och vaggar honom, men sätter man sig blir han ledsen igen.
När sambon kom hem sa jag mest "Nu är det din son" och så gick jag ut i stallet en timme. Hade tydligen varit lugnt. När jag sen duschade hörde jag att det drog igång igen men när jag kom ut låg han och slumrade igen. Fattar inte hur han lyckas åstadkomma det... Det blir ju aldrig tyst när jag försöker lägga honom ifrån mig... Kanske beror det på att han låter honom skrika längre stund än mig. Jag klarar inte av att se och höra honom så ledsen så jag tar upp direkt. Jag är lite kluven ifråga om att dumpa honom på pappa också. Dels har jag sånt kontrollbehov så jag vill veta om och när han pruppat, hur det isf lät, mycket? Lite? Om han bytt, hur såg det isf ut i blöjan? Och när han skriker vill jag bara trösta... Men samtidigt behöver jag en paus för att bara rensa huvet. Och när jag då går där och mockar känner jag mig som världens sämsta förälder som tycker att det är jobbigt. Jag älskar det lilla knytet så det bara värker i hjärtat, men jag är så trött så jag blir så less när man äntligen tror att han somnat men vaknar direkt man antingen lägger ner honom eller slutar vagga.
Hoppas verkligen att han slipper mer magknip ikväll, att han bara kan få vakna, äta och somna om igen. Men det är väl att hoppas för mycket... Imorrn ska vi vara på bvc kl 11, känns jobbigt att ta sig iväg ensam när det varit så oroligt.