Vill bara skriva lite

Jag vet inte hur jag ska skriva men vill iallafall skriva nånting. Men ja först så vill jag säga förlåt ifall nåt jag har skrivit har gjort nån ledsen eller nåt sånt. Och ifall nån kanske tog det neggativt på nåt sätt det som mamma skrev att jag hade gjort så förlåt för det isåfall
Och om det så tack till alla som har brytt sig och skrev snälla saker och allt sånt Trodde att det bara var några som kanske skulle bry sig så trodde inte att så många skulle det. Så ja tack för det också.
Kommer kanske inte skriva så jätte mycket här nu men vet inte. Men ville bara skriva nånting iallafall.
Och vill säga en sak men om ni tycker att allt om religion och sånt är jätte dumt och att dom som kanske tror på sånt är knäppa så behöver ni inte läsa nu. Men med det jag gjorde så sa flera efter att jag hade ängla vakt för hade det gått bara lite längre tid så hade jag fått stora hjärn skador eller dött. Så var jätte många saker som hände exakt rätt liksom så det inte blev så. Som att nån verkligen inte tyckte att jag skulle dö. Så jag vet inte om jag tror så men OM så kanske inte Gud ville att jag skulle dö nu så att det inte var meningen för då hade jag nog gjort det. Men ja jag vet inte och ifall nån tycker det är korkat att tänka så så behöver ni kanske inte skriva det.
Vet inte vad jag ska skriva mera men ifall nån har några frågor eller några saker som jag kanske kan skriva om när jag orkar så får ni gärna skriva det

 

[Lobelia]

Ja men finns ju många som har varit med om mycket värre saker än det som hände mig och ändå inte blir såhär för det. Och det mesta som jag mår dåligt för är ju sånt jag själv rår för som jag har gjort för att jag är dum i huvudet och inte tänker.
Och även OM jag skulle få tillbaka en del av hur jag var innan allt så är det ju vissa saker som aldrig kan bli samma. Och det är typ dom jobbigaste sakerna också.

Det är nästan omöjligt att jämföra olika personer och hur folk upplevt det, det finns så många variabler, och hur rankar man effekterna som du inte ens känner till om de inträffar i framtiden, du har egentligen inte ens koll på hur en person verkligen mår utan att ha talat mycket ingående om det?

Och jo jag vet att du anser att du är orsaken, ja kanske huvudorsaken till allt som skett, att det är ditt fel. Du vet säkert att många inte håller med, ja kanske ingen som känner till lite detaljer. Kan du kanske överväga att jag och många andra, vårdpersonal, säkert dina föräldrar och flertalet om inte alla på Buke faktiskt ärligt inte delar din åsikt här? Jag tror också att det finns en god chans att du med tiden kan ändra din uppfattning med hjälp av exempelvis din psykolog. Det innebär inte att du har fel i din känsla att det är ditt fel. Det är ju så du känner det just nu, men så småningom kanske du kan göra andras verklighet till din också men det krävs lite jobb, ja ganska mycket.

Du kan aldrig bli den samma som du var för ett år sedan, främst pga din ålder. Som barn och tonåring går förändringarna snabbt. Det är en del av att leva.

 

[LiviaFilippa]

Det är nästan omöjligt att jämföra olika personer och hur folk upplevt det, det finns så många variabler, och hur rankar man effekterna som du inte ens känner till om de inträffar i framtiden, du har egentligen inte ens koll på hur en person verkligen mår utan att ha talat mycket ingående om det?

Och jo jag vet att du anser att du är orsaken, ja kanske huvudorsaken till allt som skett, att det är ditt fel. Du vet säkert att många inte håller med, ja kanske ingen som känner till lite detaljer. Kan du kanske överväga att jag och många andra, vårdpersonal, säkert dina föräldrar och flertalet om inte alla på Buke faktiskt ärligt inte delar din åsikt här? Jag tror också att det finns en god chans att du med tiden kan ändra din uppfattning med hjälp av exempelvis din psykolog. Det innebär inte att du har fel i din känsla att det är ditt fel. Det är ju så du känner det just nu, men så småningom kanske du kan göra andras verklighet till din också men det krävs lite jobb, ja ganska mycket.

Du kan aldrig bli den samma som du var för ett år sedan, främst pga din ålder. Som barn och tonåring går förändringarna snabbt. Det är en del av att leva.

Men alltså många saker är inte direkt nåt man kan tycka så mycket om det är mitt fel eller inte. Utan bara som ett exempel att jag har gjort så jag har jätte fula ärr som aldrig kommer gå bort. Det ÄR ju bara jag som har gjort det. Och även andra saker också men det är iallafall ett exempel.
Och sen det sista att jag inte kan bli samma och det är en del av att leva så ja det är ju exakt det jag har försökt förklara och att det är en av andledningarna att jag INTE VILL leva.

 

[sorbifolia]

Men jag vill inte bli vuxen och finns INGET med det som verkar bra enligt som jag tycker. Så spelar ingen roll om andra tycker det är bra så vill ändå inte jag bli det. Och jag vill iallafall inte resa och träffa massa folk eller nåt annat sånt.

Inte ens att kunna ha ditt eget stall med massa fina hästar, rida så mycket du orkar och åka på de träningar och tävlingar du vill?

Eller bara få bestämma helt över dig själv, och kunna sitta uppe hela natten och titta på filmer och äta godis om du vill?

Jag lovar, det ÄR bra även om det inte verkar så just nu. Vad för saker med att bli vuxen är det du tycker verkar vara de "värsta", forutom det med att kroppen ändrar sig?

 

[LiviaFilippa]

Inte ens att kunna ha ditt eget stall med massa fina hästar, rida så mycket du orkar och åka på de träningar och tävlingar du vill?

Eller bara få bestämma helt över dig själv, och kunna sitta uppe hela natten och titta på filmer och äta godis om du vill?

Jag lovar, det ÄR bra även om det inte verkar så just nu. Vad för saker med att bli vuxen är det du tycker verkar vara de "värsta", forutom det med att kroppen ändrar sig?

Nej jag saknar ju inte ens dom två ponnysarna jag har nu så kanske aldrig kommer vilja rida igen så vill inte ha massa hästar då.
Och nej skulle ändå inte vilja sitta uppe och kolla på filmer och äta godis hela natten så nej.
Och med att bli vuxen så allt verkar dåligt bara. Man måste jobba så man har råd med saker och om man inte kan det så är det massa krångel och inte säkert att man får några pengar alls. Och att man måste ha allt ansvar om allting själv och massa såna saker. Och att kroppen ändrar sig då och det är en stor sak iallafall för mig.

 

[Lobelia]

Men alltså många saker är inte direkt nåt man kan tycka så mycket om det är mitt fel eller inte. Utan bara som ett exempel att jag har gjort så jag har jätte fula ärr som aldrig kommer gå bort. Det ÄR ju bara jag som har gjort det. Och även andra saker också men det är iallafall ett exempel.
Och sen det sista att jag inte kan bli samma och det är en del av att leva så ja det är ju exakt det jag har försökt förklara och att det är en av andledningarna att jag INTE VILL leva.

Att du gjort vissa saker är odiskutabelt, det är vems fel det är som vi är oeniga om. Det finns säkert en del andra som vill ta på sig det ansvaret, många som skyller på sjukdomen och troligen ingen som vill lägga det på dig.

Jag förstår att du inte vill leva bland annat för att du inte kan få exakt samma liv som tidigare, eller jag tro snarare att det är monstrets ord. Oavsett vilket så är det är vad du tycker just nu, men som allting annat kan det förändras. Det är många som fått hjälp med självmordstankar (och även de som gjort försök) som efteråt är tacksam för att de lever, du kan bli en av dessa.

Du har ett helt team som jobbar med att hjälpa dig att övervinna sjukdomen och få tillbaks viljan att leva.

 

[sorbifolia]

Nej jag saknar ju inte ens dom två ponnysarna jag har nu så kanske aldrig kommer vilja rida igen så vill inte ha massa hästar då.
Och nej skulle ändå inte vilja sitta uppe och kolla på filmer och äta godis hela natten så nej.
Och med att bli vuxen så allt verkar dåligt bara. Man måste jobba så man har råd med saker och om man inte kan det så är det massa krångel och inte säkert att man får några pengar alls. Och att man måste ha allt ansvar om allting själv och massa såna saker. Och att kroppen ändrar sig då och det är en stor sak iallafall för mig.

Ja, man måste, eller bör åtminstonde, jobba. Men om man ser till att välja rätt jobb, som man gillar, så känns det inte som ett måste. Då kan det kännas som att man får göra något kul och interessant varje dag, och även få pengar för det.

Håller dock med om att allt ansvaret ibland kan kännas lite övermäktigt. Men även om man är vuxen så har man fortfarande kvar sina föräldrar (förhoppningsvis) ganska länge till - jag som är över 40 år frågar ännu min pappa och ibland mamma om hjälp med saker. Och så har jag vänner som stödjer mig och ger råd om det behövs, de vänner jag har nu är bättre och närare än vad jag hade som barn. Det finns dessutom många olika säkerhetsnät i samhället som man kan vända sig till om man får problem med olika saker.

Det där med att kroppen ändrar sig tror jag är en stor grej för ALLA när det händer, och särskilt tjejer. Jag var bland de tidigaste i min klass att bli könsmogen, och jag skämdes ihjäl typ hela högstadiet - vet inte om det fortfarande är så men vi hade så att alla duschade samtidigt utan skärmväggar eller något inför simmning och gymnastik. Kändes som att de andra glodde och pratade om att jag börjat få bröster, hår på benen, etc. - ja, det var riktigt otäckt. Men från gymnasiet så blev det annorlunda, och sedan dess så har jag inte en enda sekund saknat min kropp som den var innan den blev "vuxen". Så förhoppningsvis blir det liknande för dig med, att det kommer kännas okej och sedan även bra när du hinner bli van.

 

[Lillgrådis]

Nej jag saknar ju inte ens dom två ponnysarna jag har nu så kanske aldrig kommer vilja rida igen så vill inte ha massa hästar då.
Och nej skulle ändå inte vilja sitta uppe och kolla på filmer och äta godis hela natten så nej.
Och med att bli vuxen så allt verkar dåligt bara. Man måste jobba så man har råd med saker och om man inte kan det så är det massa krångel och inte säkert att man får några pengar alls. Och att man måste ha allt ansvar om allting själv och massa såna saker. Och att kroppen ändrar sig då och det är en stor sak iallafall för mig.

Det att man måste jobba som vuxen för att ha råd med saker behöver inte alls vara så fasansfullt, med lite tur och vilja så kan man få jobba med något som intresserar en och som känns både lärorikt och meningsfullt. Samtidigt som man kan umgås med många bra människor som arbetskamrater, en del som blir ens vänner också privat.

Och ja, man får ta ansvar för saker men det innebär ju samtidigt att man får frihet att bestämma mer själv. Du är smart, omtänksam, bra på att uttrycka dig och står upp för vad du tycker, allt det där är ju egenskaper som kommer att göra dig till en omtyckt arbetskamrat och vän var du än skulle kunna hamna i livet som vuxen.

 

[LiviaFilippa]

Ja, man måste, eller bör åtminstonde, jobba. Men om man ser till att välja rätt jobb, som man gillar, så känns det inte som ett måste. Då kan det kännas som att man får göra något kul och interessant varje dag, och även få pengar för det.

Håller dock med om att allt ansvaret ibland kan kännas lite övermäktigt. Men även om man är vuxen så har man fortfarande kvar sina föräldrar (förhoppningsvis) ganska länge till - jag som är över 40 år frågar ännu min pappa och ibland mamma om hjälp med saker. Och så har jag vänner som stödjer mig och ger råd om det behövs, de vänner jag har nu är bättre och närare än vad jag hade som barn. Det finns dessutom många olika säkerhetsnät i samhället som man kan vända sig till om man får problem med olika saker.

Det där med att kroppen ändrar sig tror jag är en stor grej för ALLA när det händer, och särskilt tjejer. Jag var bland de tidigaste i min klass att bli könsmogen, och jag skämdes ihjäl typ hela högstadiet - vet inte om det fortfarande är så men vi hade så att alla duschade samtidigt utan skärmväggar eller något inför simmning och gymnastik. Kändes som att de andra glodde och pratade om att jag börjat få bröster, hår på benen, etc. - ja, det var riktigt otäckt. Men från gymnasiet så blev det annorlunda, och sedan dess så har jag inte en enda sekund saknat min kropp som den var innan den blev "vuxen". Så förhoppningsvis blir det liknande för dig med, att det kommer kännas okej och sedan även bra när du hinner bli van.

Men det finns inget jag skulle vilja jobba med. Eller skulle kunna heller för om jag inte ens kan gå i skolan nu så kommer jag ju inte kunna ha nåt bra jobb sen heller.
Och att man kan ha andra som kan hjälpa med saker så ja okej föräldrarna kan det om dom lever. Men som kompisar så har inte jag nån sådär nära vän nu så vet inte varför jag skulle ha det sen helt plötsligt. Utan finns ju många vuxna också som är jätte ensamma och inte har några kompisar eller nånting.
Och med kroppen så jag har iallafall aldrig förut tänkt så mycket på det när man byter om och så. Utan är i andra tillfällen som jag tycker det är jobbigt och som inte blir bättre bara för man blir äldre.

 

[LiviaFilippa]

Det att man måste jobba som vuxen för att ha råd med saker behöver inte alls vara så fasansfullt, med lite tur och vilja så kan man få jobba med något som intresserar en och som känns både lärorikt och meningsfullt. Samtidigt som man kan umgås med många bra människor som arbetskamrater, en del som blir ens vänner också privat.

Och ja, man får ta ansvar för saker men det innebär ju samtidigt att man får frihet att bestämma mer själv. Du är smart, omtänksam, bra på att uttrycka dig och står upp för vad du tycker, allt det där är ju egenskaper som kommer att göra dig till en omtyckt arbetskamrat och vän var du än skulle kunna hamna i livet som vuxen.

Om jag är allt det där och det är så himla bra saker så jag skulle bli så omtyckt för det när jag är vuxen så varför är jag inte det alls nu då? För tror ändå inte att man inte har nån nära kompis ełler nånting hela livet sen vid nån ålder typ 18 eller 20 så helt plötsligt får man massa vänner för hur man är om man inte har haft det innan.

 

[LiviaFilippa]

Idag har jag iallafall träffat hundarna och gick lite bättre än igår. Men var ändå sådär att det inte kändes nåt speciellt idag heller förutom att jag typ får dåligt samvete mot dom för att jag inte blir iallafall lite glad. Men känner inte nån glädje alls fast jag träffar dom heller.
Sen en annan sak som jag har sagt till mamma och pappa också men dom är typ att vi inte ska bestämma nåt nu. Men jag har ändå redan bestämt mig. Men ja iallafall det är att jag inte kommer rida C så jag vill antingen att vi hittar nån som vill börja rida henne nu så hon kommer igång så man vet om hon håller i ridningen och så. Eller så låna ut henne på foder till nån som vill det. För hon är ju ganska igång i motion liksom men har inte ridits på typ ett halvår. Så hon skulle ju behöva det så hon kan säljas sen. Och tanken var väl typ att jag skulle sätta igång henne när jag mår bättre och så men både så vet jag ju inte om det nånsin kommer hända och så somsagt har jag bestämt att jag inte ska rida henne igen iallafall. Så JAG har bestämt mig iallafall men mamma typ säger mot att vi inte ska bestämma det nu. Så vet inte hur det blir men jag kommer iallafall inte ändra mig om det så bara synd om C.

 

[sorbifolia]

Om jag är allt det där och det är så himla bra saker så jag skulle bli så omtyckt för det när jag är vuxen så varför är jag inte det alls nu då? För tror ändå inte att man inte har nån nära kompis ełler nånting hela livet sen vid nån ålder typ 18 eller 20 så helt plötsligt får man massa vänner för hur man är om man inte har haft det innan.

För mig blev det nästan så. Därför att när jag började gymnasiet så var de flesta i min klass ganska lika mig, så det var lättare att hitta vänner än i grundskolan. Och när jag sedan började plugga på universitetet så träffade jag helt andra människor men igen så var det flera som jag klickade bra med då vi var rätt lika, och vi som bodde tillsammans första året vi pluggade blev en riktigt samansvetsad kompisgäng.

Du verkar vara mycket mogen och reflekterad för din ålder, det är sådant som andra barn kanske inte uppskattar till fullo, men som kommer vara en enorm kvalitè eftersom ni blir äldre.

 

[Lobelia]

Men det finns inget jag skulle vilja jobba med. Eller skulle kunna heller för om jag inte ens kan gå i skolan nu så kommer jag ju inte kunna ha nåt bra jobb sen heller.
Och att man kan ha andra som kan hjälpa med saker så ja okej föräldrarna kan det om dom lever. Men som kompisar så har inte jag nån sådär nära vän nu så vet inte varför jag skulle ha det sen helt plötsligt. Utan finns ju många vuxna också som är jätte ensamma och inte har några kompisar eller nånting.
Och med kroppen så jag har iallafall aldrig förut tänkt så mycket på det när man byter om och så. Utan är i andra tillfällen som jag tycker det är jobbigt och som inte blir bättre bara för man blir äldre.

När du blir frisk kan du fortsätta att studera, ja du kan få hålla på längre nu när du missat så mycket men de enda hinder som finns är de du sätter upp. Jag fick en ny klasskompis andra året på gymnasiet, den nya killen hade missat ett år pga sjukdom, han var precis som alla andra när det gäller studierna och en annan hade läst ett år utomlands och var också ett år äldre. Vi hade också ett par i klassen som börjat ett år tidigare. så det var folk från 3 olika årskullar. På universitetet var spridningen mycket större.

Det blir annorlunda när man är äldre, det hamnar inte på skalan bättre eller sämre.

 

[LiviaFilippa]

För mig blev det nästan så. Därför att när jag började gymnasiet så var de flesta i min klass ganska lika mig, så det var lättare att hitta vänner än i grundskolan. Och när jag sedan började plugga på universitetet så träffade jag helt andra människor men igen så var det flera som jag klickade bra med då vi var rätt lika, och vi som bodde tillsammans första året vi pluggade blev en riktigt samansvetsad kompisgäng.

Du verkar vara mycket mogen och reflekterad för din ålder, det är sådant som andra barn kanske inte uppskattar till fullo, men som kommer vara en enorm kvalitè eftersom ni blir äldre.

Okej men det känns ändå inte så possitivt att jag KANSKE kommer kunna hitta kompisar om typ fem år eller nåt. Jag kan liksom inte vara glad för det nu iallafall även OM det skulle bli så.

 

[LiviaFilippa]

När du blir frisk kan du fortsätta att studera, ja du kan få hålla på längre nu när du missat så mycket men de enda hinder som finns är de du sätter upp. Jag fick en ny klasskompis andra året på gymnasiet, den nya killen hade missat ett år pga sjukdom, han var precis som alla andra när det gäller studierna och en annan hade läst ett år utomlands och var också ett år äldre. Vi hade också ett par i klassen som börjat ett år tidigare. så det var folk från 3 olika årskullar. På universitetet var spridningen mycket större.

Det blir annorlunda när man är äldre, det hamnar inte på skalan bättre eller sämre.

Men jag har redan innan allt dethär haft vissa problem i skolan och tror inte det kommer bli bättre eller enklare av att jag har missat skit mycket. Och är ganska säker på att jag kommer behöva gå introduktions program i minst ett år iallafall så kommer ju vara äldre än alla andra då. Och okej det kanske inte spelar så jätte stor roll för dom flesta men jag skulle iallafall tycka det var jobbigt att vara både äldst och ha svårt för saker och så. Som att dom andra skulle tycka att jag var korkad och hade gått om ett år för det.
Plus att det är ju ändå bara OM jag blir så jag kan gå som vanligt och så. Men som det känns nu så kommer jag aldrig kunna det iallafall.

 

[Sleepy]

Idag har jag iallafall träffat hundarna och gick lite bättre än igår.

Åh så härligt att det gick bättre att träffa hundarna idag. Glad för din skull.

 

[LiviaFilippa]

Jag vill skriva om en sak om hur jag känner och så. Men det är äckligt och är nog kanske känsligt för vissa så vill bara varna för det så ifall ni inte vill läsa så vet ni.
Men det är om det med kroppen och det. Och att få bröst och liksom såna former. Och okej många tycker att det känns konstigt men man vänjer sig. Men för mig är det inte bara att det känns konstigt eller ovant eller nåt.
Utan för mig är det väldigt mycket att det är om den saken som hände i våras. Och att den gubben gjorde det FÖR ATT jag hade utvecklats och så och hade liksom vuxnare former. Så jag får massa äckel känslor och tankar om det av att min kropp typ måste se ut såhär och känner mig sååå jävla äcklig för det som jag inte gjorde när jag vägde mindre och typ inte hade några bröst nästan alls.
Och också med att bli äldre och så så är det med liksom relationer och allt också. Och nej såklart att man inte MÅSTE ha pojkvän och så men ändå typ det normala att man har det. Och OM man har det så är det ju normalt om man kanske vill göra saker alltså sex och så. Och då IGEN skulle jag vara jätte konstig och alla skulle nog tycka det var nåt fel på mig som inte skulle vilja det och typ nog inte ens skulle kunna eller vilja göra nånting sånt ALLS.
Och vet att det kanske är den jävla gubbens fel men jag borde ändå inte tänka på det och ha så mycket känslor om det för kan ju inte ändra på det ändå. Men det känns typ som att när den saken hände så var jag typ påväg mellan barn till ungdom. Men då när det hände så känns det som han liksom tog massa saker som är med att vara ungdom och typ förstörde det och slängde bort det. Så liksom att han bara förstörde massa ungdoms saker så jag aldrig kommer känna dom sakerna normalt bara för det. Och jag vet att jag inte borde typ låta det förstöra så mycket men kan inte bara bestämma att känna på nåt annat sätt heller.

 

[Sleepy]

Jag vill skriva om en sak om hur jag känner och så. Men det är äckligt och är nog kanske känsligt för vissa så vill bara varna för det så ifall ni inte vill läsa så vet ni.
Men det är om det med kroppen och det. Och att få bröst och liksom såna former. Och okej många tycker att det känns konstigt men man vänjer sig. Men för mig är det inte bara att det känns konstigt eller ovant eller nåt.
Utan för mig är det väldigt mycket att det är om den saken som hände i våras. Och att den gubben gjorde det FÖR ATT jag hade utvecklats och så och hade liksom vuxnare former. Så jag får massa äckel känslor och tankar om det av att min kropp typ måste se ut såhär och känner mig sååå jävla äcklig för det som jag inte gjorde när jag vägde mindre och typ inte hade några bröst nästan alls.
Och också med att bli äldre och så så är det med liksom relationer och allt också. Och nej såklart att man inte MÅSTE ha pojkvän och så men ändå typ det normala att man har det. Och OM man har det så är det ju normalt om man kanske vill göra saker alltså sex och så. Och då IGEN skulle jag vara jätte konstig och alla skulle nog tycka det var nåt fel på mig som inte skulle vilja det och typ nog inte ens skulle kunna eller vilja göra nånting sånt ALLS.
Och vet att det kanske är den jävla gubbens fel men jag borde ändå inte tänka på det och ha så mycket känslor om det för kan ju inte ändra på det ändå. Men det känns typ som att när den saken hände så var jag typ påväg mellan barn till ungdom. Men då när det hände så känns det som han liksom tog massa saker som är med att vara ungdom och typ förstörde det och slängde bort det. Så liksom att han bara förstörde massa ungdoms saker så jag aldrig kommer känna dom sakerna normalt bara för det. Och jag vet att jag inte borde typ låta det förstöra så mycket men kan inte bara bestämma att känna på nåt annat sätt heller.

All sån skam och skuld och äckel du känner är fullständigt förståeligt, efter det han utsatte dig för. Jag blir så arg på både honom och alla andra äckelgubbar. De skulle låsas in och sen kasta bort nyckeln. Usch. Stackars, stackars dig som behövde vara med om något så otäckt. Kram.

Nej precis, du kan inte bara bestämma dig för att känna annorlunda. Du behöver hjälp att bearbeta det för att klara att ta dig vidare ifrån det. Det är det jag menar med att psykologen kan hjälpa dig med det; att ni kan prata kring det, när du känner dig redo. Både om känslorna kring det som hände, hur det har påverkat dig och dina tankar om kroppen och så. Det är inte lätt, men det går att hantera.

 

[TeamLundVer]

Om jag är allt det där och det är så himla bra saker så jag skulle bli så omtyckt för det när jag är vuxen så varför är jag inte det alls nu då? För tror ändå inte att man inte har nån nära kompis ełler nånting hela livet sen vid nån ålder typ 18 eller 20 så helt plötsligt får man massa vänner för hur man är om man inte har haft det innan.

För att barn och ungdomar ofta gillar personer med andra egenskaper än vad man gör som vuxen.

Jag hade ingen nära vän från 11-19 års ålder. Sedan fick jag en, som jag dessutom har kvar, nu skulle jag säga att jag har närmre 10 nära vänner.

 

[LiviaFilippa]

All sån skam och skuld och äckel du känner är fullständigt förståeligt, efter det han utsatte dig för. Jag blir så arg på både honom och alla andra äckelgubbar. De skulle låsas in och sen kasta bort nyckeln. Usch. Stackars, stackars dig som behövde vara med om något så otäckt. Kram.

Nej precis, du kan inte bara bestämma dig för att känna annorlunda. Du behöver hjälp att bearbeta det för att klara att ta dig vidare ifrån det. Det är det jag menar med att psykologen kan hjälpa dig med det; att ni kan prata kring det, när du känner dig redo. Både om känslorna kring det som hände, hur det har påverkat dig och dina tankar om kroppen och så. Det är inte lätt, men det går att hantera.

Jag kommer nog aldrig vara redo så jag kan prata om det där. Och även OM jag skulle kunna det om jätte lång tid så hjälper inte det att jag har dom känslorna och allt sånt nu. För blir ju ändå inte mindre äcklad av min kropp tillexempel för att jag KANSKE kommer kunna be arbeta det om jätte lång tid. Och blir inte mindre konstig nu heller.

 

[LiviaFilippa]

Och nu känns det jätte dumt att jag skrev om hur jag känner om detdär för känns som alla tycker jag är ännu mera konstig och äcklig nu även fast ingen säger det. Men känns ändå som det alla tänker.