Så här ser jag på "bettskolning" och själva processen i den som jag delar in i 3 faser.
1. Acceptans av själva bettet.
2. Acceptans och förstålese för tygelns signaler via bettet.
3. Kontakten
1. Från allra första början när hästen ska vänja sig vid att ha bettet i munnen brukar jag hålla mig i en miljö där hästen är lugn och trygg, tex i boxen. Allt för att göra det så trevligt och avspänt som möjligt. Där håller vi oss tills dess att hästen är lugn med bettet och inte överdrivet anti eller tjafsig. Sen tar vi kortare promenader med bettet i munnen, men då har jag grimman och leder hästen med, inga remmar eller tyglar kopplade till bettet i det här stadiet.
Eftersom jag rider in och lägger grunden med bettlöst (bosal) så har jag ju den fördelen att jag kan rida hästen utan tyglara kopplade till bettet i början. Så när jag sen börjar rida hästen med bettet i munnen kan jag göra alla övningar/rörelser/former utan att hästen behöver känna tygeln eller signal från den via bettet alls. Den kan fokusera på att "bära upp" bettet helt enkelt, i alla rörelser och övningar som den redan känner sig hemma med rent tekniskt och kommunikationsmässigt för den följer alla mina "hit ska vi" signaler redan i det bettlösa.
2. I den här fasen rider jag med dubbla tyglar, dvs med både det bettlösa och med bettet samtidigt. I början är betttygeln längre än den bettlösa och alla signaler går via det bettlösa, men hästen får en lite känsla av bettets aktivitet iom att tygeln kommer att röra sig något varje gång jag gör något med det bettlösa.
Under den här processen rider jag mig fram till "ro" med bettet. Växlar mellan övningar och former som hästen redan är bekant med och redan lärt sig hantera både mentalt och fysiskt. I början mestadels med signal från det bettlösa, men med tiden med mer och mer signal från bettet.
I den här fasen kanske det uppstår något "tjafs" i munnen ibland, men här vill jag ju verkligen att det ska synas i sån fall, för det är ju det jag vill veta, VAD det är hästen inte känner sig väl till mods med.
3. Den här fasen är egentligen den "lättaste" eftersom den är ett resultat av fas 1 o. 2, alltså egentligen ingenting man behöver träna specifikt på. Men eftersom fas 1 och 2 kräver en verkligt genomtänkt plan så är den kanske inte så enkel. Här fokuserar jag mest på att korta tygeln och få hästen att följa med och ge efter i nacken, "soft feel" kallar jag det, "mjuk känsla" i handen, några steg i taget som succesivt blir fler och fler. Först bara rakt fram eller på en volt, med tiden med bibehållen "känsla" via tygeln i alla övningar och rörelser och former också. Här har jag inga problem med bettet, inget flipprande, gapande, tungan över eller annat, möjligen att hästen kan bli lite spänd här och där, men det sitter och känns bara i nacken (inte i munnen) och då gör jag något enklare tills jag får tillbaks den "mjuka känslan" i handen igen och gör om. Antagligen precis som dom flesta andra gör. Men eftersom problemet inte sitter i munnen eller bettet så finns inget behov av nosgrimma för mig.
Sen vill jag framhålla att jag inte på något sätt menar att just mitt upplägg för fas 1 och 2 är nödvändigt, det finns 1000-tals upplägg och system för utbidlning av häst och bettskolning, men just faserna tror jag är nödvändiga grunder.
Kanske är det så att jag har en "fördel" eftersom jag rider in och lägger grunden med ett bettlöst. Jag sätter in bettet först när hästen är väl grundriden och har balans både fysiskt och mentalt i allt jag gör kopplat till tyglarna. Jag behöver inte sätta mig på en osäker, obalanserad, stel och outbildad häst och börja "streta" med tyglar kopplade till ett bett, den delen av grunden tar jag med det bettlösa. Därför behöver jag ingen nosgrimma, för mig handlar bettskolningen bara om acceptansen av bettet och signaler i det, inte av någon inlärningen via bettet, den kunksapen finns redan där, den förs bara över från det bettlösa, jag behöver inte "dra" och/eller "hålla emot" i bettet, jag har redan en häst som följer, det bettlösa visserligen, men det är ganska enkelt att föra över till bettet.
Därför tror jag vi pratar förbi varandra, dom problem med bett som ni pratar om dom ser jag väldigt lite av i "min" värld. Det handlar mest om hästar som verkligen har problem med just bettet, och då utan att någon någonsin gjort något med några tyglar kopplade till bettet, alltså superkänsliga individer som behöver mycket tid och tankemöda och i vissa fall måste man kanske tom inse att det är omöjligt att få bukt med. Eller så handlar det om någon fadäs här och där i fas 1 o. 2, men där pågår ju en process för just acceptansen och då är det ju uppenbart en period där lite "problem" kan uppstå. Därför skulle jag aldrig sätta nosgrimma på en häst som har problem med bettet, den måste få visa det fullt ut, får jag inte bukt med det kommer det påverka all annan inlärning negativt också, därför måste jag ha tålamod och låta den hållas tills den kännser sig ok med bettet och ibland kanske den får slippa bettet helt tills den är mer mogen och i vissa undantagsfall kanske den aldrig blir det och då måste jag acceptera det.