Hm, jag funderar faktiskt på det. Det togs upp i ett möte med en arbetspsykolog som jag fick möta i samband med AF och hon påpekade att jag fick en rodnad på pannan när jag berättade om det, och det är ju väldigt svårt (känner obehag och hackar fram det) för mig att berätta för någon annan fortfarande trots att jag egentligen är väldigt öppen som person. Hon frågade då också om jag hade fått hjälp med att bearbeta det, men det har jag inte trots att jag har varit till många psykologer. De alla har inte nämnt det igen när(/om) jag berättat om det, så då har jag inte heller tagit upp det igen. Snarare har det väl gett mig känslan att det inte varit så viktigt i andras ögon (även om jag vet att det är viktigt för mig), blev lite förvånad när den här arbetspsykologen sa att det faktiskt ÄR ett trauma.
(Fast det kanske blev lite destruktivt i mitt fall då jag sedan dess fått kramp i magen/ångest vid färder, pga detta trauma skedde i en skoltaxi ...
![Cautious :cautious: :cautious:]()
)
Gud, nu babblar jag såhär om mig själv igen
![Blush :o :o]()
Ber så mycket om ursäkt för OT men det är skönt att kunna prata om det med någon (dvs fina Buke) nu när jag har bara ett fåtal personer runt mig.