Och just ja, jag är 30 år och bor i Norra Halland med min Golden retriever som oftast går under smeknamnet Svansson (samt min sambo och katt). Svansson är en glad och vänlig herre som är rätt lättkränkt, matfixerad och minst sagt egensinnig. Han fyllde åtta igår och har funnits i mitt liv sedan 4 veckors ålder. Han har en hel del problematik med såväl fysiken som mentaliteten och vi har jobbat supermycket på att han ska fungera i vardagen, vilket numera går relativt smärtfritt sedan vi flyttade från lägenhet i stan och alla ljud där.
Vi har sedan länge gett upp alla planer på regelrätt träning och tävling (dels har jag inte riktigt intresset, han har inte kapaciteten med tanke på stress och sen så medicinerar han med dopingklassad medicin och jag har aldrig tagit tag i att söka dispens iom att intresset inte riktigt finns). Iställlet är vi med på massa kurser bara för att prova på och för att göra saker ihop, så hittills har det blivit lite inofficiella utställningar, viltspår, rallylydnad, kantarellsök, apporteringskurser och inofficiella tävlingar, aktivieringskurser, massagekurs, simning och till och med en start i inofficiell pensionärsagility. Vi hänger ofta på goldenklubbens och SSRKs aktiviteter och Rufus fungerar aldrig så bra som när vi är med massa andra retrievrar och tränar (det är däremot tråkigt att göra det hemma i ensamhet ). Han älskar verkligen att apportera och han är aldrig så lycklig som när han får hämta eller bära runt på saker.
Dessutom är han en väldigt rolig och egensinnig personlighet så han överraskar mig fortfarande med att hitta på nya saker, så som att ta egna rundor i föräldrarnas bostadsområde (by på landet där alla känt honom sedan han var valp), rensa jordgubbslandet eller bärhinkarna, jaga gräshoppor eller plantera om blommor. Den bästa grejen att göra är att sno saker från folks väskor (gärna oanvända blöjor) som han kommer gående med för att byta mot en godis, eller så snor han bilnycklarna när han är i min väska för att sen ta med och lägga sig på dem så jag inte kan åka utan honom. Han är helt enkelt väldigt väldigt charmig och en otroligt rar personlighet som, trots viss brist på uppfostran , de allra flesta tycker om.
Vi har sedan länge gett upp alla planer på regelrätt träning och tävling (dels har jag inte riktigt intresset, han har inte kapaciteten med tanke på stress och sen så medicinerar han med dopingklassad medicin och jag har aldrig tagit tag i att söka dispens iom att intresset inte riktigt finns). Iställlet är vi med på massa kurser bara för att prova på och för att göra saker ihop, så hittills har det blivit lite inofficiella utställningar, viltspår, rallylydnad, kantarellsök, apporteringskurser och inofficiella tävlingar, aktivieringskurser, massagekurs, simning och till och med en start i inofficiell pensionärsagility. Vi hänger ofta på goldenklubbens och SSRKs aktiviteter och Rufus fungerar aldrig så bra som när vi är med massa andra retrievrar och tränar (det är däremot tråkigt att göra det hemma i ensamhet ). Han älskar verkligen att apportera och han är aldrig så lycklig som när han får hämta eller bära runt på saker.
Dessutom är han en väldigt rolig och egensinnig personlighet så han överraskar mig fortfarande med att hitta på nya saker, så som att ta egna rundor i föräldrarnas bostadsområde (by på landet där alla känt honom sedan han var valp), rensa jordgubbslandet eller bärhinkarna, jaga gräshoppor eller plantera om blommor. Den bästa grejen att göra är att sno saker från folks väskor (gärna oanvända blöjor) som han kommer gående med för att byta mot en godis, eller så snor han bilnycklarna när han är i min väska för att sen ta med och lägga sig på dem så jag inte kan åka utan honom. Han är helt enkelt väldigt väldigt charmig och en otroligt rar personlighet som, trots viss brist på uppfostran , de allra flesta tycker om.