Vi som nätdejtar del 3

[Tass]

HÄR RÖR DET PÅ SIG!!!
Ni är bättre än TV
Mycket bättre!!!
Grattis till alla som har lyckats med dejtingen!

 

[Agapi]

KL

Min magkänsla stämde! Igår fick jag ett meddelande av honom där han skrev att han inte ignorerade mig, han ville bara ta saker lite långsammare. "Jag vet att det är dumt eftersom du inte är här så länge till, men om det går för fort så gör ju inte det situationen enklare, eller hur?"

Mitt svar tillbaka fick honom säkert att tro ännu mer att jag är crazy, men jag skrev exakt vad jag kände. "Jag vet att du förmodligen inte känner samma sak för mig som jag känner för dig. Jag har inte den bästa erfarenheten av killar och jag tror inte på kärlek, men du får mig att känna någonting som jag aldrig känt för någon annan förut och det skrämmer mig, för jag vill inte bli sårad. (min spådam sa faktiskt att jag skulle träffa någon som finns i närheten av mitt jobb, det skulle gå fort och jag skulle inte förstå vad som hände med mig, så jag antar att hon hade rätt på den punkten..)
Så. Du vet vad jag känner. Jag åker om 12 dagar så det är upp till dig om du vill träffa mig igen eller inte."

Nej, han har inte svarat

 

[Ceta]

Alltså Agapi, jag skall försöka formulera mig så bra jag kan nu. Är inte så bra på att uttrycka mig i text, men hoppas det framgår att jag inte skriver det för att vara dum.

Du skriver att du inte "tror på kärlek" men denna killen som du känt i två veckor skriver du såhär om:

KL
Nej alltså det här orkar jag inte med Jag tänker på honom konstant och det gör fysiskt ont i mig, för jag blir så rädd att han inte känner samma sak. Men han verkar tycka om mig. Eller, han har sagt att han tycker om mig och han vill att jag stannar här istället för att flytta till Sverige.
Visst, det har varit en hel del killar för mig, men såhär har jag aldrig känt för någon. Jag har aldrig ens upplevt såna här känslor.

Du har ju tidigare beskrivit killar du blivit intresserad av, och jag har fått intrycket att just de här "head-over-heels" känslorna är ganska återkommande. Sen kanske dina känslor faktiskt är starkare för denna killen än för "alla de tidigare", bara att dina uttryck varit liknande tidigare.

Sen funderar jag över ditt senaste inlägg:

KL
Min magkänsla stämde! Igår fick jag ett meddelande av honom där han skrev att han inte ignorerade mig, han ville bara ta saker lite långsammare. "Jag vet att det är dumt eftersom du inte är här så länge till, men om det går för fort så gör ju inte det situationen enklare, eller hur?"

Mitt svar tillbaka fick honom säkert att tro ännu mer att jag är crazy, men jag skrev exakt vad jag kände. "Jag vet att du förmodligen inte känner samma sak för mig som jag känner för dig. Jag har inte den bästa erfarenheten av killar och jag tror inte på kärlek, men du får mig att känna någonting som jag aldrig känt för någon annan förut och det skrämmer mig, för jag vill inte bli sårad. (min spådam sa faktiskt att jag skulle träffa någon som finns i närheten av mitt jobb, det skulle gå fort och jag skulle inte förstå vad som hände med mig, så jag antar att hon hade rätt på den punkten..)
Så. Du vet vad jag känner. Jag åker om 12 dagar så det är upp till dig om du vill träffa mig igen eller inte."

Nej, han har inte svarat

På fullt allvar, tycker du det är konstigt att han inte svarade på det? Han säger att det går för fort. Kan förstå att han tycker det om han inte riktigt är på samma plan som dig. Där tycker jag dock inte du gjort nått fel, för du har ju verkat fått positiv respons när du skrivit vad han betyder för dig tidigare. Tex som nedan..

Oh herregud, jag gjorde det nu. Skrev att jag hoppas att han inte tror att jag är galen för vi har inte känt varandra så länge och jag vill inte skrämma bort honom, men att jag tycker om honom väldigt, väldigt mycket och att det känns jättesvårt att flytta härifrån pga honom. Och att jag är för blyg för att säga det till honom.
Guuuuuuuuud jag känner mig som en barnunge! Nu förbereder jag mig på det värsta. Det fina med det värsta är att det kommer kännas mycket lättare att flytta härifrån isåfall.

Missade att citera inlägget där du fått svar, men vill minnas att det var positivt. Men när han nu då igår (?) svarar att han tycker saker går för fort, och du skriver det svaret du visar här, tror du han skall ändra sig? Förstår helt klart ditt behov att svara honom på hans meddelande, men vad var det du var ute efter för reaktion på ditt meddelande? Tror det är din "" jag blir lite fundersam över efter

Nej, han har inte svarat

Tycker det är tråkigt att du skall behöva känna som du gör, och att det känns jobbigt att flytta hem igen. Jag hoppas verkligen du skall få komma över detta fort, och få komma hem och landa lite innan du träffar nästa kille

 

[Lillelorden]

@Agapi

Under de åren jag läst dina trådar så känns det som om ett väldigt tydligt mönster upprepar sig; du träffar någon, du faller pladask och ger ett intryck av att varje ny förälskelse är ditt livs kärlek, sedan händer någonting som gör att det av en eller annan anledning inte blir någonting och hela din värld faller. Du skriver ofta att du inte tror på kärleken och att du inte litar på män för att du haft dåliga erfarenheter. Men tror du inte att en del av i att du upplever dig ha väldigt dåliga erfarenheter är att du bygger upp det till en större grej än vad det är? Jag säger inte att du inte råkat för svin, det tror jag verkligen att du gjort. Men jag tror att du kanske skapar en större förlust för dig själv än det verkligen behöver bli, det känns som om du tillskriver varje ny förälskelse hela din existens och framtid på nåt vis. Lite "antingen blir det han eller ingen alls".
Jag tror att om du försöker jobba lite mer på att inte bli engagerad på ett så djupt plan på en gång, se det mer som en kul grej som kanske skulle kunna leda någonstans snarare än ett livsavgörande möte, så kommer det nog att bli lättare och du kommer inte att må lika dåligt när det inte går som du tänkt. Det är såklart härligt att träffa någon som känns så rätt, en får känslor och tankarna springer iväg farligt långt väldigt snabbt. Men det gäller att också kunna se lite rationellt på det trots känslostormarna och veta i huvudet att "jag känner såhär nu, men det betyder inte att det nödvändigtvis är sant".

 

[Agapi]

Ja hörni. Jag vet att jag inte är normal. Jag vet att jag har problem. Jag vet att jag kommer förbli ensam resten av mitt liv. Det finns liksom en gräns för hur mycket mitt hjärta och psyke orkar med. Jag är alltid förberedd på det värsta, men det finns alltid en liten, liten, liten del förhoppning kvar inom mig. Och det är precis det som förstör mig.

 

[Ceta]

Ja hörni. Jag vet att jag inte är normal. Jag vet att jag har problem. Jag vet att jag kommer förbli ensam resten av mitt liv. Det finns liksom en gräns för hur mycket mitt hjärta och psyke orkar med. Jag är alltid förberedd på det värsta, men det finns alltid en liten, liten, liten del förhoppning kvar inom mig. Och det är precis det som förstör mig.

Fast hörrudu, jag menade inte alls så, och jag är säker på att @Lillelorden inte heller menade att du inte skulle vara "normal", oavsett vad för värdering du lägger i det. Alla har vi ju våra saker att jobba med i livet, jag har det garanterat!

Det är väl fantastiskt att du har hoppet kvar, men om du själv ser vilket mönster du hamnar i kanske det är enklare att göra något åt det? Jag har själv gått i terapi för några år sedan, inte för att jag är den eviga singeln, men för att jag mådde dåligt. De verktyg jag fått med mig därifrån gett mig mer hopp i att jag kanske kan reagera mer hälsosamt när jag väl sätts i en situation där jag blir intresserad av någon. Jag har också haft lätt att falla totalt för personer tidigare, och blir lite väl "på".

Sen är detta bara ett nätforum. Jag känner dig inte mer än till de du berättat här, och kanske har det gett mig en helt felaktig bild. Är det så så hoppas jag du säger till, eller bara struntar i det jag säger.
Jag ville inte med mitt inlägg göra dig ledsen, utan ville se om du förstår hur det verkar utifrån. Misslyckades med detta förstår jag.

 

[Agapi]

Fast hörrudu, jag menade inte alls så, och jag är säker på att @Lillelorden inte heller menade att du inte skulle vara "normal", oavsett vad för värdering du lägger i det. Alla har vi ju våra saker att jobba med i livet, jag har det garanterat!

Det är väl fantastiskt att du har hoppet kvar, men om du själv ser vilket mönster du hamnar i kanske det är enklare att göra något åt det? Jag har själv gått i terapi för några år sedan, inte för att jag är den eviga singeln, men för att jag mådde dåligt. De verktyg jag fått med mig därifrån gett mig mer hopp i att jag kanske kan reagera mer hälsosamt när jag väl sätts i en situation där jag blir intresserad av någon. Jag har också haft lätt att falla totalt för personer tidigare, och blir lite väl "på".

Sen är detta bara ett nätforum. Jag känner dig inte mer än till de du berättat här, och kanske har det gett mig en helt felaktig bild. Är det så så hoppas jag du säger till, eller bara struntar i det jag säger.
Jag ville inte med mitt inlägg göra dig ledsen, utan ville se om du förstår hur det verkar utifrån. Misslyckades med detta förstår jag.

Nej nej, jag menade inte att någon av er sagt att jag inte är normal JAG säger att jag inte är normal. För jag vet att jag inte är det. Tog inte illa upp av det du skrev

Det som gör mig så ledsen är bara att jag alltid trott att jag skulle ha lite mer kontroll över mitt liv. Jag har alltid trott att jag skulle ha barn och vara gift innan 30. Men nu är det inte så och jag är inte ens i närheten för jag är aldrig god nog åt någon.

 

[tott]

Nej nej, jag menade inte att någon av er sagt att jag inte är normal JAG säger att jag inte är normal. För jag vet att jag inte är det. Tog inte illa upp av det du skrev

Det som gör mig så ledsen är bara att jag alltid trott att jag skulle ha lite mer kontroll över mitt liv. Jag har alltid trott att jag skulle ha barn och vara gift innan 30. Men nu är det inte så och jag är inte ens i närheten för jag är aldrig god nog åt någon.

Hur gammal är du?

 

[Agapi]

Hur gammal är du?

Fyller 30 om ett halvår

 

[Ceta]

Nej nej, jag menade inte att någon av er sagt att jag inte är normal JAG säger att jag inte är normal. För jag vet att jag inte är det. Tog inte illa upp av det du skrev

Det som gör mig så ledsen är bara att jag alltid trott att jag skulle ha lite mer kontroll över mitt liv. Jag har alltid trott att jag skulle ha barn och vara gift innan 30. Men nu är det inte så och jag är inte ens i närheten för jag är aldrig god nog åt någon.

Va bra det

Det där ned kontrollen och att livet inte följer ens plan kan jag verkligen relatera till! Tänkte länge att jag skulle vara en god bit på väg till en egen familj vid det här laget. Jag är dock lika mycket singel som alltid. Då är det lätt att tvivla på sig själv och känna att en "inte är god nig för någon" . Tror dock att sånna ta kar inte leder till något produktivt, hellre då att en rannsakar sig och sina mönster. Kbt tycker jag funkade bra för mig, kanske kan det vara något för dig? Jag tror att saker händer när "de skall", men att en får skapa lite möjligheter själv med

 

[tott]

Fyller 30 om ett halvår

...om du bara visste hur lite panik du har
29 är ingen ålder!

Jag skulle ändå tipsa dig om att uppsöka en livscoach eller liknande (kbt?) och få hjälp att jobba bort ditt sätt som inte verkar så bra. Jag själv är långa vägar över 40, har haft liknande bekymmer och har under året fått bra hjälp av en livscoach - så bra att jag nu är lyckligt nykär Enkelt har det varit dessutom

 

[Raderad medlem 94602]

Fyller 30 om ett halvår

När jag fyllde 30 var jag nyseparerad och arbetslös. Kändes rätt hopplöst.
Men jag hann att få till både karl och jobb strax efter och vid 32 fick jag min son.
Sen har jag ju hunnit separera igen....och bli tokkär!
Du har tid. Träng undan 30-årskrisen

 

[Lillelorden]

Ja hörni. Jag vet att jag inte är normal. Jag vet att jag har problem. Jag vet att jag kommer förbli ensam resten av mitt liv. Det finns liksom en gräns för hur mycket mitt hjärta och psyke orkar med. Jag är alltid förberedd på det värsta, men det finns alltid en liten, liten, liten del förhoppning kvar inom mig. Och det är precis det som förstör mig.

Det är ju verkligen inte det jag försöker säga. Precis tvärtom; jag säger att du verkar vara en väldigt känslostyrd människa, inget konstigt, en del människor är det. Men om du blir medveten om det så kan du jobba på den sidan, kanske ta professionell hjälp och skapa bättre förutsättningar för dig själv att närma dig relationer. Det är ingenting fel i att känna mycket, eller starkt. Men det skapar bevisligen problem när det får styra ditt liv så till den grad att du känner att det påverkar ditt psyke. Det borde ju vara ett bra incitament för att förändra dina mönster nu när du flyttar hem och får en naturlig nystart.

 

[Barrel]

kl

Börjar se ett mönster i det här.. pratar med ytterligare en trevlig kille nu, och tre av fyra är lastbilschaufförer. Det är ju tur att jag själv vill köra lastbil senare.

 

[Agapi]

Han svarade igår. Skrev att det var fint att höra att han var speciell för mig. Att han förmodligen aldrig har skrattat så mycket med någon som med mig. Och att ingen vill bli sårad så det var därför han nämnde att det kunde bli svårt när jag flyttar och "vi" just har börjat. Och att det kanske är därför han omedvetet blockerar sina känslor. Men att han tycker om mig.



Det känns så himla orättvist att strunta i något som kunde bli bra bara för att jag ska flytta. Om man tycker om varandra tillräckligt mycket gör man vad som helst för att få det att funka. Men jag känner mer för honom än han för mig. Det gör bara så ont.

 

[starcraft]

@Agapi kan ni inte hålla kontakten och se vad det leder till? Man behöver ju inte rista hela livet i sten direkt..

 

[OutOfService]

Förbannat också.. nu talade min dejt om att som det känns nu så vill han inte ha fler barn. Och jag vill ha barn, det kommer liksom inte ändras. Så nu vet jag inte vad jag ska göra, se vad som händer och hoppas att han ändrar sig eller bryta med en gång..innan man tycker om varandra mer.
Även om jag så småningom älskar honom och vill leva med honom så vet jag att jag inte kan välja bort barn för någon annans skull, det går inte.

 

[Killaloe]

@OutOfService
Jag gillar inte att ni vill så olika och det sätter er i en tråkig situation, men jag tycker det är så starkt och bra av dig att du vågar tänka på hur viktigt det är för dig med barn och att du inte är beredd att kompromissa om det iom att det inte är du.

 

[OutOfService]

@OutOfService
Jag gillar inte att ni vill så olika och det sätter er i en tråkig situation, men jag tycker det är så starkt och bra av dig att du vågar tänka på hur viktigt det är för dig med barn och att du inte är beredd att kompromissa om det iom att det inte är du.

Tack för dom orden underbara du


Det är nog tack vare(pga) aborten som jag är så säker på det och inte viker från det. Även om det var mitt beslut, så gjorde jag valet delvis för någon annans skull och det gör jag inte om igen.

 

[tjenixen]

En fråga till er som dejtar och har små barn (innan dagisålder) : Hur ser ni på kontakt med potentiella dejter under de dagar ni har era barn?

Jag har automatiskt dragit mig tillbaka helt under de dagarna Farsan (japp, därav namnet ) har hand om sitt barn. Min tanke är att fokus ligger 100% på vad de hittar på och jag vill inte pocka på uppmärksamhet alls under den tiden. För mig har det känts naturligast så och jag kan t o m tycka att det känns skönt att det tar tid. Om det är på väg någonstans, vi har ju trots allt inte setts mer än två gånger. Samtidigt så kanske jag uppfattas som att jag drar mig tillbaka, vad vet jag. Det blir ju på något sätt rätt så upphackat i kommunikationen iom detta. Och med de flesta andra jag dejtat som inte har barn har kontakten ofta varit tätare, på gott och ont. Jag har aldrig dejtat någon med barn tidigare