Vi förlorade vår förstfödde son 2011, han blev 18 år. Världens mest ambitiösa och goa kille, älskad av alla i sin omgivning. Blev ihjälkörd av ett rattfyllo dagar innan studenten och dog på plats. Det var, och är, fruktansvärt. Vi har två barn kvar (hans lillasystrar) men ingenting blir så klart sig likt utan honom. Familjen har blivit mer sammansvetsad, så det är väl någonting gott som kommit ur det värsta som hänt mig och min familj. Det går inte en dag utan att jag sörjer honom och svär åt livets orättvisor.
Som barn förlorade jag min mamma väldigt tidigt. Jag var elva och hon dog i cancer, denna vidriga sjukdom. Hon blev bara 34 år, och jag som äldst av fyra syskon fick lite ta mammarollen åt mina småsyskon. Som 15-åring förlorade jag min då 9-åriga lillasyster. Hon föll från vårt höloft och skadade huvudet mycket allvarligt.
Jag tror att de svåra förluster jag var med om som barn, tyvärr, har gjort mig till en något känslokallare människa än vad jag kanske hade varit annars. Jag har svårt för att fästa mig vid andra människor och ibland känns det som att jag är rädd för att älska. Efter att sonen dog 2011 är det värre än någonsin...
Som barn förlorade jag min mamma väldigt tidigt. Jag var elva och hon dog i cancer, denna vidriga sjukdom. Hon blev bara 34 år, och jag som äldst av fyra syskon fick lite ta mammarollen åt mina småsyskon. Som 15-åring förlorade jag min då 9-åriga lillasyster. Hon föll från vårt höloft och skadade huvudet mycket allvarligt.
Jag tror att de svåra förluster jag var med om som barn, tyvärr, har gjort mig till en något känslokallare människa än vad jag kanske hade varit annars. Jag har svårt för att fästa mig vid andra människor och ibland känns det som att jag är rädd för att älska. Efter att sonen dog 2011 är det värre än någonsin...
...
