Vi som förlorat nära och kära

[Texaz]

Verkar variera beroende på begravningsplats, visar sig väl på offerten, men ville ha ett litet hum... Får ringa huggeriet efter helgen

 

[Raderad medlem 68338]

Snart är det ett år sedan pappa gick bort. Tiden har gått fort men ändå långsamt.
Häromdagen föll farfar ihop hemma och på sjukhuset konstaterades att han har cancer med metastaser i hjärnan. Nu ligger han i enskilt rum. Kanske går han bort på samma dag som pappa? Snart har farmor förlorat både sin man och sin son.
För några år sedan förlorade hon också sin dotter (pappas syster, min faster). Ibland undrar man varför så många olyckor drabbar en och samma familj. Samtidigt är ju bitter det sista man vill bli. Men det är liksom svårt att förhålla sig till allt ibland.

 

[Kilauea]

@tornblomma - usch vad jobbigt med din farfar. Cancer är verkligen en vidrig sjukdom.

För oss är det 3 månader sen imorgon kväll. Emellanåt går det riktigt bra, men så bara sköljer sorgen och smärtan och saknaden över mig som en ångvält. Igår var en sån dag och känner mig inte speciellt på topp idag heller. Har redan nu börjat fasa för hur julen ska bli utan pappa .
Och så är jag rädd att inte orka på nya jobbet, börjar om en vecka. Förhoppningsvis blir allt bättre när jag väl börjar där.

 

[GotAsecret]

@tornblomma - beklagar å det djupaste!
Det finns ju verkligen inga ord för sådana här tillfällen!
@hemlig - visst går tiden alldeles för fort? Tre månader redan

 

[Sonic76]

Min mamma dog ju strax efter jul så man hann vänja sig men ändå, det blev första julen totalt ensam, hade ju dottern då men vi firade helt ensamma så dt blev morgonrock och film hela dagen och ingen julmat.

 

[Kilauea]

@whwycd på tok för fort. Obegripligt.

På väg till pappas grav nu. Första gången sen gravsättningen.

 

[cusan]

Vi förlorade vår förstfödde son 2011, han blev 18 år. Världens mest ambitiösa och goa kille, älskad av alla i sin omgivning. Blev ihjälkörd av ett rattfyllo dagar innan studenten och dog på plats. Det var, och är, fruktansvärt. Vi har två barn kvar (hans lillasystrar) men ingenting blir så klart sig likt utan honom. Familjen har blivit mer sammansvetsad, så det är väl någonting gott som kommit ur det värsta som hänt mig och min familj. Det går inte en dag utan att jag sörjer honom och svär åt livets orättvisor.

Som barn förlorade jag min mamma väldigt tidigt. Jag var elva och hon dog i cancer, denna vidriga sjukdom. Hon blev bara 34 år, och jag som äldst av fyra syskon fick lite ta mammarollen åt mina småsyskon. Som 15-åring förlorade jag min då 9-åriga lillasyster. Hon föll från vårt höloft och skadade huvudet mycket allvarligt.

Jag tror att de svåra förluster jag var med om som barn, tyvärr, har gjort mig till en något känslokallare människa än vad jag kanske hade varit annars. Jag har svårt för att fästa mig vid andra människor och ibland känns det som att jag är rädd för att älska. Efter att sonen dog 2011 är det värre än någonsin...

Vilken oerhört sorglig bakgrund ! Du måste vara en stark rackare .
Jag har mist två pojkvänner , och min bästa vän . Jag förstår precis vad du menar med känslokylan . Jag förändrades också på det viset .

 

[Kilauea]

Var förbi graven idag och satte ljung och tände ljus. Det är så fridfullt att åka dit, men det är så oerhört overkligt fortfarande.

 

[athena_arabians]

Jag börjar närma mig ett år sedan pappa dog det har varit jobbigt men jag har gjort flera saker som jag tror pappa hade varit nöjd med så det känns bra

Jag vet att det inte är troligt men jag vill inte att folk glömmer bort pappa. Han gjorde så vansinigt mycket för den här byn och jag vill inte det ska glömmas bort. Jag har ju inga barn och inga blir det så det känns lite jobbigt ibland att ingen kan fortsätta sas.

 

[Sonic76]

Själv önskar jag att jag bodde så jag kunde besöka gravarna.
Det är en tuff period i mitt liv just nu och nu skulle jag verkligen behövt mamma, pappa och syrran

 

[GotAsecret]

Jag fick veta att mamma jordsattes (heter det så??) 18/6, två dagar efter min födelsedag

@hemlig - lova att du hör av dig om du vill ha/behöver sällskap något. Du vet var jag finns!

 

[GotAsecret]

@athena_arabians - som du beskrev din far för mig tror jag inte att han någonsin blir bortglömd, han verkar ha varit en fantastisk man på alla sätt och vis!
Men jag förstår oron alla gånger...det är ju det sista man vill liksom

 

[Kilauea]

Julen närmar sig. Är det bara jag som inte ser fram emot det? Brukade älska julen, men en jul utan pappa....nä jag vill bara inte.
Har inte ens haft ork att pynta för advent. Har kvar lamporna i fönstren istället för ljusstakar och stjärnor.

Vill bara åka iväg, låta julen passera obemärkt. Men kommer åka till mamma över jul, mest för hennes skull. Min bror och sambo tycker jag är egoistisk annars.

 

[Sonic76]

Julen närmar sig. Är det bara jag som inte ser fram emot det? Brukade älska julen, men en jul utan pappa....nä jag vill bara inte.
Har inte ens haft ork att pynta för advent. Har kvar lamporna i fönstren istället för ljusstakar och stjärnor.

Vill bara åka iväg, låta julen passera obemärkt. Men kommer åka till mamma över jul, mest för hennes skull. Min bror och sambo tycker jag är egoistisk annars.

Sista julen jag firade, eller hur man nu ska säga, på traditionellt vis var 2011 när mamma levde. Dock var inte dottern med den julen pga mammas tillstånd, vem vill minnas sin mormor så liksom, men mamma satt med vid bordet och åt lite julmat och så.. Hon dog ju den 4 januari sen.
Jag pyntar här hemma för dotterns skull, men julmat äter hon inte så vi ska bara ta det lugnt och mysa på julafton

 

[seahawk]

En nära vän dog för två dagar sedan i en olycka. Jag fick beskedet via telefon och det var fullkomligt overkligt och ofattbart. Jag hade läst om olyckan på nätet tidigare på dagen, men trodde ju inte att det var någon jag kände... Det känns som ett tryck över bröstet och han finns ständigt i mina tankar. Fortfarande helt ofattbart, att jag aldrig mer kommer att träffa honom eller höra hans röst.

När jag hämtat mig från värsta chocken ringde jag några gemensamma vänner för att ge beskedet och det kändes hemskt när de glatt svarade och jag visste att jag strax skulle ge dem fruktansvärda nyheter.

 

[Tassetass]

Julen närmar sig. Är det bara jag som inte ser fram emot det? Brukade älska julen, men en jul utan pappa....nä jag vill bara inte.
Har inte ens haft ork att pynta för advent. Har kvar lamporna i fönstren istället för ljusstakar och stjärnor.

Vill bara åka iväg, låta julen passera obemärkt. Men kommer åka till mamma över jul, mest för hennes skull. Min bror och sambo tycker jag är egoistisk annars.

Jag firade inte jul under några år efter att mamma dog, jag fixade det helt enkelt inte. Ingen i min familj tyckte att jag var ett dugg egoistisk. De tyckte förstås att det var tråkigt att jag inte kom på julafton (åkte dit i mellandagarna istället), men mest av allt tyckte de nog att var tråkigt att jag mådde så dåligt.

Pappa dog bara nio dagar före jul och det var redan planerat att jag skulle fira hos min sambos familj, vilket kändes ganska bra (fast jag var mest som i en dimma). Året efter var vi uppe hos min familj och det kändes faktiskt bättre än vad jag trodde, om än väldigt tomt. Förra året spenderades i söder och i år ska vi upp till norr igen, men i år känns det faktiskt rätt jobbigt. Jag är ju gravid och det hade varit så fint att få dela det med åtminstone en av mina föräldrar, men jag får glädja mig åt alla syskon, syskonbarn och fastrar istället.

 

[Mela99]

Jag har 4 stycken i släkten som tagit livet av sig, 1 som dött i en olycka och 1 av cancer. Av dessa var min mammas självmord det absolut värsta.

Förträngde det och levde på som vanligt, visade inga känslor och tänkte knappt på henne (fast jag försökte ibland, för fick dåligt samvete av att inte göra det - men är ju därför det kallas att förtränga ).

Så det enda jag kan säga om den saken är väl att man absolut inte bör göra som jag gjorde. Men det är ju inte så lätt att påverka psyket åt något annat håll när det väl bestämt sig för att det inte orkar med. Speciellt när jag då inte ens insåg att det var vad som hände.

Kraschade totalt ca 2 år efteråt då alla undanträngda känslor började komma upp till ytan och var i princip handlingsförlamad ett helt år.

 

[astronaut]

Min pappa avled 2008 p.g.a. en hjärtsjukdom. Det började som vanlig hjärtsvikt men gick över till diliterad kardiomyopati. Vidriga läkaren fick han med (han fick bl.a. sitt dödsbesked när läkaren var halvvägs ute ur rummet "just ja lasse, du har förresten 2-8 dagar kvar att leva" sedan så gick han..).

Det som gör mig "glad" är att han numera slipper läkarfanskapen men jag saknar honom. Enormt. Jag har även enorma skuldkänslor som jag egentligen inte borde ha då det ändå inte går att göra något åt.

Jag har väl inte gått vidare till 100% men tillräckligt för att orka se framåt.
Går inte en dag utan att han är i mina tankar. Värst är väl just högtiderna såsom julafton. Men den svåraste julen var faktiskt den första julafton utan honom.

 

[Ninnurur]

Årsdagen närmar sig med stormsteg (20/12) och för att "slippa" första året så åker vi till Egypten med begränsad internettillgång.

 

[Aionee]

Nu är jag fasligt ung men vill ändå dela med mig;
2010 var jag 12 år och då gick plötsligt en vän jag haft kontakt via internet bort. Liksom, vi smsade hela dagarna, skypade osv men så slutade han bara svara och någon vecka senare hörde hans kompis av sig och berättade. Det var jättestort för mig som aldrig någonsin blivit av med någon jag tyckte om sådär. Och jag antar att det var liksom det som triggade en långvarig depression.
2013 i slutet av sommaren gick en nära vän bort. Vi brukade sova över mycket hos varandra, spendera dagar i stallet osv under många år. Hon dog pga allergi tror jag att det var, hennes luftrör svällde upp och efter 3 dagar på sjukhus fick de koppla bort henne då hennes hjärna var död. Det tog jag också rätt så hårt, men då var det mycket i mitt liv på en gång som hände. Mycket depressioner, SOC, BUP osv. Bara ett dåligt år helt enkelt (det vände dock under våren 2014).
Nu får bara någon månad sedan gick en väldigt nära vän bort för mig igen. Och ja, det sket sig verkligen. Alltså jag vet i teorin hur man ska gå vidare, jag vet men ändå kan jag inte sova, ändå skiter sig det med att äta. I två veckor åt jag knappt, sov knappt och gjorde ingenting. Sedan fick vi hem hästen och ja, då fick jag något att göra och visst kan jag sova någorlunda bättre och visst äter jag åtminstone när jag kommer hem från stallet på kvällen. Men skolan och att verkligen orka göra något går inte, det känns liksom så tomt och meningslöst. Men äsch, löser det tillslut (haha, och försöker inte låta överdramatisk. Märkte att det lät väldigt så, men det är massor av andra faktorer som gör så att jag inte mår bra. Dessa personers bortgång hjälper inte direkt).