Att sakna socialt nätverk

[cherie]

Åh! Jag beklagar verkligen sorgen. Kan inte ens förstå den sorg nu båda bär på med att mista både mormor och farmor så tätt

Jag och sambon är båda väldigt bundna till våra familjer så jag kan verkligen känna rädsla över vad som händer när våra föräldrar inte finns mer.

Min kollega och vän som är 55 år håller på att mista sin bästa vän (som jag inte känner). Men jag blir så ledsen av att tänka att hon mister sina barn och barnbarn att jag bara gråter

Jag pratade med min andra jobbkompis som är kurator. Hennes föräldrar bor kvar i hemlandet och har aldrig kunnat hjälpa till med barnbarnen. Enligt henne var det såklart tufft men det blev lättare när de kom i skolåldern och började vara mer med kompisar. De turades om att köra till aktiviteter osv.

Jag kan inte säga så mycket mer än att jag känner så mycket med er. Att bara få lagad mat en söndag kan ju betyda så mycket

Tack Ja, jag känner mig så ensam i livet. Det känns också som en så ovan tanke att bara vi ska skapa alla minnen för vår dotter, ensamma. Både jag och min partner har nämligen haft våra morföräldrar kvar i livet långt upp i vuxen ålder. Vår "norm" blir ju präglad av det - där vi har många minnen av sommarlov, högtider, kalas, testunder, lekparkshäng, middagar, övernattningar etc med våra morföräldrar. Min svärmor kommer dessutom nu gå bort innan BÅDA sina föräldrar. Vad är det för rättvisa? Imorgon ska hon berätta för sin egna mamma att hon bara har några månader kvar att leva. Nä, usch. Varken min mamma eller min svärmor nådde ens pensionsålder. Och så har de båda, som du skriver, förlorat att se sina barn som föräldrar och att få se sina barnbarn växa upp. Så många uttalade drömmar som nu aldrig kommer bli uppfyllda...

 

[cherie]

Verkligen så. Att prata med henne om farmor och hon inte kommer ha en egen bild av henne. Och så läskigt och overkligt att man inte vet hur länge det är kvar och hur den tiden kommer se ut..

Nej, jag förstår helt och hållet, det känns så läskigt med allt som är så ovisst. Hur lång tid kommer det ta? Är värsta sorgen nu? Under processen? När hon går bort? Efteråt? Det går inte ens att föreställa sig vad som ligger framför en.

 

[PathOfClovers]

Nej, jag förstår helt och hållet, det känns så läskigt med allt som är så ovisst. Hur lång tid kommer det ta? Är värsta sorgen nu? Under processen? När hon går bort? Efteråt? Det går inte ens att föreställa sig vad som ligger framför en.

Precis så..vi har nog inte helt tagit in det än känns det som..kan liksom inte ens föreställa mig hur tiden framåt kommer se ut och kännas.

 

[KarinStarfighter]

Tack Ja, jag känner mig så ensam i livet. Det känns också som en så ovan tanke att bara vi ska skapa alla minnen för vår dotter, ensamma. Både jag och min partner har nämligen haft våra morföräldrar kvar i livet långt upp i vuxen ålder. Vår "norm" blir ju präglad av det - där vi har många minnen av sommarlov, högtider, kalas, testunder, lekparkshäng, middagar, övernattningar etc med våra morföräldrar. Min svärmor kommer dessutom nu gå bort innan BÅDA sina föräldrar. Vad är det för rättvisa? Imorgon ska hon berätta för sin egna mamma att hon bara har några månader kvar att leva. Nä, usch. Varken min mamma eller min svärmor nådde ens pensionsålder. Och så har de båda, som du skriver, förlorat att se sina barn som föräldrar och att få se sina barnbarn växa upp. Så många uttalade drömmar som nu aldrig kommer bli uppfyllda...

Ja men visst är det så att man präglas av ens egen uppväxt. Jag är 37 och har fortfarande min mormor i livet. Hon är pigg för att vara 86. Jag var ju hos henne och morfar mycket när jag var liten och minns det som ett fint minne

Jag känner verkligen så mycket med er och era föräldrar Och såklart er dotter.

 

[startpompe]

Det ligger nog mycket i det Det känns som vi kommit närmare farfar och fått se en annan sida av honom bara senaste dagarna när det varit kris i hela familjen. Om han bara får leva några år till så tror jag att han kommer bli en ännu viktigare person både för oss och för vår dotter, om än på kanske ett annat sätt än farmor såklart. Tack för den synvinkeln

Vad fint att höra! Ja så det kommer något gott ur allt elände

 

[Whisperia86]

Beklagar
Det finns ju grupper där även äldre saknar ett "barnbarn", ni kanske så småningom kan hitta en extra mormor/farmor/morfar/farfar?

 

[em-pirre]

Tack Ja, jag känner mig så ensam i livet. Det känns också som en så ovan tanke att bara vi ska skapa alla minnen för vår dotter, ensamma. Både jag och min partner har nämligen haft våra morföräldrar kvar i livet långt upp i vuxen ålder. Vår "norm" blir ju präglad av det - där vi har många minnen av sommarlov, högtider, kalas, testunder, lekparkshäng, middagar, övernattningar etc med våra morföräldrar. Min svärmor kommer dessutom nu gå bort innan BÅDA sina föräldrar. Vad är det för rättvisa? Imorgon ska hon berätta för sin egna mamma att hon bara har några månader kvar att leva. Nä, usch. Varken min mamma eller min svärmor nådde ens pensionsålder. Och så har de båda, som du skriver, förlorat att se sina barn som föräldrar och att få se sina barnbarn växa upp. Så många uttalade drömmar som nu aldrig kommer bli uppfyllda...

Min mormor och farmor dog innan jag föddes. Farfar och morfar hade inget intresse av oss. Mamma och pappa fick klara sig själva med syrran och mig, men det gick bra och vi har absolut inte lidit av att inte ha kontakt med släktingar alls.

Mina föräldrar hade kompisar som de kunde turas om med (typ kompisens föräldrar tog med oss på camping eller någon annan helgresa, medan mina föräldrar fick en helg för sig själva.)

 

[cherie]

Beklagar
Det finns ju grupper där även äldre saknar ett "barnbarn", ni kanske så småningom kan hitta en extra mormor/farmor/morfar/farfar?

Jag har faktiskt ibland tänkt tanken. Ingen kommer såklart fylla hennes skor, men för mig är det så viktigt med fler nära vuxna i hennes liv