Vi som förlorat nära och kära

[Calazirya]

Min brorsdotter somnade in framför mina ögon, hon blev bara några dagar gammal.

Hennes död har tagit väldigt hårt på mig, går ofta till kyrkogården och sörjer att jag aldrig fick chansen att se henne växa upp. Snart skulle hon fylla 8 år, det känns fortfarande otroligt tungt kring hennes födelse- och dödsdag.

 

[Texaz]

Sedan kyrkan skildes från staten är dopet inträdet i trossamfundet Svenska Kyrkan, precis som det är inträdet i den kristna världsvida kyrkofamiljen. Din son föddes ju innan kyrkan skildes från staten men om han var "antecknad i väntan på dop" som det kan heta, ifall föräldrarna var medlemmar, eller om han utträtt kan du lätt kolla med din församling.

Kyrkans dilemma, om en person avlider som inte tillhör kyrkan, är att man måste respektera den avlidnes beslut och livsåskådning. En person som inte ville tillhöra något kristet samfund antar vi för det mesta inte skulle önska en kyrklig begravningsrit även om de anhöriga vill det. Vi hamnar ofta som kyrka i detta dilemma och försöker lösa det från fall till fall så gott det går utan att folk far illa. Det finns ingen regel, och olika församlingar har resonerat på olika sätt.

Jag tror säkert din församling vill gå dig tillmötes men man vill inte heller köra över den avlidnes beslut så bäst att du och begravningsbyrån talar med församlingen och ser hur de ställer sig. Ingen vill göra någon illa, och det ska bli rätt både på kort sikt och på lång sikt.

Jo vi får en begravning i kyrkan eftersom han inte aktivt gått ur (han hade visserligen pratat om det, men det vara pga kostnaden).
Det ska bli en vacker ceremoni, inte för sorglig. Har ännu inte valt all musik, men jag ska sjunga Forgiven (Within Temptetion) tillsamman med två vänner. Om jag fixar det så VET jag att Leo kommer att applådera där han är och säga "Grymt morsan"
Graven blir alldeles nere vid sjön, otroligt vackert och där ungdomar och barn verkar begravas, många födda på 90-talet

 

[Lejonelle]

Det ska bli en vacker ceremoni, inte för sorglig. Har ännu inte valt all musik, men jag ska sjunga Forgiven (Within Temptetion) tillsamman med två vänner. Om jag fixar det så VET jag att Leo kommer att applådera där han är och säga "Grymt morsan"
Graven blir alldeles nere vid sjön, otroligt vackert och där ungdomar och barn verkar begravas, många födda på 90-talet

Fint att allt blir som ni vill ha det. Jag håller med Leo att du är värd att applådera. Det låter som ni hittat en underbart vacker plats för graven. Så sorgligt dock att det är så många unga som fått sluta sina dagar!! Varje gång är en gång för mycket.

 

[Kilauea]

Vi har också valt musik nu. Sju st låtar blir det, varierande från hårdrocksballader till andra låtar/grupper pappa gillade. Det känns viktigt, även om begravningen ju är mer för de efterlevande än den avlidne. Det är ju ett sätt att minnas och hedra minnet av pappa.

Kuratorn varnade mig sist för att ca en månad efter begravningen så har de inte närmast sörjande gått vidare och kan börja tycka "har du inte släppt det än?". Då kan det nog vara bra med buke.

 

[Kilauea]

Och alla ni som beklagat sorgen och ni som erbjudit ert stöd. Stort stort tack. Tänkte det är lika bra att skriva så, så blir ingen nämnd och ingen glömd.
Det känns ofattbart att vi är tre här som förlorat närstående inom loppet av 24 timmar.
Och att det är så många som förlorat någon men som genom att skriva visar att livet går vidare.

 

[Ninnurur]

@hemlig - en månad? Oj. Jag har inte fått några såna kommentarer alls. Snarare tvärtom, vänner som fortfarande sörjer oerhört mycket.

Skönt att ni känner er nöjda med musiken, det är viktigt att ni också "trivs" med den för att det inte ska bli obekvämt.

*kl*
Jag vill bara att tisdag ska vara över. Och att det inte ska bli så mycket ståhej som jag vet att det kommer bli. Blä... Ibland känner jag mig ensammast i världen som bara har en massa ansvar nu och inte får ett skit för det. Får ränna runt på banker och ordna med saker jag knappt förstår och har sambons föräldrar som nästan ifrågasätter det jag gör trots att de varken vet vad som ska göras eller än mindre har någon som helst rätt att ha insyn i det. Det ska bli så skönt när jag kan avsluta alla sambons konton och allt står i dotterns namn, då kan de banne mig inte ifrågasätta något alls mer!

 

[Kilauea]

@Ninnurur vad skönt att du inte märkt av nåt sånt.
Vad trist att dina svärföräldrar inte hjälper till istället för att krångla.

 

[Ninnurur]

@hemlig - de får ju inte hjälpa till, de har inga rättigheter eller skyldigheter. Dottern är ensam arvtagare och jag blir då ensam ansvarig i egenskap av hennes vårdnadshavare. Men de ska ändå ha åsikter. Om det mesta. Visst, dottern ärver MASSOR av pengar, men att de var sparade för att vi skulle köpa hus spelar ingen roll. Att jag inte sparat själv är ju för att jag pluggat... Och så tjatar de om att hon kommer ha så stor nytta av pengarna när hon blir 18, kanske slipper studielån och så. En gång fick mamma nog och svarade att hon ska väl kunna leva bra tills hon blir 18 också, då blev de faktiskt tysta. Pengarna blir alltså låsta på överförmyndarspärrat konto så jag måste skicka in en ansökan så fort jag vill göra något med dem. Kan inte ens ta ut en 1000-lapp och köpa en cykel. Det tänker de inte på. Över huvud taget så har de inte tänkt mycket på annat än sig själva. Och så försöker de bota sorgen genom att överösa dottern i presenter. Hon fick julklappar tre gånger. Och totalt 20(!!) paket på födelsedagen, från dem!

Förlåt att jag vräker ur mig! Men det känns lite bra ändå att få det ur sig...

 

[RiseAgainst]

Jag kan inte skriva någonting för att göra sörjandet lättare för någon annan, då jag själv inte vet hur jag ska sörja mina egna förluster. Allt jag kan göra är att dela min egen historia..

Min mamma fick efter många års undersökningar diagnosen fibromyalgi. Julen 2009 vart hon snabbt sämre, januari 2010 fick hon en ny diagnos. Myelom, cancer i benmärgen. Familjen kallades in till möte på sjukhuset. Vi fick all info vi kunde få om sjukdomen. Minns inte mycket av vad dom sa, fick i efterhand söka på internet om vad sjukdomen innebar. Tiden som kom är mest dimmig, tror jag försökte förtränga det oundvikliga. Smällen kom sommaren 2012. Jag och min sambo gick tillfälligt isär, och en utav dom värsta stunderna i mitt liv uppstod. Pappa åkte akut in till sjukhuset en fredag.. Han orkade inte länge, han orkade inte ta hand om min sjuka mamma. Mamma åkte in dagen efter. Bara en fick komma hem igen.. Pappa vart utskriven efter några dagar, lunginflammation. Mamma vart kvar, lunginflammation. Till det så hade hon nyligen påbörjat sin andra cellgiftbehandling.

Sen tog det inte ens en månad. Pappa kom hem till mig. För första gången i mitt liv så grät min pappa inför mig.. "Mamma kommer dö". Jag var stencool. Chocken, pappa som grät. Senare på kvällen gick mamma bort. Två dagar innan träffade jag henne, nerdrogad på IVA. Sa hej då mamma, men klarade inte av att säga att jag älskade henne. Ångrar det djupt än idag.

Sen åter tillbaka till dimman. Mamma lämnade oss på en torsdag. Började jobba på måndagen därefter. Grät när jag fick tillfälle, jobbade samtidigt på som om ingenting hänt. Mitt i allt kaos hittade jag och sambon tillbaka till varandra och köpte hus. Grät igenom hela hennes begravning. Det var mycket folk, jag intalade mig själv att jag inte skulle gråta, för det vet jag att mamma inte hade velat. Det gick inte. Bölade mer än jag någonsin gjort.

1 vecka senare fick jag och min sambo nyckeln till vårat hus. Renoverade som galningar i 3 månader. Förträngde allting. Tog en paus från renoveringen kring jul. Gick käpprätt åt helvete. Bröt ihop, livet vart kolsvart.
Försköt sörjandet. Dock hade jag inte gjort annorlunda om jag fick göra om det, renoveringen vart räddningen från att totalt kollapsa. Sörjandet kom dock ikapp mig, än idag.. Snart 2 år senare sörjer jag fortfarande. Jag var 24 när mamma lämnade oss, mamma var endast 48 år gammal.

Farfar lämnade oss för snart 2 månader sedan. Han sörjer jag inte, livet gångs. En frisk gubbe in till de sista månaderna. Mamma kommer jag nog däremot aldrig sluta sörja..


Ber om ursäkt för eventuella stavfel, hopp i historian och annat. Gråter mig igenom det hela, återupplever allting igen. Och inser att jag delat min historia för få gånger eftersom jag fortfarande inte kan prata om den.

 

[athena_arabians]

@hemlig: Det kan säkert vara så för en del men jag har inte upplevt det. Pappas vänner och grannar förstår när jag har dagar som är lite tyngre. Jag har varit väldigt tydlig med att de fortfarande är välkomna på Skinnargården fast pappa inte är kvar, pappa skulle spöka för mig annars!

När särbon var här hade vi ett litet kalas med de som var här senaste kalaset och då sa jag att det var härligt att se alla men att vi ju tyvärr saknade en vid bordet. Kärleken jag kände från de som var där då var enorm, min pappa är så saknad av sina vänner också.

 

[Kilauea]

@Ninnurur - ös på bara. Det är skönt att göra det ibland, bara vräka ur sig vad man tycker.

@RiseAgainst - usch vad tufft du verkar haft (ha) det med sorgen. Har du fått hjälp av nån utomstående att hantera allt?

 

[Kilauea]

Imorgon ska jag titta på pappa igen. Se att det verkligen är han i kistan. Känns viktigt för mig, men samtidigt väldigt jobbigt. Det kommer liksom över mig igen då. Igår kväll mådde jag verkligen dåligt, bara grät och grät och kände saknaden. Ville hålla hans hand igen, få känna honom hålla i min hand. Kunna sitta vid honom och bara ge honom stöd genom att vara där. Det går inte längre. Han är borta
Antar att det är den sk bubblan som håller på att brista. Och det är sjukt jobbigt.

 

[Ninnurur]

@hemlig - har inte mycket att trösta med tyvärr, men jag skickar en kram! Vi får tänka på varandra imorgon när vi båda ska genomföra känslomässigt svåra saker

 

[Kilauea]

Fint, då har man bråkat med sambon också. Han har sina skulder och mår dåligt över och jag har tycker att så länge man har varandra så är det värt mer än annat. Särskilt nu har jag lärt mig det. Men nej, det räknas visst inte.

 

[Sonic76]

Imorgon ska jag titta på pappa igen. Se att det verkligen är han i kistan. Känns viktigt för mig, men samtidigt väldigt jobbigt. Det kommer liksom över mig igen då. Igår kväll mådde jag verkligen dåligt, bara grät och grät och kände saknaden. Ville hålla hans hand igen, få känna honom hålla i min hand. Kunna sitta vid honom och bara ge honom stöd genom att vara där. Det går inte längre. Han är borta
Antar att det är den sk bubblan som håller på att brista. Och det är sjukt jobbigt.

Även nu 6 år efter att pappa dött vill jag lyfta luren och ringa honom.
Även med mamma och syrran kan det kännas så ibland.
Men pappa och jag pratade i telefon varje dag. Saknar det så mycket

 

[Texaz]

Imorgon ska jag titta på pappa igen. Se att det verkligen är han i kistan. Känns viktigt för mig, men samtidigt väldigt jobbigt. Det kommer liksom över mig igen då. Igår kväll mådde jag verkligen dåligt, bara grät och grät och kände saknaden. Ville hålla hans hand igen, få känna honom hålla i min hand. Kunna sitta vid honom och bara ge honom stöd genom att vara där. Det går inte längre. Han är borta
Antar att det är den sk bubblan som håller på att brista. Och det är sjukt jobbigt.

Jag såg ju sonen igår och trodde det skulle bli skitjobbigt!! Visst var det han som låg där, men det kändes mer som skalet, HAN var inte kvar där!
Kanske hjälpte det att jag såg honom så snart efter att han dog, han var finare då, nu var han ju bara kall och stel. Hade inte förväntat mig den stelheten
Ska tänka på dig i morgon och hoppas att allt går bra och framförallt KÄNNS bra! KRAM

 

[Silverflinga]

Nu är min styvmamma svårt sjuk i cancer, samma typ av cancer som min mamma hade. Pappa har frågat läkarna hur lång tid hon kan ha kvar och fick till svar att det kan röra sig om veckor, månader eller i bästa fall år, men cancern har spridit sig så mycket och går inte att stoppa

I morse somnade min styvmamma in på sjukhuset, jag var inte där utan fick veta det senare under dagen när jag ringde min pappa. Jag kan inte fatta att jag aldrig kommer få se henne igen
Livet är inte rättvist, varför just hon???

 

[Texaz]

Nej, livet är inte rättvist... Kramar till dig!!!

 

[Kilauea]

@Silverflinga - beklagar verkligen!

@Texaz - vi var ju med när pappa gick bort, jag och mamma. Redan när de gjort i ordning honom då och vi såg honom efter det var det bara ett skal.
En sak jag upplevde som konstigt var att han i samband med att han släppte ut det sista andetaget släppte ut nåt mer ur munnen. Det var som att nåt flög ur honom. Jag som inte tror på nån själ känner mig väldigt frågande till vad det var, samtidigt som det var lugnande att höra på nåt vis.

 

[Kilauea]

En av de jobbigaste sakerna jag upplever i sorgen är inte min egen förlust, jag har ju sambon (sams igen), utan mammas förlust av pappa. Vad ska hon göra nu? Hur ska hon kunna gå vidare och hitta glädjen utan sin livskamrat sen 45 år? Känner mig så hemsk när jag åker hem till mig och vet att hon är hemma hos sig, själv (utöver två hungriga marsvin).