Vi som förlorat nära och kära

[Speciella_tina]

För ganska exakt tre år sedan fick min mamma diagnosen lungcancer, sju veckor senare dog hon. Jag håller med de som säger att det var "skönt" när hon dog. Cancer är en så plågsam sjukdom, och hon hade så ont. Jag tror aldrig att jag kommer att komma över det, jag kan fortfarande bli helt förtvivlat ledsen när jag tänker på min mamma. För mig var det först en lättnad, det var så påfrestande att se någon man älskar må så dåligt. Sedan kom sorgen, den var förlamande. Jag vet inte riktigt när, men tillslut vände det, och blev lättare. De fina minnena trängde undan de dåliga, från när hon var sjuk. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att vilja ringa mamma och berätta när det händer något särskilt. För det mesta känns det ok nu för tiden, men ibland kommer sorgen över mig igen. Det jobbigaste nu är att jag känner att jag börjar glömma henne, hur hennes röst hördes, och hur det kändes när man kramade henne.

Det finns inga ord för det du går igenom nu, det är fruktansvärt och orättvist, och jag känner så med dig.

 

[annie_cool]

Hej Har förlorat min pappa som gick bort sommaren 2009 i en olycka med moppe vet inte vad som hände men vi tror att han fick en hjärtattack.Dock på Midsommar aftonen. Han var bara 56 år saknar honom mycket kan inte fatta att han är borta.


Och nu för bara nån månad sen då dog en mycket god vän till oss i cancer han hade det i leven och den hade spridit sig mjälten det gick att rädda honom så jag vet hur det känns .Även i dag kan sorgen komma .

 

[Kilauea]

Jag vet att livet går vidare för oss anhöriga. Att se hur många ni är som gjort just det ger mig lite styrka att göra det själv.
Jag och min mamma sitter just nu och vakar och jag vill på ett sätt bara att det ska vara över. Samtidigt vet jag att när det är det måste vi fortsätta, utan honom.

 

[norrsol]

Förlorade min pappa för 21 år sedan då jag var 17 år själv.
2012 gick "platssvärfar" bort i cancer.
2014.....svärmor sjuk i cancer, sen palliativ vård. Dagar, veckor kvar?

 

[dotzie]

2002 gick morfar bort, inte helt oväntat pga sjukdom och hög ålder. Farmor blev friskförklarad efter att ha kämpat mot muncancer i 7 år, men hämtade sig aldrig det till trots. 2011 gick hon bort och inom ett halvår gjorde även farfar det. Alla dessa dödsfall var inte helt oväntade, ålder och sjukdomar gjorde att i alla fall jag hann förbereda mig på vad som komma skulle. Jag tror aldrig att jag riktigt grät eller sörjde, jag var nog mer lättad? Lättad över att de slapp lida något mer, när de sin sista tid var så långt ifrån hur de varit innan..

Den död som påverkat mig allra mest är den där en vän väldigt oväntat tog sitt liv genom att hoppa från stans högsta bro. Jag blir påmind flera gånger om dagen bara genom att se den, och det tog många månader innan jag slutade bryta ihop av blotta åsynen. Att jag sörjde (och fortfarande sörjer..) honom så starkt tror jag beror mycket på hur oväntat beskedet var, inte minst för att jag umgicks med honom samma dag och att han hoppade så lite som en timme efter att vi hade sagt hejdå för dagen. Det känns fortfarande helt overkligt och väldigt tungt, med så många obesvarade frågor. Unga människor ska ju inte dö? Han var en väldigt härlig människa som jag hade velat lära känna så mycket bättre, så en stor del av sorgen består i att jag tycker framtiden fattas oss. Samtidigt är jag väldigt tacksam för det som var.

 

[wrangler]

Min pappa dog i oktober, han var gammal och sjuk (och trött) så det var ju inte oväntat. Jag är så glad att han fick uppleva min 40-årsdag med ett litet kalas (han blev inlagd två dagar senare) och att han var med på det sista kalaset här hemma med grannarna (pappa älskade att ha kalas!). Det gör ont, mer ibland, mindre ibland. Jag älskade min pappa oerhört mycket och jag är glad att mina sista ord till honom var "Jag älskar dig". Att jag var i Norge på jobb när han dog gjorde inte det hela enklare att hantera men mina underbara kollegor höll mig uppe (älskar mina borrare ibland!). Som @tornblomma så är min bransch sådan att man inte riktigt kan vara frånvarande så jag jobbade ganska direkt efter begravningen.

Det som också varit svårt är att han var en stor lokal kändis (125 pers på begravningen, skulle varit flera om det hade gått längre tid mellan annons och begravning) så alla har åsikter. Minneslund var inte "fint" nog, det var tom de som erbjöd sig betala för en grav?! Jag har hela livet vetat att jag skulle få lov att ha en stor begravning vilket jag var ok med men det som kom efter var en chock. Det plus annan skit som kom fram gällande båda mina föräldrar och mig (mina småskolelärarinnor ansåg att jag var ett barn som inte borde ha funnits pga den stora åldersskillnaden mellan mina föräldrar) gjorde att jag gick i ide under vintern, jag tror aldrig att jag gråtit så mycket. Buke var en stor hjälp faktiskt, jag kände enormt med stöd och värme.

Min mamma har jag väl nästan också sörjt som död. Alzheimers innan 60, har inte känt igen mig på ca 2 år. Givetvis älskar jag henne men det är inte min mamma längre, det som är hon är borta.

Livet suger ibland helt enkelt.

Wow... Nästan som att läsa sin egen historia... Förutom att vi genomförde en privat begravning där inga utom familjen och närmsta vänner fick deltaga. (Sedan att en del av "familjen" valde att inte deltaga av sina enga idiotiska orsaker är en annan sak) men hade vi haft en öppen begravning hade det blivit stort som för er.

Min mamma blev diagnostiserad med alzheimer innan hon var 60 (55 nångång om jag inte minns fel men då hade hon varit påverkad ett tag). Hon yllde 70 i torsdags, det är inte mycket kvar av henne och det var länge sedan hon kände igen mig eller var i närheten av sig själv.

Ditt inlägg var som att läsa ett jag hade skrivit själv.

En av de svåraste dödsfallen, är min hund Enya, som dog för snart 2 år sedan. Det är dock något man kanske inte får erkänna, att en hunds död gör mer och längre ont än att förlora vissa människor. med henne gör det lika ont i dag som för 2 år sedan, inte ett dugg mindre. Sorgen är för stor fortfarande trots 2 år har gått.

Jag tror inte heller att tiden läker alla sår, inte det minsta.

Detta talar rakt in i min själ.
När jag förlorade min själsfrände Tequila, som råkade vara en hund, trodde jag att jag skulle dö. Jag läste och frågade på olika forum om hur folk hanterade när deras barn dog. För så var det för mig.
Men det är inte direkt något man kan säga hur som helst.

 

[athena_arabians]

@wrangler: Jag fick faktiskt styrka av att det var så många i kyrkan, rent krasst visste jag ju hur det skulle bli sedan jag var väldigt ung. Jag visste också att pappa inte hade velat ha en liten begravning så det beslutet var enkelt. Att sedan naturen (eller något annat) var med gjorde att det gick att hålla sig uppe.

Det var en dag med ostadigt väder men exakt när kyrkklockorna började ringa kom en solstråle in genom fönstret rakt på kistan. Solen följde sedan klockringningen och den inledande orgelmelodin. När vi skulle gå ut blev det mulet igen. Jag ryser när jag skriver det här, enligt min mening var det pappa som var närvarande, enligt min pojkvän var det någon som hämtade honom. Oavsett vad så var det inte bara vi som la märke till det, alla inklusive prästen pratade om det på kaffet efteråt.

Vad gäller djuren så dog en del av mig när min underbara häst Savannah togs bort. Det var verkligen MIN häst, det var hon som valde mig. Jag sörjde i många år, jag kunde tex inte titta på film jag hade på henne förrän många år senare och i många år sov jag dåligt på årsdagen av när jag tog bort henne.

 

[Enya]

Detta talar rakt in i min själ.
När jag förlorade min själsfrände Tequila, som råkade vara en hund, trodde jag att jag skulle dö. Jag läste och frågade på olika forum om hur folk hanterade när deras barn dog. För så var det för mig.
Men det är inte direkt något man kan säga hur som helst.

Nej, man skulle få många perfekta människor efter sig så att säga.

Jag var pappas flicka och har alltid älskat honom oerhört, men det var så jobbigt med honom eftersom han var alkoholist, misshandlade mamma och drog i en vårdnadstvist. Mina syskon ville inte vara hos honom varannan helg som det var bestämt, men jag kunde inte säga nej även om jag ville, han drack ju ändå trots att jag var där och att tassa på tå när han gjorde det var verkligen inte kul. På så sätt kändes det som en befrielse att han dog. Jag slapp ha konstant dåligt samvete och behöva trösta en gråtande pappa när mina syskon inte ville vara hos honom och jag slapp slitas mellan mamma och honom.
En befrielse. Det får man ju inte heller säga. Eller känna.

En de lav de andra som dog var ju äldre och när man är gammal dör man ju, det är liksom lite naturligt och tar udden ur sorgen efter dem. De har levt, tiden var kommen.

Men med Enya, trots att hon blev 12 år, så kunde jag inte vara förberedd. Hon var mitt allt efter barnen. Hon fanns ju där för mig och ställde inga krav på att jag skulle sluta sörja min man. En så klok hund att det inte finns någon som henne, någonsin. Min trygghet n är andra svek konstant. Människor är inte snälla, djur är inte det minsta onda.

Var tar man vägen i sorgen efter ett djur när andra har åsikter om hur mycket man får sörja det? Man döljer det lite, lägger på locket och hoppas att det försvinner. Men det gör det ju inte. Det är kvar och ärret som blir får omöjligt en chans att läka.
Ibland vill jag bara skrika, efter henne, återkalla henne till livet, till MIG, som den egoist jag ändå är. Den fysiska smärtan i själen är ibland helt fruktansvärd.
8 av 10 gånger jag tänker på henne gråter jag. Så ock nu.

Livet är för jävla smärtsam. Döden ännu värre. Sorg är frustrerande och smärtsamt. Vi människor vill ha kontroll över allt. Döden har vi inte kontroll över hur mycket vi än försöker. Hur mycket vi än sörjer, skriker, gråter och förbannar så är det så att döden räcker finger och vi får uppleva den ändå.

 

[CillaW]

Min mamma dog i januari 2008, efter att ha varit sjuk i tre och ett halvt år. Jag är glad att vi fick den tiden, att vi hann prata igenom allt. Jag var hos henne de sista dygnen, och hon dog i min famn. Innan hon dog grät jag av förtvivlan över att hon var så sjuk och att jag inte kunde göra något för henne. Precis efteråt var jag lättad över att hon slapp ifrån plågan.

Jag tog hand om det mesta efteråt, organiserade begravningen enligt hennes önskan - fullsatt kyrka, massor av blommor - dödsannonsen som hon själv redan skrivit, gravstenen med en silhuett av hennes älskade hund, som gått före henne fyra månader innan.
Jag höll tal på hennes begravning och fick hela kyrkan att skratta. Jag läste kaddish, i kyrkan. Jag bar hennes urna till graven, min bror sänkte den.

Hon är med mig hela tiden. Jag är glad att mina barn var så pass stora att de minns henne.

Min far dog för drygt två år sedan. Jag var där också, och höll honom i handen. Honom sörjer jag inte, bara att det inte kan bli annorlunda längre.

 

[Kilauea]

Nu har min älskade älskade pappa somnat in. Det känns overkligt, anta att chocken kommer släppa mer sen.
Det var så lugnt, men så oerhört jobbigt att vara med. Min pappa finns inte mer .

 

[Sonic76]

Kram @hemlig

Förstår känslan.
Den enda vi faktiskt hann vara med när hon dog var mamma och det var så surrealistiskt.

 

[niardasp]

@hemlig

Jag förstår tyvärr känslan även om den säkert är olika från person till person. Men surrealismen i det hela är så extrem, det är som att vi människor är för små för att förstå vissa saker. I alla fall var det (och är fortfarande) så jag kände när jag förlorade min pappa till en hjärntumör i december.

Kom ihåg att alla känslor är okej. Vill du skrika så gör det, vill du träna så gör det, vill du lösa korsord så gör det, vill du äta choklad till frukost, lunch och middag så är det också okej.

Kram.

 

[Speciella_tina]

@athena_arabians Jag känner igen mig i det du skriver om kyrkan. När min mamma begravdes var kyrkan fullsatt, riktigt fullsatt! Mitt i all sorg kändes det så bra, att där var så många som älskade min mamma och ville ta ett sista farväl av henne. Och jag vet att hon än idag är saknad av många, utanför familjen också.

Jag drömmer ofta om min mamma. I början var det "obehagliga" drömmar. Jag drömde att det blivit fel, att hon inte alls dött. Men jag kunde inte njuta av att ha fått tillbaka henne, för jag hade sådan panik över att vi hade gjort av med alla hennes saker. Nu för tiden drömmer jag mer att vi umgås, hittar på någonting, precis som om döden aldrig hade hänt. Inatt drömde jag att min mamma i smyg hade sökt ett jobb jag pratat om, och fått det!

 

[Speciella_tina]

Nu har min älskade älskade pappa somnat in. Det känns overkligt, anta att chocken kommer släppa mer sen.
Det var så lugnt, men så oerhört jobbigt att vara med. Min pappa finns inte mer .

Jag beklagar Det finns inga ord som kan lindra, men kanske vetskapen om att vi är många som gått igenom samma sak, och vittnar om att det blir bättre. Inte idag, inte imorgon, men så småningom. Saknaden efter en älskad finns kvar, men sorgen blir mer hanterbar.

 

[athena_arabians]

@hemlig: Så sorgligt, jag beklagar förlusten. Skicka ett PM om du behöver något eller om du vill ha mitt telnummer. *stor kram*

 

[Murray]

Jag tänker på vår buke-kamrat som tog livet av sig för ett drygt år sedan. Hon skulle fyllt 26 år i måndags.
Hon var min bästa vän i tonåren och jag saknar henne så, tänker väldigt ofta på om man kunde vrida tillbaka tiden och om jag kunde gjort något annorlunda.

 

[Texaz]

Nu har min älskade älskade pappa somnat in. Det känns overkligt, anta att chocken kommer släppa mer sen.
Det var så lugnt, men så oerhört jobbigt att vara med. Min pappa finns inte mer .

Då är vi i samma sorg nu...... Min son gick hastigt bort igår eftermiddag, så just nu är jag nog i någon slags chock.

 

[Kilauea]

@Texas - jag såg din tråd och jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva. Ofattbart, det är det närmaste jag kommer.
Kram

 

[EmmaBovary]

@hemlig och @Texas - jag beklagar era förluster. Finner inga ord.

Beklagar förvisso allas förluster i den här tråden, gamla sår kan smärta lika mycket som färska.

 

[gillaj]

Det är svårt att sörja! Min systerson omkom i en trafikolycka 1987, fyra år gammal. Då gick all kraft åt att stötta syrran.

Strax före jul 2004 dog min systers man, 38 år gammal, av vad vet vi inte riktigt då han för tillfället var på semester på Kuba och obducerades där, men de skrev lungödem i obduktionsprotokollet.

I juni 2009 omkom min fd man/mina barns far i en trafikolycka. Vår äldste son var med i bilen och blev allvarligt skadad så första månaden gick all kraft åt att vara på sjukhus med honom.

I februari 2010 dog min mamma, 69 år gammal, när hennes hjärta plötsligt "exploderade" som de sa på sjukhuset. Hon hade varit trött och hängig hela dagen, så på eftermiddagen ringde vi efter ambulans och hon dog i den halvvägs in till sjukhuset. I november samma år dog min pappa, 82 år gammal, av aortabråck. Fast jag tror att han sörjde mamma så mycket också, så han ville dö.

Jag har inte lyckats sörja någon av dem än, jag ser det alltid som min plikt att ta hand om de andra i familjen som sörjer, och ordna och fixa med allt praktiskt. Visst händer det ibland att jag känner tårarna komma men jag har blivit fantastiskt duktig på att trycka bort dom direkt. Detta har resulterat i små ångestattacker som jag med kurators hjälp har lärt mig att hantera (jag får inte längre dödsångest när hjärtat rusar) men inte lyckas bli av med. Så nu har jag, de två senaste veckorna, efter tips från en kollega börjat med 45 minuters motion varje dag. Spelar ingen roll vad jag gör, bara jag gör det i 45 minuter. Och faktiskt känner jag redan att jag börjar må lite bättre. Jag promenerar mycket och då tänker jag bra, inte på alla dödsfall, utan reder ut annat i vardagens om kan kännas trassligt och ge mig ångest fast det egentligen inte alls är någon "big deal".

Så jag hoppas och tror att den här dagliga motionen ska hjälpa mig att må så bra så att jag orkar släppa fram sorgen. Så småningom.