Vi som förlorat nära och kära

[Ninnurur]

Jag rekommenderar verkligen samtal med någon utomstående! Jag fick 10 tillfällen betalt via hemförsäkringen och det har verkligen gjort nytta. Där har jag fått ventilera allt möjligt, inte bara sorgen efter sambon utan mycket samtal om hur livet nu blir och hur jag skulle bygga upp min nya tillvaro, och framför allt våga leva! Psykologen bekräftade det alla säger att man "får" sörja hur man vill, det finns inga måsten eller ramar för hur det ska se ut. Det hjälpte mig mycket, speciellt så lättade det dåliga samvete jag hade för att jag mår såpass bra. Men det har en ganska enkel förklaring egentligen. Sambon var inte så lätt att leva med, han var kass på att hålla rutiner och tider, jobbade ofta över och var sällan hemma till middag. Jag har adhd och MÅSTE ha rutiner för att må bra. Nu behöver jag inte ta hänsyn till någon annan utan kan forma dagarna efter dottern och mig själv vilket gör att vi båda mår enormt mycket bättre. Tyvärr! Så, jag saknar min sambo, men jag saknar inte att leva med honom...

 

[Sonic76]

Jag rekommenderar verkligen samtal med någon utomstående! Jag fick 10 tillfällen betalt via hemförsäkringen och det har verkligen gjort nytta. Där har jag fått ventilera allt möjligt, inte bara sorgen efter sambon utan mycket samtal om hur livet nu blir och hur jag skulle bygga upp min nya tillvaro, och framför allt våga leva! Psykologen bekräftade det alla säger att man "får" sörja hur man vill, det finns inga måsten eller ramar för hur det ska se ut. Det hjälpte mig mycket, speciellt så lättade det dåliga samvete jag hade för att jag mår såpass bra. Men det har en ganska enkel förklaring egentligen. Sambon var inte så lätt att leva med, han var kass på att hålla rutiner och tider, jobbade ofta över och var sällan hemma till middag. Jag har adhd och MÅSTE ha rutiner för att må bra. Nu behöver jag inte ta hänsyn till någon annan utan kan forma dagarna efter dottern och mig själv vilket gör att vi båda mår enormt mycket bättre. Tyvärr! Så, jag saknar min sambo, men jag saknar inte att leva med honom...

Tyvärr är samtalen begränsade till förlust av sambo/man/ barn, annat täcker det inte.
Försökte få stöd när syrran dog men nej då.

 

[Ninnurur]

Tyvärr är samtalen begränsade till förlust av sambo/man/ barn, annat täcker det inte.
Försökte få stöd när syrran dog men nej då.

Enligt vem? Det här gick under kris i hemförsäkringen. Vilken kris det var specificerades inte. Söker man direkt till vården har de ju inget att säga heller så man måste inte gå via försäkring.

 

[Sonic76]

Nej men om man ringer försäkringsbolaget så räknas inte det som kris, har testat på flera bolag under åren, varken med pappa, mamma eller syrran.
Såklart man får hjälp av vården om man betalar själv

 

[cirkus]

Det är en förfärlig tid - bara tre här på buke som har nära som gått bort dessa dagar. Ytterligare en bukefalist har förlorat sin pappa i dagarna. Hon skrev så vansinnigt vackert på fejan om sin sorg. Jag hoppas att hon kanske kommer in och skriver samma sak här så småningom, det kändes som trösterika ord

 

[Modig_Korn]

År 2012 inleddes med att min morfar avled efter en tids sjukdom. Vi var på begravningen någon gång i slutet av januari (eller februari?) och blev portade från att närvara efter begravningen med släkt och vänner av hans fru. För egen del var det ingen stor sorg, jag hade ingen större kontakt med honom medan han levde.

18 Juni kom min ena katt som varit försvunnen en vecka, hem igen med bara tre ben. Det sista hängde bara i skinnet, det hade börjat ruttna och hos veterinären blev prognosen antingen operation med osäker utgång för 24000kr (eller mer) eller avlivning. Det blev avlivning, på Måndagen runt 1 tiden. Hon hade varit en utekatt hela sitt liv så jag hade ingen direkt bra kontakt med henne och sörjde henne inte enormt mycket.

Natten mot 25 Juni, en vecka senare, hörs ett skrik nere från vardagsrummet. Vi alla springer dit och då ligger min 14åriga hund krampaktigt på golvet. På morgonen bär det av till veterinären, jag är inställd på att han inte kommer klara dagen, de andra spekulerar i vad som är fel - är det diskbrock? stroke? Mot slutet av resan till veterinären piggnar han till och en vag känsla av att han kanske ändå kommer klara dagen vaknar. Men nej. Han avlivades kring lunchtid, en vecka efter katten. Och mindre än en vecka innan min födelsedag. Jag var förstörd, låg hemma och grät oavbrutet i en veckas tid. Jag sonderade terrängen på blocket "efter en ny hund" (inte för att jag skulle ha någon och redan har en, men det ingav ett lugn). Sorgen efter honom blandades med hur skönt det var utan honom, eftersom han hade varit väldigt speciell medan han levde (och då inte på ett positivt sätt). En förhållandevis hemsk känsla. Sorgen fortlevde i Juli, Augusti och i början av September var jag så trött på det att jag bestämde mig för att börja leva igen.

Och så blev det den 2:e September. På facebook börjde det komma in meddelanden från min pappas vänner, som ville att jag skulle ringa dem (i Australien). De berättade att han hade hamnat på sjukhus och att det var rättså allvarligt. 3:e September kom och när dagen var över var också min pappas liv över. Jag hann aldrig med att träffa honom och vår enda kontakt vi hade var över facebook. Denna sorgvåg var likastor som hundens några månader tidigare. Det kanske känns lite morbidt att likställa sorgen efter ett djur med den efter en människa.
Men jag hade ju faktiskt levt i princip varje dag av 14år med min hund vilket jag inte hade med min nyfunna pappa. Sorgen i det här fallet var mer en radda av besvikelser och ångest över att vi aldrig hunnit träffas. Jag kunde inte åka till begravningen, det var för kort varsel, men hans vänner samlade in pengar så att jag någon gång skulle kunna resa. Och över 400 personer kom på hans begravning, han saknas av många. Jag vet inte hur länge den akuta sorgfasen pågick denna gång, men jag var som bekant genomless på att vara sorgsen.

Men året var ju inte slut ännu...

I November sitter jag vid datorn, det är mörkt ute och jag tittar ut när ett stort sken långsamt "skirder" fram längs vägen upp mot huset. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var så vackert, nästan som ett luciatåg. Min mamma går ut för att se vad som står på och kommer tillbaka med beskedet att grannen kört på våran andra katt med traktorn. Jag vägrar tro på det då den andra grannen har en snarlik katt, men det är våran. Han är intakt förutom att han inte lever mer. Det finns bara inte ork att bryta ihop.

Medan alla dessa stora dödsfall äger rum förlorar jag 4 mindre djur under åretslopp. Vänners dotter tar livet av sig och senare får jag veta att min favoritlärare från min fd skola har avlidit.

2012 var inget roligt år, det var bara en enda positiv sak som hände på hela året resten av året hade man gärna fått radera ut. När så mycket händer på ett år så går man till slut och väntar på att någon mer ska dö. Man vet inte vem, men man känner på sig att något kommer hända.

 

[imported_gerbera]

Just nu känner jag mig som i ett ingemansland. Alltså så mittemellan den djupaste sorgen och det vanliga livet. Och jag når liksom inget av dem. Allt är bara dovt och jag fungerar så dåligt. Livet bara rinner förbi, och jag vet inte hur jag ska hantera det.
Tänker på pappa så otroligt många gånger om dagen och liksom väntar in att jag ska börja gråta, men gör inte ens det varje gång. Men jag känner mig så tom. Och så känns det så fel att "acceptera" att han är borta. Jag vill inte det. Jag vill att allt ska vara annorlunda.

Har också tänkt på hur otroligt hemskt det är här på forumet just nu. Mina tankar går till er som just förlorat era närstående. Det är så orättvist och fel, särskilt när någon dör så tidigt.

 

[Kilauea]

Känner så igen din känsla, @imported_gerbera
Jag vet att det inte finns nåt rätt eller fel, men det känns som om jag gråter för lite. Som om jag accepterat det för fort.
Vi var på begravningsbyrån igår, en helt overklig känsla. Jag är liksom med och planerar min egen pappas begravning.

Är sjukskriven hela maj så får vi se sen. Har ju mitt i allt det här sökt och fått nytt jobb och orkar inte gå tillbaka till det gamla innan jag börjar på det nya (augusti/september).

 

[gillaj]

@hemlig När min pappa dog ringde syrran och berättade det när jag var på jobbet. Jag fortsatte att jobba som vanligt, ryckte bara på axarna och jobbade på. Det har gått snart fyra år och jag har inte gråtit än, väntar fortfarande på att chocken ska släppa. Har svårt att tro att jag skulle acceptera hans död så lätt, liksom. Men så tänker jag att vad annat kan jag göra? Det är inget som går att ändra på, man får göra det bästa av situationen sådan den är. Eller så är det att det är för jobbigt att ta in så hjärnan väljer att trycka undan tankar och känslor.

 

[Texaz]

Känner så igen din känsla, @imported_gerbera
Jag vet att det inte finns nåt rätt eller fel, men det känns som om jag gråter för lite. Som om jag accepterat det för fort.
Vi var på begravningsbyrån igår, en helt overklig känsla. Jag är liksom med och planerar min egen pappas begravning.

Är sjukskriven hela maj så får vi se sen. Har ju mitt i allt det här sökt och fått nytt jobb och orkar inte gå tillbaka till det gamla innan jag börjar på det nya (augusti/september).

Jag kände lika! Efter att chocken lagt sig infann sig ett stort lugn, jag har nog djupt inom mig oroat mig (därav den stress jag levt med under en längre tid), men sen kom lugnet.
Trodde liksom att det skulle vara svårare, men har nog iofs inte riktigt fattat än.

Några vänner kom dock hit dagen efter (de förlorade sin dotter för några år sen) och jag sa att jag tyckte det var konstig att det kändes så "vanligt", att jag inte grät mer. Men då sa de att sorgen kommer doserad (ofta), att allt känns bra, sen kommer stunder när allt faller, för att sen bli lugnt igen. Kroppens sätt att hantera det hela!

Om allt kom på en gång så skulle vi nog inte orka. Jag fokuserar på att sova och äta, sen tar jag det som det kommer. Gör det jag orkar och försöker distrahera mig när det blir för tungt.

Sonens pappa letar svar och hittar en massa info som vi inte vill veta, han mår så mycket sämre.... Jag försöker acceptera och vara i stunden. Låta känslorna komma i sin takt. Njuta av det vackra mellan sorgattackerna och planera för begravning och minnesfonden som jag ska starta.

Dock är sorgen olika för alla, det finns ingen mall. Finns dock en del stödgrupper hos kyrkan, om det kan kännas ok? Mina bekanta rekommenderade det, vården var inte till stor hjälp för dem.

 

[Kilauea]

Jag har rätt bra stöd genom en mailkontakt jag fått, en tjej i samma ålder som jag som också förlorat sin pappa i cancer. Hittade henne via cancerfondens samtalsvänner.

Jag känner mig också mer orolig för min mamma. Hon har sen han blev inlagd på sjukhus i början av januari i år varit hos honom varje dag. Sista veckan sov hon (och jag flera gånger) hos honom på hospice. Hon måste ha nåt att göra nu, så hon inte blir sittande inne bara. De hann vara pensionärer tillsammans i ett år. Hann som tur var med ett par resor förra året, för de hade planerat att njuta av tiden tillsammans med resor och härliga somrar på sommarstället.

Vi fick lite informationspapper från hospice och där stod det med om en stödgrupp i kyrkan. Föreslog den för mamma, hon är inte medlem i svenska kyrkan och därför lite tveksam, men jag sa att de nog tar hänsyn till allas tro (eller icke-tro) i en sån grupp.
Såg att universitetskyrkan har stödgrupper för folk upp till 35, funderar på det själv.

 

[athena_arabians]

@hemlig: Kyrkan kan var väldigt bra i en situation som den här, oavsett om man är troende eller ej. Jag gick ur för länge sedan men det var en kyrklig begravning för pappa och prästen var fantastisk. Jag pratade inte mer med honom än just innan begravningen men han fick till det perfekt utifrån det jag berättade och det kändes skönt när jag hade pratat med honom, som en rening.

Personligen tror jag att det finns något mer men jag ställer inte upp på den kristna tron. Jag respekterar dock de som är kristna (så länge de respekterar mig!) eftersom de hittat något jag fortfarande söker.

 

[Texaz]

Lite OT, men hur fungerar det personen inte är döpt eller konfirmerad? Nog borde det kunna gå med en kyrkobegravningsakt iaf??

 

[Kilauea]

@Texaz
Man får prata med församlingen har jag läst och så skänka en slant.

 

[Texaz]

Ja jag har kontakt med en diakonissa, dock skulle hon ringa idag men hörde inte av sig...
Dock verkar hon inom sjukhuskyrkan så antagligen dök det upp något mer akut.

Kyrkan är de jag fått rådet av från andra, de ska visst vara ett otroligt stöd

 

[Kilauea]

Idag har jag sagt upp mig från mitt jobb, börjar på nytt ställe i augusti. Känns jättebra! Pappa var så nöjd när jag berättade att jag sökt nytt jobb. Jag hann berätta för honom att jag fått det, men den dagen fick man inga svar ur honom.

Känns som att jag sörjer för lite, som att jag går vidare för lätt. Jag gråter ofta, fast däremellan flyter livet på ganska hyffsat. Och det känns fel, fastän jag vet att det inte är det.

Imorgon ska jag tillbaka till hospice för första gången sen det hände, det är en vecka sen imorgon kväll. Har kuratortid.
Från i juni har jag dock bokat samtal med universitetskyrkan. Om jobbets tider tillåter så har jag även anmält mig till en sorgegrupp i höst. Jag är en sån som behöver älta saker en längre tid så tror det kan vara bra.

 

[Ninnurur]

@hemlig - det finns inget som är för lite. Jag har knappt gråtit sen begravningen för snart 4 månader sen, det är inte jag att gråta en massa. Det är inget som säger att det är fel. Alla sörjer på sitt sätt!
Det jag har kunnat konstatera är iaf att det har varit lättare för mig som levde med M att acceptera och förstå, för för mig tog livet en sån abrupt vändning. Däremot vänner och familj som pratade med honom några gånger i veckan och sågs ännu mer sällan har svårare. För dem har ju vardagen fortsatt precis som vanligt ändå. Så jag bearbetade betydligt snabbare än många av hans vänner.

*kl*
Idag har vi bokat tid för gravsättning och fick tid om en vecka. Det ska bli skönt att få det gjort samtidigt som det såklart kommer att vara tufft. Då blir det ännu mer definitivt än vad begravningen var. Fick iaf tid vid lunch så då hinner jag varken dra ut på det eller fika en massa med hela hans familj efteråt eftersom jag måste åka och hämta på dagis. Det är lättare för mig då!

 

[Lejonelle]

Nu har min älskade älskade pappa somnat in. Det känns overkligt, anta att chocken kommer släppa mer sen.
Det var så lugnt, men så oerhört jobbigt att vara med. Min pappa finns inte mer .

@hemlig, jag hade missat att din pappa somnat in nu. Tänker på dig! Din mamma kan visst vara med i kyrkans sorgegrupp om hon känner att det skulle vara bra för henne, kan inte tänka mig att de ansvariga skulle krångla. Jag gör i alla fall inte det (jobbar också med sorgegrupper).

 

[fred]

Min systerdotter avled helt oväntat 26 år gammal precis innan jul. Hon hade visseligen varit sjuk mycket under sin barndom med bla brist på tillväxthormon . Hittades i sin säng aven kompis Hittades inte någon klar dödsorsak heller, otroligt svårt att aldrig få veta vad som hände. Det är otroligt tufft att både själv sörja och försöka vara ett stöd för min syster ,mamma och mina barn. De har nästan växt upp som syskon. Känns fortfarande overkligt och jag vet inte om jag fullt ut tagit det till mig.Min syster valde att ha begravningen i ett kapell men med borgelkig cermoni som var otroligt fin ,hennes son och 2 kompisar sjöng och spelade. Så starkt av dem-

 

[Lejonelle]

Lite OT, men hur fungerar det personen inte är döpt eller konfirmerad? Nog borde det kunna gå med en kyrkobegravningsakt iaf??

Sedan kyrkan skildes från staten är dopet inträdet i trossamfundet Svenska Kyrkan, precis som det är inträdet i den kristna världsvida kyrkofamiljen. Din son föddes ju innan kyrkan skildes från staten men om han var "antecknad i väntan på dop" som det kan heta, ifall föräldrarna var medlemmar, eller om han utträtt kan du lätt kolla med din församling.

Kyrkans dilemma, om en person avlider som inte tillhör kyrkan, är att man måste respektera den avlidnes beslut och livsåskådning. En person som inte ville tillhöra något kristet samfund antar vi för det mesta inte skulle önska en kyrklig begravningsrit även om de anhöriga vill det. Vi hamnar ofta som kyrka i detta dilemma och försöker lösa det från fall till fall så gott det går utan att folk far illa. Det finns ingen regel, och olika församlingar har resonerat på olika sätt.

Jag tror säkert din församling vill gå dig tillmötes men man vill inte heller köra över den avlidnes beslut så bäst att du och begravningsbyrån talar med församlingen och ser hur de ställer sig. Ingen vill göra någon illa, och det ska bli rätt både på kort sikt och på lång sikt.