Ja, det blev snitt och jag var inställd på att ingen skulle överleva.
Nu verkar det som det iaf gått ganska bra, jag var på Ultuna hela dagen och personalen var verkligen hur underbara som helst. Som en sa, det är det här man lever för som veterinär. När det går bra, när de små lever och mamman mår bra.
Enda jag inte var nöjd med var att jag redan från inskrivningen sa att det skulle direktregleras och jag var ute en runda med bilen så den skulle vara varm, buren var i undersökningsrummet med varma vattenflaskor så de små inte skulle bli kalla vid hemtransporten och jag skulle betala och det ändå inte var klart med försäkringsbolaget utan jag fick vänta ytterligare en timma på att åka.
Hemresan var lite orolig, jag stannade till och hämtade ut antibiotika och sen skyndade jag mig hem men visste inte hur de små skulle klara resan, om de skulle hamna på sidan och bli kalla? Kom hem ca 15:30, släppte ut hundarna och bäddade sedan ner dem i bolådan i köket, gav de små varsin droppe glykos och såg att Myran tog hand om dem.
Jag var dödstrött efter 1,5 dygns vak och gick för att lägga mig en timme när Myran lämnar de små och springer efter mig. Jag går tillbaka, hon lägger sig hos ungarna och springer efter mig så fort jag lämnar rummet. Jag har suttit med henne ett par timmar innan jag kände att det här går inte, så nu har jag en bolåda i sängen bredvid mig, den som inte dög igår. I den ligger Myran och de små myrbebisarna nöjda och glada. Snuttar för fullt, små arga pip när det tvättas rumpa eller de bråkar om någon spene.
Jag har halvsovit bredvid dem, kollar att de andas och att hon inte ligger på dem och kommer fortsätta så under natten. Jag är lite orolig att det ska bli kallt så de har ett duntäcke över bolådan med en glugg in och det är mycket varmare där än ute där jag ligger.