Vi MÅSTE prata mer om psykisk ohälsa!

Bukebloggen, är det ens värt att skriva här? Jag vet inte...
Jag skrev i en tråd för inte så längesen som handlade om att synliggöra psykisk ohälsa ännu mer. Det var flera som inte höll med om det, eftersom det enligt dom inte finns något tabu (?). Men vet ni vad? Det gör det. Det finns ett stort tabu kring psykisk ohälsa. Det finns en STOR skam, och det måste bli en ändring på det. Men vad är egentligen rätt och fel? Finns det ens något rätt eller fel? Det är en svår fråga som jag inte är säker på att någon har ett svar på. Allt är nog väldigt individuellt. Men en sak är säker, och det är att vi måste prata mer om det. Öppet! Synliggöra.

Det är ALDRIG okej att skambelägga folk med psykisk ohälsa.
Om det är någon som ska känna skam är det dom som vill tysta ner och inte prata om det.

Jag gjorde en video om detta, kolla gärna!
(Nu är det säkert inte ens någon som kommer se/läsa detta, men skitsamma).

 

[MiaMia]

Tack för en bra förklaring.
Det känns dock väldigt tråkigt att ingen annan verkar ha förstått att det är så. Om det nu är så. Men jag tror du har rätt. Så mycket som jag har skrivit här under flera års tid och det är alltid samma personer (oftast, en och annan "nykomling" också) som är de som "tjatar och hackar" (min uppfattning, och jag hittar inte bättre ord). Ibland känns det nästan som att folk vill vara nedlåtande mot mig. Men jo, det är ju såklart frustrerande när någon inte förstår och då blir det nog lätt att folk blir lite "hård" i tonen.

Självklart får ju folk ha en annan åsikt än mig. Det är inget som jag ser som otrevligt. Verkligen inte. Men jag uppfattar folk som väldigt håra och råa i tonen. Och det har säkert med språkbruket att göra samt hur bra en är på att förklara och hur bra den andra är att förstå. Svår balansgång. Enligt mig själv så kan jag inte förstå hur folk vill framstå som hårda och otrevliga. Men samtidigt är det svårt att tolka in tonläge osv när en läser en text. Jag hoppas inte att någon är vill framstå som hård och nedlåtande och otrevlig med flit, även om det finns folk till allt. Jag tror ju som sagt gott om dom flesta. Eller jag försöker iallafall. Min mening är aldrig att vara otrevlig eller att folk ska uppfatta mig som obrydd eller som att jag vill andra illa. Och jag hoppas som sagt att ingen annan vill uppfattas så.

De flesta menar nog inte att vara så hårda som du uppfattar det.
Och många uppfattar nog dig lite annorlunda mot hur du själv tror att de gör.

Sen har vi alla en del personer som vi passar lite extra bra eller dåligt ihop med jämfört med andra.
Och en del som vi lär oss med tiden lite bättre hur de tänker och hur det funkar att prata. Och en del som vi aldrig blir bättre på att förstå.

Helt perfekt så att man förstår varandra precis som man menar blir det aldrig, för någon. Tror att andra kanske räknar med lite mer naturlig felmarginal där. Medan du gärna tänker att hur man menar och hur man uppfattas ofta är nästan samma sak. Och kanske inte tänker lika mycket på att där kan vara saker som man förstod fel utan att märka det.

Jag tror att de missförstånd som blir med dig blir lite annorlunda än de som folk är mest vana vid annars. Och då är det svårare att förstå att man inte förstår, när man inte riktigt känner igen det som händer.

 

[aiquen]

Jag svarade @NookNook angående att hetsa, inlägg #903 andra stycket första meningen.
Likväl som det kan få negativa effekter att lyssna på någon som själv lider av psykisk ohälsa så kan det också få positiva effekter. Så det är inte enbart negativt.

Jag förstår dina exempel och håller väl med att det kan "smitta". Men psykisk ohälsa smittar inte. Alltså, depression och sånt smittar inte. Sen är det väl klart att om någon umgås intensivt med en deprimerad person så kanske hen också blir nedstämd. Men det är skillnad på att dras med i känslor (för det gör en ju) och att faktiskt på allvar bli deprimerad.
Och om det gäller folk som redan är deprimerade så kan det som sagt vara positivt också att ta del av andra personer som mått/mår dåligt. Men det är ju som med allt annat. Balans är bra. Lagom är bra.

Absolut, det är lätt att fastna i det sjuka. Jag har själv varit på botten så jag vet hur förjävla hemskt det är. Och jag önskar verkligen inte heller att någon annan får uppleva samma sak.

Det är inte så bokstavligt menat. Depression smittar inte som t.ex. magsjukevirus, nej. Men precis som min morgonpigga kollega inte kan ”smitta” mig till att också bli morgonpigg - så kan jag likväl påverkas av henne och faktiskt själv känna mig på bättre humör.

Likaså kan man påverka sin depression. Det ÄR inte lätt och man kan behöva vård och behandling av den ena eller den andra sorten, men den går att påverka - i positiv eller negativ riktning.

Nu blir jag väldigt personlig men jag satt senast i dag i samtal med en psykiater som, trots förskrivning av mediciner (som jag troligtvis behöver för att hålla min hjärna i balans - sådant jag inte kan påverka), poängterade att jag även ska fortsätta hålla mig aktiv och inte isolera mig. Det är en jätteviktig förutsättning för att jag ska bli bättre - att jag inte stannar i det dåliga eller sådant som underhåller mina återkommande depressioner. Och DET är något jag själv kan påverka.

Jag ville bara bryta ihop efter mitt läkarbesök. Helvetes jävla skit hur svårt det ska vara, liksom. Lägga mig på soffan och inte gå ut mer i dag. Men jag gick tillbaka till jobbet, fick positiv energi av mina kollegor och mådde sedan såpass bra att jag t.o.m. kunde ta mig iväg till en annan aktivitet efter jobbet. I kväll mår jag faktiskt okej. Jag kan ju bara tänka mig hur förödande det hade varit om jag istället hade sjukskrivit mig resten av dagen. Då hade jag antagligen fortfarande legat på soffan och haft ångest.

Det var inte lätt - men jag är glad att jag lyckades i dag - och jag säger inte heller att just mitt sätt fungerar för alla. Men det gör det helt uppenbart för mig att jag själv kan påverka mitt mående och i detta tror jag inte att jag är unik. Det är därför jag ser faran i att lägga mer fokus på hur man mår just när man mår dåligt - genom att t.ex. återkommande blogga om det, och genom det få bekräftelse för sitt dåliga mående, eller läsa om hur andra mår dåligt och skapa en tillhörighet i detta - än hur man kan göra för att må bättre. Och att det är detta som jag ser riskerar att skapa en negativ rundgång t.ex. på sociala medier. Man påverkar och man påverkas - till att må fortsatt dåligt.

Sedan kan jag också se tillfällen där det är positivt att tala om hur man mår. Tillfällen när man har för mycket inom sig och behöver akut stöd. Eller när man behöver konkret hjälp att hitta strategier för att komma ut ur det dåliga (då allra helst inom vården av de som har kunskap). Men jag ser inte det som samma sak som att bygga upp en blogg - och i förlängningen en identitet/persona - baserad på hur dåligt man mår.

 

[Nirvana]

Ska man prata mer om psykisk ohälsa är det väl bra om man säger något mer än bara "vi måste prata mer om psykisk ohälsa"? Prata om hur svårt det kan vara att få vård, prata om att den psykiska ohälsan ökar hos ungdomar, hur det kan komma sig och vad man kan göra för att motverka det. Prata om hur man som anhörig ska hantera att en närstående mår dåligt, hur kan man stötta, när blir det för mycket och hur kan man som anhörig själv få hjälp? Det finns hur många ämnen som helst som kan man kan ta upp om man exempelvis har en youtube-kanal man vill använda till att sprida kunskap om psykisk ohälsa, men att bara sitta och säga att man har ångest och att ångest är dåligt ger väl inte så mycket.
Jag kan även tillägga att jag är trött på att folk kräks upp sitt dåliga mående över mig. Jag är ingen klagomur, om du inte står mig väldigt nära vill jag inte höra detaljer om din ångest/depression eller whatever, lika lite som jag vill höra om din senaste diarré-attack, fittsvamp eller klimakteriebesvär.

 

[Lovisaleonora]

Det är ju samma sak? Bara att du bytt ut två ord.

Bekymmersamt. Nej, det är inte byte av två ord. Det är helt annan mening. Helt annan.

 

[kryddelydd]

Det är det ju. Allt beror ju på mottagaren. Om jag berättar för någon som inte har en aning om vad adhd innebär (exempel) så är det något som den andra personen lär sig.
Jag har dock aldrig påstått att jag pratar generellt när jag pratar om mig själv. Aldrig någonsin.

Normalt sett, när man säger eller skriver att man sprider kunskap och information, så syftar man på generell kunskap.
Och generell information.

Det är därför jag uttryckte mig som jag gjorde: du delar dina erfarenheter och upplevelser.

När du skriver att du sprider kunskap och information, så påstår du att du pratar generellt. Även om jag inser att du inte förstår det.

Språk och ord är intressanta.
När man för en diskussion är det viktigt att försöka förstå hur merparten av diskussionsdeltagarna avser med vissa ord och begrepp.
Det blir en hel del missförstånd när man, som du, lägger in egen betydelse i begrepp där den egna betydelsen skiljer sig från den betydelse som ett ord eller begrepp normalt sett har. Som exempelt tabu. Där det verkar som om du använder ordet för att beskriva att en del personer upplever skam kring att prata om det.
Det är inte samma sak.

Och när du skriver att du "sprider kunskap och information" och menar att du visar upp en individs (din) upplevelse.
Medan begreppet "sprida kunskap och information" vanligen syftar på generell kunskap, generell information.
Det skapar missförstånd.
Ditt sätt att använda en del ord och begrepp på ett sätt som skiljer sig mot det vanliga, orsakar en del av frustrationen som lyser igenom i den här tråden.
Du skriver omedvetet något som du inte menar.
Och så lägger du det på att det är läsarna som brister i sin förståelse av vad du menar.
I mina ögon är det du som blir väldigt svårtydd i och med att du använder ord och begrepp på andra sätt än de normalt används.
Det är inte du som har tolkningsföreträdet när du ändrar semantiken i ord och begrepp.

 

[Shaggy]

Det är ju inte det du skriver! Du skriver att man inte får höras om man lider av psykisk ohälsa. Det är INTE samma sak som att de som mår dåligt inte får höras. Fråga är OM VAD.

Det är ju samma sak? Bara att du bytt ut två ord.

Jag måste hålla med Saeta här. Betydelsen av dina två meningar är en liten aning olika men i slutändan så blir deras betydelse för mig så nära varanadra så jag betraktar dem som identiska. Jag förstår därmed inte vad du försöker säga.

 

[kryddelydd]

Fattar inte hur det kan gå så här snett varje jäkla gång jag skriver något. Uppenbarligen är det provocerande för andra att andra visar sig sårbara offentligt. Så tråkigt dock att stämningen blir hård så fort det är jag som skriver något. Men men.

Jag vet att jag också har varit tvär och otrevlig i vissa inlägg här. Men när folk kommer med påståenden om mig som inte stämmer så blir jag förbannad och vill försvara mig. Och jag skyller inte det på någon av mina diagnoser eller sjukdomar, jag "skyller" på att jag är människa.

En orsak till att det blir svårt i dina trådar är att du använder begrepp som vanligen syftar på något generellt, när du egentligen menar något individuellt.

Ditt sätt att bruka språket leder till sidodiskussioner - som det där med "tabu".
Du skriver tabu men menar skamkänslor, vilket är två helt olika saker.
Folk reagerar på ditt ordval, eftersom de flesta helt enkelt inte håller med om det du faktiskt skriver, samtidigt som du blir frågande för du tror att du har skrivit något annat.

Ja, en del blir provocerade av att du "visar dig sårbar offentligt".
Men det handlar mer om "hur" än om "vad".

Jag låter antagligen rätt mästrande när jag skriver om ditt språkbruk, men avsikten är att försöka få dig att förstå en del orsaker till att det krånglar till sig.
Det har varit så i de av dina trådar som jag deltagit i: du uttrycker dig på synnerligen generaliserande sätt även när du avser något väldigt individuellt.
Där blir det missförstånd för folk tror att du menar generellt och då kommer invändningar.

Om du skrivit "vi måste prata mer om psykisk ohälsa så människor inte behöver känna skam över att berätta" i stället för "vi måste prata mer om psykisk ohälsa eftersom det finns ett tabu" så är jag rätt säker på att du inte hade blivit så ifrågasatt.
Skälet till ifrågasättandet är alltså att du genom ditt specifika ordval påstått något som helt enkelt inte stämmer överens med den objektiva verkligheten. Du generaliserade till något felaktigt utan att vara medveten om det, utifrån din missuppfattning om innebörden av ordet "tabu". Eller genom att likställa "tabu" med att en individ känner skam.

Precis som det skapar missförstånd och annat när du säger dig "sprida kunskap". Eftersom det begreppet, som jag tjatat om, normalt sett betyder att man sprider en objektiv kunskap till skillnad från att dela med sig av en erfarenhet.

Jag tror att du kan ha nytta av att fundera ännu mer kring hur du väljer att uttrycka dig, när du märker att det blir så många missförstånd.
Japp, jag ser att du tar till dig rätt mycket av den feed-back som framförs.

 

[Lovisaleonora]

Jag måste hålla med Saeta här. Betydelsen av dina två meningar är en liten aning olika men i slutändan så blir deras betydelse för mig så nära varanadra så jag betraktar dem som identiska. Jag förstår därmed inte vad du försöker säga.

Då förtydligar jag igen.

Personer som lider av psykisk ohälsa får inte höras (prata om sin psykiska ohälsa)
Personer som lider av psykisk ohälsa är inte trovärdiga och förtjänar inte trovärdighet (oavsett ämne) - får inte höras (i något sammanhang - p g a deras psykiska ohälsa)

Milsvidd skillnad för mig.

 

[Fruentimber]

Fast det är väldigt tydliggörande.
@Saeta själv säger att hon inte förstår i #918, men vi andra har svårt att inse att hon verkligen inte förstår på riktigt, för att det är så självklart för oss. Inte ens att hon ärligt menar det när hon frågar. Och därför tidvis får en del provocerande formuleringar, istället för förklaringar till svar. För vi missar VAD det är hon inte förstår.
Det är inte dumförklarande mot @Saeta , men kan göra det lättare för oss som läser det hon skriver att kunna förstå bättre vad hon tänker. (om man inte själv utgår ifrån att man skulle vara dum bara för att man tänker annorlunda)

@mackan säger att hon inte lägger någon speciell vikt vid om @Saeta kallar sig influencer eller inte (i sak). Men tycker det spelar roll för läsningen av inläggen att vetat om tänker att hon själv innefattas eller inte när hon talar om dem.
@Saeta förstår inte alls den avsikten att använda informationen för att relatera till den större helheten och tolka vad som sägs (bl.a. av henne själv) i disskussionen mot den bakgrunden. Och ser därför frågan enbart som ett etiketterande utan koppling till samtalet om influencers betydelse på ett generellt plan och finner därför frågan poänglös. (alternativt provocerande, eller som att avvika från ämnets fokus)

Det är att sätta huvudet på spiken kring vad det är som sker när diskussionen rör ihop sig pga missförstånden. Hur många gånger i tråden har vi inte läst varianter på: Men förstår du inte...? Nej, förklara...! Där det är skillnaden i perspektiv på en större helhet i förhållande till detaljer och kanske framför allt kopplingen mellan dem som ligger bakom förvirringen. Och att kunna gissa avsikten med andras frågor när det antas att man automatiskt ska förstå det , utan att det sägs i klartext.

Jag förstår vad du menar, men nu ansåg jag ju inte tråden i stort med mitt inlägg. Utan just det inlägg jag pekade ut, vilket jag absolut tycker har en ton av dumförklarande.

 

[kryddelydd]

TS har ju konsekvent envisats med att fortsätta förmedla att det är tabu att tala om psykisk ohälsa (även om det äntligen tystnat de senaste sidorna) så missförstånd och okunskap känns inte som grunden till problemet. Det finns fler exempel om än inte lika tydliga.

Missförståndet ligger i att TS inte förstår hur vi andra uppfattar ordet "tabu".
TS har inte uppfattat vad det är hon skriver (semantiskt sett).

Missförstånd och språkliga missuppfattningar från TS sida - jämfört med gängse språkbruk - verkar ligga bakom rätt mycket.
Semantisk okunskap från TS sida har lett till många missförstånd.
Men nej, det är verkligen inte lätt att se vad TS egentligen menar, översatt i gängse språktermer, då och då.

 

[kryddelydd]

Jag har aldrig sagt att jag utbildar någon. Jag pratar om mitt liv. Det är upp till vem som helst att lyssna eller inte lyssna. Jag har lika mycket rätt att göra det som vem som helst. Om någon inte förstår mig så får den gärna fråga. Men hittills har det aldrig hänt att någon frågat vad jag menar. Ja, förutom här då. Och då gäller det inte ens det jag gör på sociala medier utan det jag skriver här.

Det är här du uttryckt dig olyckligt.
Du har beskrivit att du "vill sprida kunskap".
En gängse betydelse av att sprida kunskap är att utbilda.
Även om det inte är vad du avsåg, så är det vad du faktiskt skrev.

 

[Hippocampus]

Hör vad du säger och respekterar din åsikt, men håller inte med.
För mig har det varit helt tvärt om. Jag använde bloggen som en avlastning för min ångest. Hade jag inte haft den så hade jag högst troligt gjort något skadligt. Alltså gjorde jag det bästa jag kunde av situationen. Sen är det möjligt att det inte är bra att skriva om sitt mående varje dag. Men samtidigt var det det bästa jag kunde göra för att orka leva.
Sen är det ju kul att andra uppskattat det jag skrivit om också, att jag varit så öppen och ärlig alltså.

Ja det förstår jag att du kanske gjorde men ett tips är att inte lägga den offentlig? När jag började min terapi var min första åtgärd (som jag skulle göra enl terapeuten) att ta bort det negativa - dvs sluta läsa negativa saker (allt från negativa nyheter till bloggar osv), aldrig se på negativa filmer, inte umgås med människor som är negativa, inte lyssna på sjuka som vill snacka om sin sjukdom osv, just för att det smittar. Hjärnan är lat och lättpåverkad oavsett om man är frisk eller sjuk men säkerligen mer lättpåverkad vid sjukdom.

 

[Lovisaleonora]

Ja det förstår jag att du kanske gjorde men ett tips är att inte lägga den offentlig? När jag började min terapi var min första åtgärd (som jag skulle göra enl terapeuten) att ta bort det negativa - dvs sluta läsa negativa saker (allt från negativa nyheter till bloggar osv), aldrig se på negativa filmer, inte umgås med människor som är negativa, inte lyssna på sjuka som vill snacka om sin sjukdom osv, just för att det smittar. Hjärnan är lat och lättpåverkad oavsett om man är frisk eller sjuk men säkerligen mer lättpåverkad vid sjukdom.

Det här är de saker jag normalt sett lever med, inte för att jag har någon psykisk ohälsa utan av ren självbevarelsedrift. När jag inte har råd att vara sårbar får jag skärma mig från saker som gör att jag känner mig deppig, nere eller bara beklämd.

Även om jag är på vidunderligt bra humör kan någon som pratar sjukdom med mig en timme dra ner humöret i skosulorna. Är jag på dåligt humör från början blir ju sänkningen fortfarande motsvarande.

 

[kryddelydd]

Läser vi ens samma inlägg? Jag tror inte det. Det är MÅNGA som hävdar att det inte är bra att prata om psykisk ohälsa. Offentligt. Åtminstone inte om en själv har det.

Det är några som beskriver faran med att visa upp vissa bitar av psykisk sjukdom på vissa sätt.
Ingen, som jag läst, har ifrågasatt om psykisk ohälsa/sjukdom ska diskuteras på ett generellt och övergripande plan.
Så som jag har läst tråden, är man dock tveksam till det positiva i att en person som är psykiskt sjuk, under värsta sjukdomstiden, lägger ut detaljerade "frossande" inlägg och videoklipp helt oredigerat. Eftersom man ser den stora risken för en spiral där det lidande beteendet belönas med uppmärksamhet och "likes".
Det lidande, sjukliga beteendet förstärks och individen kan få ännu svårare att hitta "friskfaktorer" och kan få ännu svårare att hitta ett mer funktionellt sätt att förhålla sig till sin psykiska sjukdom (jag väljer medvetet att byta ut "ohälsa" mot sjukdom).

 

[kryddelydd]

Är det så att folk (du/ni?) inte tror på mig när jag säger att jag inte förstår, för att det är så självklart för er?
Och när jag frågar om en förklaring så förstår inte ni vad det är som jag inte förstår?

Jag känner mig väldigt väldigt dum som gång på gång inte förstår.
Och inte kan jag förklara vad det är som jag inte förstår heller...

Ja, så är det med jämna mellanrum.
Och det handlar inte om att vara dum eller smart.
Det handlar om språkbruk och ordförståelse och förmåga att förstå abstrakta saker och generaliseringar och paralleller.
Det handlar om att förstå att det som kan vara till synes orelaterat, faktiskt inte är det.

 

[Hippocampus]

Det här är de saker jag normalt sett lever med, inte för att jag har någon psykisk ohälsa utan av ren självbevarelsedrift. När jag inte har råd att vara sårbar får jag skärma mig från saker som gör att jag känner mig deppig, nere eller bara beklämd.

Även om jag är på vidunderligt bra humör kan någon som pratar sjukdom med mig en timme dra ner humöret i skosulorna. Är jag på dåligt humör från början blir ju sänkningen fortfarande motsvarande.

Jag tänkte inte alls på det faktiskt innan jag började terapi. Jag hade hela livet sett på skräckfilmer och thrillers, jobbade med negativa saker (då var jag väktare och pluggade säkerhet), många av mina vänner var sjuka, hade mycket böcker om mord/terror (terrorism var ett av mina ”intressen”) osv. När det blev min hemläxa ,att ta bort allt negativt, tänkte jag först, hur svårt är det? Men sen insåg jag att 90% av mitt liv handlade ju om negativitet. Det var ett uppvaknande som hette duga. Men skulle jag må bra igen fanns det ju bara ett alternativ. Att rensa. Jag slängde alla filmer, alla böcker, kunde inte sluta plugga men hade bara knappt 2 terminer kvar till examen.
En sån liten och ”enkel” grej efter första besöket gjorde så ofantligt mycket.

 

[Lovisaleonora]

Jag tänkte inte alls på det faktiskt innan jag började terapi. Jag hade hela livet sett på skräckfilmer och thrillers, jobbade med negativa saker (då var jag väktare och pluggade säkerhet), många av mina vänner var sjuka, hade mycket böcker om mord/terror (terrorism var ett av mina ”intressen”) osv. När det blev min hemläxa ,att ta bort allt negativt, tänkte jag först, hur svårt är det? Men sen insåg jag att 90% av mitt liv handlade ju om negativitet. Det var ett uppvaknande som hette duga. Men skulle jag må bra igen fanns det ju bara ett alternativ. Att rensa. Jag slängde alla filmer, alla böcker, kunde inte sluta plugga men hade bara knappt 2 terminer kvar till examen.
En sån liten och ”enkel” grej efter första besöket gjorde så ofantligt mycket.

Vi blir ju bra på det vi gör ofta. Är vi ofta i en negativ miljö är det det vi blir bra på (att leva i). Är vi i en positiv miljö blir det lättare att se den positiva sidan av händelser.

Det är min egenupplevda uppfattning. Det som inte gynnar mig försöker jag så långt som möjligt undvika. Jag har inte råd att må dåligt.

 

[hrafn]

Självklart får ju folk ha en annan åsikt än mig. Det är inget som jag ser som otrevligt. Verkligen inte. Men jag uppfattar folk som väldigt håra och råa i tonen. Och det har säkert med språkbruket att göra samt hur bra en är på att förklara och hur bra den andra är att förstå. Svår balansgång. Enligt mig själv så kan jag inte förstå hur folk vill framstå som hårda och otrevliga. Men samtidigt är det svårt att tolka in tonläge osv när en läser en text. Jag hoppas inte att någon är vill framstå som hård och nedlåtande och otrevlig med flit, även om det finns folk till allt. Jag tror ju som sagt gott om dom flesta. Eller jag försöker iallafall. Min mening är aldrig att vara otrevlig eller att folk ska uppfatta mig som obrydd eller som att jag vill andra illa. Och jag hoppas som sagt att ingen annan vill uppfattas så.

Som en av dem som (oavsiktligt) bidragit till att "hacka på dig" för ditt val att använda termen tabu tänker jag att delvis kan handla om att det för många, inklusive mig, ibland är lätt att fastna i att diskutera språkliga termer istället för det som du egentligen ville ta upp. Dels handlar det om att påståendet "Det finns ett tabu" uppfattas som en generell sanning, men dels tror jag också att det när det gäller svårare samtalsämnen är lättare för många personer att fokusera på detaljer, såsom definitionen av tabu, framför vad som avses att förmedlas. På ett diskussionsforum (även om det här är i dagboksdelen) tror jag också att det är lätt att folk tar fasta på vad som skrivs (och invänder mot det de tycker är felaktigheter) utan att ha för avsikt att vara otrevliga.

Jag kan erkänna att jag har gjort något liknande i verkliga livet, som jag i efterhand skäms otroligt mycket för. Kan bara skylla på att jag var ung och att jag på aspigt vis var mer hemma på att prata om språkregler... I tonåren uttryckte en kompis att hen ville "ta självmord", varpå jag svarade att det heter begå självmord, inte ta. Språkligt hade jag givetvis rätt, men självklart en absurd och mycket klumpig kommentar till någon som uttrycker att hen har självmordstankar. Min poäng är att jag inte menade något illa med att upplysa om korrekt språkbruk, trots att det var helt fel tillfälle för en språkdiskussion. Såhär långt senare tror jag att det handlade om att det var svårt att veta hur jag skulle bemöta tankar om självmord och att det var enklare att fokusera på språkliga detaljer. Ingen ursäkt, men en förklaring. Jag vet inte om det kan hjälpa dig att tänka att personer som ifrågasätter ordval kanske också väljer den enkla vägen istället för att bemöta det faktum att många personer (inklusive jag själv) upplever det som skamfyllt att tala om sin psykiska ohälsa.

 

[MiaMia]

Jag förstår vad du menar, men nu ansåg jag ju inte tråden i stort med mitt inlägg. Utan just det inlägg jag pekade ut, vilket jag absolut tycker har en ton av dumförklarande.

Förstod att du menade det inlägget. Vilket kanske inte var tydligt i min text.
Det är just sammanhanget som gör att det i mina ögon inte var dumförklarande, när det fångade en väsentlig orsak till ett reellt problem med förståelsen.

 

[Fruentimber]

Förstod att du menade det inlägget. Vilket kanske inte var tydligt i min text.
Det är just sammanhanget som gör att det i mina ögon inte var dumförklarande, när det fångade en väsentlig orsak till ett reellt problem med förståelsen.

Och jag håller inte med. Det finns betydligt bättre sätt att lägga fram sådant på än vad som skedde i det inlägget.