M
mamma
Det otänkbara hände...
Vi skulle på vanlig kontroll hos MVC och vi var i v.39+1. Allt var bra och barnmorskan skulle bara kolla hjärtljuden det sista hon gjorde. Hon hörde inget hjärta slå och vi fick åka in till förlossningen direkt. Där kollade läkaren med ultraljud och vi såg alla att hjärtat inte slog.
Vår son hade dött. Det var som hela marken drogs undan från mina fötter och jag ramlade rätt ner i ett stort svart hål. Det är inte sant. Det händer inte.
När vi fick reda på att vi skulle föda ut honom som vanligt dagen efter, så sa jag att dom lika gärna kunde skjuta mig på en gång. Skulle vi föda ut en död bebis? Gör man så?
Vi hade inget val och dagen efter kom vi till sjukhuset och jag blev igångsatt. Värkarna kom och det blev värre och värre. Det var så jobbigt både fysiskt och psykiskt.
På kvällen föddes vår lille son - vår Emil. Han var så fin! När han las upp på min mage så jag var den stoltaste mamma på hela jorden. Han var så varm och gosig och jag var så lycklig. Jag önskar det ögonblicket kunde varat för evigt.
Det är nu 6 dagar sen.
Det är så tungt. Emil ligger inte i sin säng. Vi hör inte hans andetag. Vi har aldrig hört hans andetag. Bara denna tystnad. Det är så tyst.
Varför fick Emil inte följa med oss hem? Jag ville ta upp honom i min famn och springa allt vad jag orkade och aldrig aldrig någonsin släppa honom. Han är min! Jag är hans mamma! Han ska vara med oss, vi är hans familj - det är här han hör hemma.
Mamma älskar dig Emil och du finns alltid i våra hjärtan.
Det är så himla svårt för döda bebisar är inget man pratar om. Vi har faktiskt ett barn - men han lever inte. Vi är lika mycket föräldrar som någon annan som har ett barn som lever.
Jag vet inte hur jag ska komma vidare. Jag är nere i mitt svarta hål och famlar i blindo. Jag bara gråter och gråter. Jag orkar inte.
Hoppas ingen tar illa upp att jag skriver om sånt här, men det är så skönt att få skriva lite.
/Världens stoltaste mamma
Vi skulle på vanlig kontroll hos MVC och vi var i v.39+1. Allt var bra och barnmorskan skulle bara kolla hjärtljuden det sista hon gjorde. Hon hörde inget hjärta slå och vi fick åka in till förlossningen direkt. Där kollade läkaren med ultraljud och vi såg alla att hjärtat inte slog.
Vår son hade dött. Det var som hela marken drogs undan från mina fötter och jag ramlade rätt ner i ett stort svart hål. Det är inte sant. Det händer inte.
När vi fick reda på att vi skulle föda ut honom som vanligt dagen efter, så sa jag att dom lika gärna kunde skjuta mig på en gång. Skulle vi föda ut en död bebis? Gör man så?
Vi hade inget val och dagen efter kom vi till sjukhuset och jag blev igångsatt. Värkarna kom och det blev värre och värre. Det var så jobbigt både fysiskt och psykiskt.
På kvällen föddes vår lille son - vår Emil. Han var så fin! När han las upp på min mage så jag var den stoltaste mamma på hela jorden. Han var så varm och gosig och jag var så lycklig. Jag önskar det ögonblicket kunde varat för evigt.
Det är nu 6 dagar sen.
Det är så tungt. Emil ligger inte i sin säng. Vi hör inte hans andetag. Vi har aldrig hört hans andetag. Bara denna tystnad. Det är så tyst.
Varför fick Emil inte följa med oss hem? Jag ville ta upp honom i min famn och springa allt vad jag orkade och aldrig aldrig någonsin släppa honom. Han är min! Jag är hans mamma! Han ska vara med oss, vi är hans familj - det är här han hör hemma.
Mamma älskar dig Emil och du finns alltid i våra hjärtan.
Det är så himla svårt för döda bebisar är inget man pratar om. Vi har faktiskt ett barn - men han lever inte. Vi är lika mycket föräldrar som någon annan som har ett barn som lever.
Jag vet inte hur jag ska komma vidare. Jag är nere i mitt svarta hål och famlar i blindo. Jag bara gråter och gråter. Jag orkar inte.
Hoppas ingen tar illa upp att jag skriver om sånt här, men det är så skönt att få skriva lite.
/Världens stoltaste mamma
