Sv: Vi födde en liten ängel
Tack alla som har skrivit så fina saker. Jag blir alldeles rörd och varm inuti. Ni är så gulliga.
Igår var det två veckor sen Emil föddes. Två veckor. Och jag lever. Jag förstår inte hur jag kan ha överlevt ens en dag, en timme, en minut, en sekund. Det känns så länge sen, men ändå som det var nyss.
Min längtan efter Emil är så stark. Min kärlek är så varm, men smärtan är så enorm. Det gör så ont. Varför ska det göra så ont? Har vi inte blivit straffade länge nog snart?
När jag tänker på Emil så blir jag så glad och varm inombords. Han var ett litet underverk ändå. Så perfekt, så vacker. Vi hade längtat så och äntligen fick han vara med sin familj. Men det gör så ont att han inte fick följa med oss hem. Så ont.
Vi kommer aldrig att få hålla honom mer. Vi kommer aldrig att få se honom ta sina första steg. Vi kommer aldrig att få höra honom säga sina första ord. Aldrig. Men på natten när jag ligger i min säng och allt är tyst och stilla, brukar jag inbilla mig att han viskar "mamma" - bara till mig - i mitt öra.
Jag känner mig så ensam. Jag vet att det finns föreningar som man kan kontakta, men jag orkar inte. Jag är rädd.
Snart är Emils begravning. Jag vet inte om jag kommer att klara den.