Sv: Vårmammor 2010 del 5
Åh jag känner igen mig i nästan varje ord du skriver..
Vi köpte vårt hus hösten 2008, ett jättefint litet hus i ett fritidshusområde.
Det är UNDERBART att bo här - när man jobbar. Då kommer man hem, det är lugnt, tyst och skönt.
Nu när jag är hemma på heltid känner jag mig väldigt ensam, då är tystnaden en fiende. Jag och Théa åker iväg nästan varenda dag, hälsar på vänner, min pappa som jobbar nätter..
Min sambo vet inte att jag känner såhär, jag vill dessutom ge det lite tid ändå för jag älskar huset och området är väldigt vackert.
Sen vet man ju inte om man får igen det man la på huset!
Sen nu när Théa bara panikgråter när jag är borta gör att jag nog får skjuta upp att börja rida. Hade hittat en trevlig medryttarhäst men får vänta tills i höst när jag börjat introducerat mat.. Hon hade ju kunnat följa med i vagnen medans jag rider i ridhuset eller på banan, men stallet ligger inte vägg i vägg utan det är några hundra meter att gå = vet inte om det skulle funka.
VILL verkligen rida!!!!!!! Men mitt hjärta går i tu när jag hör henne gråta, känns inte okej att lämna henne med hennes pappa för båda deras skull.
Hur har ni som börjat rida löst det med era barn? Gråter era barn om ni är borta eller tycker dom det är okej att vara med sin pappa några timmar, eller barnvakt?
OM jag hade haft med barnvakt eller pappa till stallet skulle de kanske kunna funka, om de bara är ridtiden hon är utan mig, men har svårt att tro att nån har lust att följa med så där...
Åh jag känner igen mig i nästan varje ord du skriver..
Vi köpte vårt hus hösten 2008, ett jättefint litet hus i ett fritidshusområde.
Det är UNDERBART att bo här - när man jobbar. Då kommer man hem, det är lugnt, tyst och skönt.
Nu när jag är hemma på heltid känner jag mig väldigt ensam, då är tystnaden en fiende. Jag och Théa åker iväg nästan varenda dag, hälsar på vänner, min pappa som jobbar nätter..
Min sambo vet inte att jag känner såhär, jag vill dessutom ge det lite tid ändå för jag älskar huset och området är väldigt vackert.
Sen vet man ju inte om man får igen det man la på huset!
Sen nu när Théa bara panikgråter när jag är borta gör att jag nog får skjuta upp att börja rida. Hade hittat en trevlig medryttarhäst men får vänta tills i höst när jag börjat introducerat mat.. Hon hade ju kunnat följa med i vagnen medans jag rider i ridhuset eller på banan, men stallet ligger inte vägg i vägg utan det är några hundra meter att gå = vet inte om det skulle funka.
VILL verkligen rida!!!!!!! Men mitt hjärta går i tu när jag hör henne gråta, känns inte okej att lämna henne med hennes pappa för båda deras skull.
Hur har ni som börjat rida löst det med era barn? Gråter era barn om ni är borta eller tycker dom det är okej att vara med sin pappa några timmar, eller barnvakt?
OM jag hade haft med barnvakt eller pappa till stallet skulle de kanske kunna funka, om de bara är ridtiden hon är utan mig, men har svårt att tro att nån har lust att följa med så där...