Sv: Vårmammor 2010 del 5
Kl
Tänkte berätta om min förlossning för er lite kortdraget.
Det började med att jag, förra onsdagen, den 26, gjorde en hinnsvepning på dagen hos Bm. Senare på eftermiddagen fick jag en molande mensvärk-liknande känsla i kroppen. Denna övergick under kvällen till förvärkar som kom och gick. Höll i sig i ca 1 minut och det var mellan 3 och 5 minuter mellan värkarna.
Vid 01 (torsdag alltså) valde vi att åka in. De hade inte minskat i tid mellan värkarna, men jag hade ruggigt ont av värkarna när de väl kom.
Lämnade hunden hos svärföräldrarna och begav oss sedan till förlossningen.
De blev nästan lite sura på oss och ifrågasatte hinnsvepningen och varför vi inte ifrågasatte Bm om varför hon hade valt att göra en sådan. Jag litar ju på Bm och anser hon att det var lönt, så fine by me!
I vilket fall så minskade fosterrörelserna markant efter bara en liten stund. Barnläkare kom in och det övervägdes en snitt. De retade igång honom lite och sedan låg fosterröreslerna stadigt igen. Det blev alltså inget snitt.
När klockan var ca 05,00 så bad jag om någon form av smärtlindring. De ville inte ge mig något mer än sterila kvaddlar (handlade lite om hans låga fosterrörelser tidigare). Jag tog dessa kvaddlar, vilket jag aldrig kommer göra om
herre min gud vad det gjorde ont att sätta dem, men visst hjälpte dem i någon timme, vilket var skönt. Fortfarande öppen bara 2 cm........
Hela dagen sedan låg jag med värmedynor på mage och rygg. Framåt eftermiddagen fick jag sedan gå till spa (låter lyxigt va?) och bada badkar, vilket var fantastiskt skönt.
Nu öppen hela 4 cm...............
Efter detta bad jag om något annat smärtstillande. Då kom en underbar BM in och gav mig panodil, någon annan tablett och en spruta i ryggen. Kopplade även ÄNTLIGEN på lustgasen lite svagt!!! Jag kunde nu sova i 2 timmar, mycket välbehövligt! Efter detta var jag fullt öppen, men inget hände ändå.
Detta var på natten mellan torsdag den 27 och fredag den 28.
Jag var vid detta laget helt slut och hade inga krafter kvar i princip och fortfarande ingen smärtlindring. Tidigare hade jag bett och epidural, men då var det för tidigt, nu bad jag igen och nu var det för sent
När han äntligen var någorlunda påväg utåt åt rätt riktning och när krystvärkarna normalt sätt ska dra igång så avtog mina värkar istället. Det fick tillslut kopplas på en sugklocka för att hjälpa till - massa folk var nu inne i salen och jag hade riktigt riktigt ont.
När huvudet väl var ute så avtog mina värkar helt, trots värkstimulernade dropp. Nu blev det lite akut och han dessutom satt fast med axeln. De började dra och slita i mig, sambon och två andra fick bokstavligt talat hålla fast mig då jag vid detta laget var villig att ta livet av mig och hade fullständig panik.
Fyra personer höll mina ben rakt upp i luften, två personer tryckte på min mage och Bm fick in med ett par fingrar, drog sitt finger ur led och fick tillslut loss hans axel.
Sambon fick ingen chans att klippa navelsträngen och jag fick inte upp honom hos mig, utan de gjorde det illa kvickt och sprang iväg med honom. sambon sprang efter och en undersköterska haffade vår kamera och sprang med, vilket jag är så glad över!
Sedan plockade de ut moderkakan och sydde två små stygn. Själv grät jag mest och var i chock. Allt detta mot slutet kändes bokstavligt talat som en våldtäkt och var en fruktansvärd upplevelse, även om jag självklart förstår varför de fick göra som de gjorde, han var ju tvungen att komma ut.
Detta blev inte en kort sammanfattning direkt
Hoppas ni orkade läsa igen om det iaf.
Här kommer en bild på vårt underverk - Milton!
