Sv: Vårmammor 2010 del 15 
Överdriver?? Milton är ju bara ett år gammal, tror din sambo att han är någon sorts underbarn som redan har intelligens och beräkningsförmåga som en sjuåring?
Jag tror inte ett normalt barn i den åldern kan medvetet manipulera på det sättet, så smarta är de inte. Är de ledsna så är de ledsna, tror inte alls han överdriver, utan han är rimligen just precis så arg och ledsen som han visar att det är, och tycker det är precis så läskigt att bli lämnad ensam i sovrummet som han ger uttryck för. Din sambo kanske inte tycker det är något att bli ledsen för, men uppenbarligen är det ju det för Milton. Sambon är ju inte heller ett år gammal, han får väl öva sig i lite inlevelseförmåga och försöka förstå att världen är annorlunda när man är ett jämfört med när man är vuxen.
Vi kör nog den andra extremen med läggningarna - om vi har någon regel, så är det att om man inte vill sova så behöver man inte. Är man pigg nog att klättra ner ur sängen så var man uppenbart inte trött nog, så då får man väl leka en stund till. Somna själv hinner man göra senare i livet, jag ser ingen stress med det, utan räknar med att någon av oss vuxna är med och nattar de närmsta åren åtminstone.
Jag skrev "överdriver" eftersom jag inte kom på ett bättre ord, men menade kanske inte exakt så. Jag tror att både jag och min sambo ibland blir lite frustrerade över Miltons humör. Milton är liksom inte ett nöjt barn, utan skriker och är besvärlig åt väldigt mycket. Han vill inte sitta i knät någonsin, han vill inte vara på golvet. Han vill inte äta själv, han vill inte bli matad. Han vill inte ligga i vår säng, han vill inte ligga i egen säng, han vill inte vara uppe. Ja, du förstår kanske principen. Nu menar inte jag heller att Milton överdriver, för det är ju så med små barn, de talar ju snabbt om när de inte är nöjda, vissa kanske är mer tåliga än andra..
Jag hade däremot aldrig velat ha det som ni, med ett barn som är uppe halva natten. Jag tror inte det hade fungerat för Milton heller, eller jag vet att det aldrig hade fungerat. Milton börjar trött-gnälla framåt 20 och sedan eskalerar det ju längre tiden går. Givetvis skulle han också stupa i säng runt 23, innan han ens hinner landa på kudden, men fram mellan 20 och 23 hade tiden för oss varit olidlig med endast skrik. Milton har varit uppe till 23 vid något enstaka tillfälle, om vi varit iväg eller så. Han skriker även då när han läggs ner, men sover innan han ens hinner lägga sig till rätta.
Jag tror dessutom att rutiner är jätteviktigt för Milton, mellan 20 och 20,30 är det sovning för natten som gäller och han somnar oftast inom en kvart och är endast ledsen någon minut. Då sitter vi alltid i rummet och sitter som sagt kvar till han har somnat. Den kvällen när sambon nu gick ut från rummet var ett undantag och Milton ville inte alls. Vi har prövat det där med att ta upp honom igen, men då är det samma visa nästa kväll, alltså med ett jätteledset barn som inte vill ligga i sin säng och så tar det ett par kvällar innan ordningen är återställd. Därför har vi som "regel" att när man väl ligger i sängen så är det sovning som gäller. Vi ser ju givetvis till att han lägger sig när han är trött, tro mig det märks tydligt på vår son
Men jag håller med dig, min sambo gjorde fel och det fick jag rätta till sedan. Det var ju därför jag skrev det här, var tvungen att "lätta mitt hjärta" lite
Vi pratade om det sen för jag tyckte att han hade gjort fel och det höll han med om. Jag sa det att han var tvungen att göra rätt, jag jobbar ju vissa nätter och det fungerar inte att han ändrar om och tappar tålamodet och går ut då, ännu mindre då än om jag är hemma.
Han är verkligen en toppenpappa och gör alltid rätt med Milton, oftast kanske bättre än mig ibland, men på just den punkten var det inte helt bra..
