Sv: Vårmammor 2010 del 14 
Åh, guuud så skönt!!!! Har precis slagit mig ner i solstolen på baksidan och det finns absolut ingenting som hindrar mig från att sitta här precis hur länge jag vill.
Vädret är perfekt, alldeles lagom varmt för att sitta mitt i solen.
Jag bara älskar dom här stunderna för mig själv, även om jag älskar precis lika mycket när busungen kommer hem igen.
Träffade en bekant på affären idag. Eller hur man nu ska säga. Det är en lång historia, men i grova drag var det som så att vi gick samma utbildning på högskolan. Vi fann varandra direkt och hade mycket gemensamt, bl.a ridningen. Under sista året hände något. Jag fick genom en annan kompis reda på saker om den här tjejen som gjorde mig väldigt sårad. Jag bröt helt enkelt kontakten med henne. Jag förklarade varför, men hon hade inte så mycket att säga. Jag vet fortfarande inte vad som egentligen sagts eller gjort. Det här hände för 10 år sedan.
Jag är inte långsint av mig utan släppte det där relativt snart. Idag skulle jag uppriktigt tycka det vore kul att få kontakt med henne igen och hört vad som hänt under dom här åren som gått. Vi var ju trots allt nära vänner i ett par år. För några månader sedan hittade jag henne på Facebook och skickade en vänförfrågan till henne. Inget svar. Ett par månader sedan råkade vi vara på samma plats och jag sa "heeej!" så där som man gör när man plötsligt råkar få syn på någon man inte sett på länge. Jag fick ett jättekort hej till svar, hon tittade ner i golvet och det såg ut som att hon bara ville försvinna från jorden.
Nu sågs vi alltså i affären idag. Jag såg henne först och sen efter en stund möttes vi i en gång så vi omöjligt kunde missa varanda. "Hej hej!" sa jag glatt. Hon verkligen blängde på mig och sa ett hej tillbaka som verkligen var "varför hejjar du på mig för?
"! Lite senare var vi på väg att mötas igen, men då gick hon snabbt åt ett annat håll.
Jag har undvikit att dra upp detajer, det finns såklart alltid två sidor av en historia. Men jag är verkligen förvånad över att man man vara så otroligt långsint! Det måste verkligen vara tärande. Det var ingen jätteallvarlig grej egentligen, det som hände då. Det hade säkert gått att lösa då om vi pratat med varandra, men utbildningen slut då och vi "behövde" inte träffas mer. Tråkigt är det iaf. Jag undrar verkligen vad hon tänker...
