Sv: Vårmammor 2010 del 12! 
Ingen fara, hade inte svarat om jag tyckt det var jobbigt
Ett planerat snitt hade helt klart varit bättre. Framförallt hade det varit skönt att få slippa oron och stressen över om jag får snitt eller inte under graviditeten.
Kanske du då kan få till ett snitt innan du bir gravid om det lättare för dig psykiskt?
Nu måste jag fråga lite intima frågor.
Vet bara inte hur jag ska formulera mig så det låter bra. Men jag menar inget dumt eller illa, jag bara undrar hur du kände.
Hur kommer det sig att du gick på Klara-mottagningen om du förträngde det så mycket och inte mådde dåligt av det? Och tyckte du att det var till hjälp att gå där?
Jag undrar eftersom jag också alltid varit jätteförlossningsrädd (för smärtan) och i allra högsta grad förträngde det faktum att ungen skulle ut. Jag förberedde mig dock på egen hand genom att läsa böcker om förlossningssmärta och jag köpte en profylax-dvd. Är övertygad om att det hjälpte.
Btw: när jag låg vaken i natt och funderade på ditten och datten kom jag på att bebisen kan få födelsedatum 111111 om vi har tur!
Jag gick på Klara för att min BM tvingade mig att prata om förlossningen och hon kunde inte hjälpa mig tillräckligt mycket när vi väl började prata
Det är tydligen inte så bra att inte förbereda sig alls på vad som komma skall. Sedan så är det så att de som står i journalen att de har gått på Klara får lite bättre, lite mer omsorgsfullt bemötande fast det inte ska vara så.
Jag mådde egentligen ganska dåligt sista veckorna inför förlossningen efter min inskrivning på Klara i v.34, låg vaken på nätterna, grät mycket och funderade på hur f*n ska jag kunna föda barn och ångrade att vi ens blev gravida. Fast jag mådde ändå aldrig så dåligt som viv att jag inte vågade åka till förlossningen, jag var (är) tvärtom livrädd för snitt. Kanske jag mådde ganska dåligt psykiskt ändå men jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva mina känslor? Sedan så länge jag inte tänkte på förlossningen så mådde jag inte dåligt över den, då hade jag större oro över att något skulle gå fel med bebisen.
Det som hjälpte mig mest på Klara var att jag faktiskt fick kliva in till förlossningen, jag fick se en sugklocka, stå utanför op-rummet och titta in och se vart de tar bebisen om ngt skulle vara fel. Jag fick kliva in i ett förlossningsrum och se rummet man kunde få vara i om man inte ville åka hem fast förlossningen inte hade startat ordentligt (för att man t.ex. fått stark smärtlindring). Bilder säger inte mig så mycket utan jag vill se live.
Det hjälpte otroligt mycket att prata med henne eftersom hon jobbade på förlossningen. Min BM har ju jobbat där men när de började prata så var det som natt och dag mellan en spec.BM och en vanlig BM. Vi gick igenom allt in i minsta detalj och vanliga BM pratade väldigt allmänt precis som jag upplever att böcker gör.
Tyvärr så även att jag på pappret har en bra förlossning bakom mig, jag behövde inte sy, jag hade lustgas i lite drygt 2h och sedan ingenting eftersom jag mådde dåligt psykiskt av lustgasen (hallucinerade) och jag fick ett barn på bröstet med apgar 10, 10, 10 så vill jag inte gå igenom det igen för öppningsvärkarna är det vidrigaste jag har varit med om och de hade jag i hela 42h. Kan de söva mig under öppningsvärkarna och väcka upp mig när det är dags att krysta så kan jag föda 100 barn men vill inte gå igenom ett öppningsarbete igen
Känns som jag flummade ut ganska mycket nu men när jag väl börjar prata/skriva om förlossning så finns det ingen hejd på mig
