Sv: Vårmammor 2010 &Co del 18
Men vad skönt att höra om hur mycket era barns mor- och farföräldrar (och övriga) engagerar sig i era barn!
Här är det inte alls så
Min svärmor äääääälskar bebisar och passade Milton hur gärna som helst när han var liten. Nu sen han blev ett och uppåt, så är det visst inte så roligt längre.
Mina föräldrar är egentligen inte mycket bättre.. De ringer väl ett par gånger i veckan och är här ännu mer sällan (trots att vi bor i samma by, eller just nu är de här oftare eftersom de renoverar sitt badrum, så de duschar här). När vi pratar så är det inte mycket kring Milton som nämns, "hur är det med Milton" typ är väl det som frågas, inget mer och inget övrigt.
De erbjuder sig aldrig att passa honom, ta honom på promenad, hitta på saker eller sådär. Utan det är jag som måste fråga och då är det alltid lite besvärligt innan de kan. Mest mamma, inte så mycket min pappa.
Mina föräldrar är i och för sig inte så förtjusta i så små barn, men jag kan ju tänka mig att om några år när Milton är större så vill de nog hemskt gärna att han åker hem till dem ofta.
Fast det retar mig faktiskt. Ja jag vet att man givetvis skaffar barn för sin egen skull och inte lämnar över ansvaret på sina föräldrar. Men ändå, är det så tråkigt att umgås med sitt barnbarn? Och jag behöver inte ha en massa saker till Milton, men det hade varit roligt om de någon gång frågade om det är något han behöver..
Jaja, nog med gnäll, har haft en skitdålig natt, skyller på det