Sv: Varje förälders mardröm...
*feltryck*
Att polisen och socialtjänsten skulle bidra till att traumatisera barn är ju befängt!? Det finns välplanerade Barnahus som har personal från polis, Bup och socialtjänst samlad.
Min erfarenhet av utsatta barn är att de fått "munkavel" av förövaren och inte pratar om övergreppen av lojalitet eller av rädsla för att något hemskt ska hända. Ofta finns det en lojalitetskonflikt eller hot med bilden. "Om du berättar för någon ska jag skada din mamma" är ett enkelt sätt att få barn att vara tysta. Har nog ingen erfarenhet av "borträngning" utan barn agerar i regel ut övergreppen fysiskt istället för verbalt.
Det är en mycket liten del av brotten mot barn som leder till en rättegång. Att bevisa att övergrepp skett är den "lätta" delen, att koppla en förövare till barnet och gärningen är ju desto svårare. Barn har svårt att göra sina röster hörda i rättsliga sammanhang.
Bara för att polisen lägger ned utredningen betyder det inte att inget hänt. Oftast är det i brist på bevis som utredningarna får läggas ned. ( inte pga av att man vill spara barnet från mer traumatiska upplevelser) Socialtjänsten kan inte agera domare istället för polisen, de har ingen möjlighet att förbjuda en vårdnadshavare till att träffa sina barn. Finns det en oro för att barnet skulle komma till skada vid umgänge med en förälder så tillsätter man en umgängesperson. För detta krävs det att den andre vårdnadshavaren uttrycker en oro inför umgänget. I Sverige är det så att föräldrar har rätt till sina barn medan barn sällan har rätt till sina föräldrar!
Är det så att polisen lägger ned utredningen tycker jag att du med hjälp av socialtjänsten ordnar en BUP kontakt. Där kan man under mer avslappande former i lek återskapa händelser, barn behöver få berätta på sitt sätt vad de varit med om. Lycka till och hoppas att saker löser sig till det bästa!
. På vilket vis förstoras en upplevelse av övergrepp genom att i lek agera ut händelsen?
