Vi är nu föräldrar sen ett par tre dagar, min partner och jag.
Den lille är ljuvlig, men nätterna är en plåga, främst för mig. Precis som för en del av er andra är sömnen ett stort bekymmer, åtminstone nattetid. Första natten hemma tänkte jag att vi förstört våra liv! Enda stället han sover på om nätterna är tätt intill mig eller på mig, helst ammad till sömns. Att ha honom i babynest har hittills inte gått, men vi fortsätter prova oss fram och på något märkligt vis fungerar jag ändå om dagarna, trots tre helt sömnlösa nätter, först vid förlossningen och sen på BB och så första natten hemma. Natten till idag var jag så trött att jag var orolig att jag skulle slockna medan jag ammade och sova dvallikt utan koll på bebisen, men istället blev det ännu en i stort sett sömnlös natt. Tur att bebisen är så söt.
Tio dagar över tiden sa jag på kvällen att i natt börjar det (det har jag inte trott någon annan gång) och mycket riktigt fick jag de första värkarna innan jag ens hunnit somna. Jag försökte sova vidare mellan dem och lät min partner sova ovetande, eftersom jag ju visste att den första fasen kan bli så långdragen. Från 22.30 tilltog värkarna i intensitet och frekvens och vid halv 3 började det bli omöjligt att somna mellan dem. Klockan tre klockade jag tre värkar på tio minuter och gick in och väckte min partner (värkarna var nu sen en tid så starka att jag inte kunde ligga kvar i sängen utan behövde upp och röra på mig). Övertygade om att det ännu var gott om tid, eftersom värkarna ännu inte var regelbundna, började vi göra oss i ordning. Jag föreslog att min partner skulle sova lite till, men han höll inte med. Vi ringde till förlossningen och kollade läget och de uppmanade oss att fortsätta som vi gjorde, jag andades, tog ett bad, arbetade med mitt förhållningssätt till smärtan, rörde på mig och vi klockade värkarna, som kom allt tätare. Nästa gång vi ringde, en timme senare, hade jag haft tre värkar per tio minuter i en timme, men också nu fick vi rådet att vara kvar hemma så länge vi kände oss trygga med det. Trygga kände vi oss och vi var inte alls pigga på att bli hemskickade, så vår plan var att fortsätta hemma så länge som möjligt. Tyvärr var förlossningen full, men BM trodde att det snart skulle finnas plats. Vi ringde ett par gånger till och också nu uppmanades vi att stanna hemma samt fick besked om att det var fullt, men snart skulle finnas plats. Till sist ringde vi grannstaden och fick beskedet att de hade plats, samt att vi var välkomna, men att vi såklart riskerade att bli hemskickade. Att höra att vi var välkomna var ljuvligt! Den BM vi talat med dittills hade inte varit särskilt hjälpsam. Så min partner fattade beslutet att det var dags att åka (nu var värkarna på gränsen till vad jag klarade, men jag andades på och visste ju att det SKULLE göra ont, så jag kämpade på, men jag minns att när han gick för att hämta bilen tänkte jag att jag inte ville föda barn och att om det här bara var början skulle jag nog inte klara det). När vi åkte hade jag starka värkar och i bilen kom de otroligt kraftigt och med täta, jämna mellanrum. Bilfärden var hemsk, men till sist kom vi fram. I väntrummet fick jag en så kraftig värk att undersköterskan som mötte oss blev lite stressad och genast tog mig till ett rum. Väl därinne mådde jag illa och fick tre kraftfulla värkar. Undersköterskan konstaterade att barnet låg väldigt långt ned och sprang efter en barnmorska och just som hon kom in i rummet fick jag den första krystvärken. Det fanns varken tid för att byta kläder, skriva in mig eller ta blodtryck och smärtlindring var bara att glömma. Jag var tio centimeter öppen när vi kom in! Min partner kom tillbaka från att ha parkerat bilen och trodde fortfarande att det fanns en risk att vi skulle bli hemskickade, men det var först efter att vårt barn var fött han fick tid att hälsa på barnmorskan och undersköterskan. Jag var hela tiden kristallklar i skallen och arbetade medvetet med vad jag lärt mig på profylaxkurs och i Föda utan rädsla (jag trodde inte alls att jag skulle kunna plocka fram något av det vi övat på, men det gick!), blev aldrig rädd och kände mig supertrygg med både BM och usk och en knapp timme efter att vi stannat bilen utanför sjukhuset var vårt barn fött. Det var så jäkla häftigt, ofattbart och underbart att få upp den lilla kroppen på mitt bröst att jag inte kunde brytt mig mindre om att de sydde mig i blygdläpparna i en evighet (inga stora bristningar, men det ville inte sluta blöda).
Det tog ett tag innan vi förstått hur nära ögat det var att vi fått föda i bilen, kanske har vi ännu inte smält det helt, men eftersom allt slutade så väl kan vi inte riktigt ångra någonting. Att klara av allt utom krystfasen hemma var ju inte alls planerat, men när nu allt gick så bra var det ju skönt att slippa vanka runt på förlossningen hela öppningsskedet. Jag är så stolt över mig själv, så nöjd med min partner och så tacksam att allt gick bra.
Det tog ett tag innan vi förstått hur nära ögat det var att vi fått föda i bilen, kanske har vi ännu inte smält det helt, men eftersom allt slutade så väl kan vi inte riktigt ångra någonting. Att klara av allt utom krystfasen hemma var ju inte alls planerat, men när nu allt gick så bra var det ju skönt att slippa vanka runt på förlossningen hela öppningsskedet. Jag är så stolt över mig själv, så nöjd med min partner och så tacksam att allt gick bra.
Den lille är ljuvlig, men nätterna är en plåga, främst för mig. Precis som för en del av er andra är sömnen ett stort bekymmer, åtminstone nattetid. Första natten hemma tänkte jag att vi förstört våra liv! Enda stället han sover på om nätterna är tätt intill mig eller på mig, helst ammad till sömns. Att ha honom i babynest har hittills inte gått, men vi fortsätter prova oss fram och på något märkligt vis fungerar jag ändå om dagarna, trots tre helt sömnlösa nätter, först vid förlossningen och sen på BB och så första natten hemma. Natten till idag var jag så trött att jag var orolig att jag skulle slockna medan jag ammade och sova dvallikt utan koll på bebisen, men istället blev det ännu en i stort sett sömnlös natt. Tur att bebisen är så söt.
önskar att jag kan hålla samma fokus när det är min tur...
Det låter som en fin förlossning!
. Känns så snopet när man legat vaken nästan hela natten och räknat med att bebis kommer och sen bara avtar allting. Lyckats sova ikapp lite nu på morgonen i fall det sätter igång igen men just nu verkar hon trivas alldeles utmärkt här inne 
