Vid 12-tiden på natten kände jag ett "knäpp" i magen. Jag känner igen det från andra som berättat då deras vatten gått (mitt sipprade första gången så då var det inte så). Jag var så sinnessjukt trött så jag låg helt still och vågade inte röra mig för jag ville verkligen inte att det skulle vara vattnet som gått
Någon timme sömn senare behövde jag dock vända på mig och då forsade det ut vatten.
Eftersom bebis legat rörlig på senaste barnmorskekontrollen visste jag att det var lite halvakut. Sambo ringde mormor som direkt kastade sig i bilen och jag ringde förlossningen som sa åt mig att inte invänta barnvakten utan lägga mig i baksätet och åka in direkt. Vi väckte sonen som föga förvånande blev helt hysterisk och bara skrek. Sambo sprang runt och försökte få med allt och jag kunde inte trösta eftersom jag inte skulle gå omkring mer än absolut nödvändigt. Lätt kaos alltså. Det fortsatte forsa vatten och den nattbinda jag satt in gjorde inte mycket nytta utan det hamnade fostervatten lite överallt.
Vi inväntade mormor trots allt, hon var här på typ 30 minuter, sen åkte vi in med mig liggandes i baksätet. Det var såklart ingen bekväm infärd men ändå bättre än bilresa i fullt värkarbete. Jag hade inte fler sammandragningar/värkar än jag haft de senaste dagarna så jag var ganska opåverkad frånsett de väldigt blöta byxorna.
På förlossningen satte de CTG och kände på bebis läge. Jag fick en ganska kraftig värk som gjorde att ännu mer vatten rann ut. Bebis hade dock inte ändrat läge utan låg högt. De undersökte (mitt under värk - aj!) och jag var bara öppen 2 cm men eftersom bebis inte fixerat sig fick jag skrivas in och liggandes i säng rullas in i förlossningssalen där jag bara fick ligga och vänta.
Det hände inte mycket med mina egna värkar, de kom väldigt sporadiskt typ var 20e-30e minut. Barnmorskan sa att de skulle sätta in cytotec för att värkarna skulle komma igång och pressa ner barnet i bäckenet.
Jag, som i möjligaste mån ville ha en förlossning där min kropp fick sköta jobbet den här gången, blev jättebesviken med detta besked så barnmorskan sa att de kunde vänta någon timme. Det blev skiftbyte och den nya barnmorskan kom in och kände och tyckte att barnet sjunkit ner tillräckligt för att jag skulle få sitta på pilatesboll ett tag. Jag satt där och gungade och tog lite värkar och började varva med att resa mig och gå omkring i rummet. Min sambo var ute och parkerade om bilen (parkeringssituationen på Akademiska är ett totalt skämt just nu) och var borta i över en timme. Under tiden började värkarna bli rätt rejäla så när han var tillbaka ville jag gå in i duschen. I Stockholm fick man bada trots vattenavgång, men inte i Uppsala.
Att stå i dusch med skållhett vatten på ryggen funkade ganska bra men efter bara 30-40 minuter började det pressa på rejält så jag sa åt sambo att trycka på knappen för att kalla in personal. På de två minuter det tog för barnmorsketeamet att komma in drabbades jag av totalpanik över intensiteten i värkarna och hoppades innerligt att jag hade öppnat mig bra för annars skulle jag aldrig orka.
BM undersökte och jag var fullt öppen men barnet stod ovan spinaetagggarna. Det var samma med sonen och då tog det 3 timmar innan han kom men sen tog jag en krystvärk och då kallade hon in hela gänget - de är tydligen två BM vid utdrivningen i Uppsala.
Krystfasen var skitjobbig - från att jag kände huvudet börja tränga fram fick jag i stort sett bara flåsa mig igenom alla värkar. Höll på att bli galen på BM för jag ville bara bli klar men hon envisades med att jag inte fick trycka på. Efter 20 minuters krystvärkar (kändes som en evighet) kom lillebror och jag fick själv ta emot honom. Den bästa känslan i världen
Regelbundna värkar från ca 8.30 och han kom 11.22 så det gick rätt fort när det kom igång.
Tyvärr grusades känslan ganska snabbt av eftervärkar som var brutalt smärtsamma. Minns att de var jobbiga första gången men denna känns som tortyr! Men tydligen kan det vara värre efter fler barn...
Inga bristningar så det var nog bra att BM var så "jobbig".
Tyvärr har jag fått samma problem att kissa som efter förra förlossningen. Det kommer ingenting trots full blåsa. Hade kateter till idag med slang från blåsan till påse på låret men har fått gå över till att tappa mig själv igen. Inte roligt som nyförlöst och jag hoppas att det går över
Är nöjd och stolt och känner att jag fick precis den förlossning jag ville ha i slutändan. Jag klarade att jobba med kroppen och hålla någorlunda fokus även när det blev intensivt och överväldigande.