Det är säkert hormonerna som spelar in men jag känner mig som en hemsk mamma som skaffar ett barn till. Som om vår son inte räcker till Som om vi ska ersätta honom osv. Skuldkänslorna är enorma och ändå så är enda anledningen till att vi skaffar en till just att Bastian är så fruktansvärt underbar Hade han varit en plåga så hade vi tänkt både en och två gånger först.
Samtidigt har jag skuldkänslor för Liten för hur ska jag kunna älska någon så mycket som jag älskar vår son? Kommer Liten känna sig som om hen kommer i andra hand. Som en backup om det händer Bastian något?
Är jag ensam om dessa funderingar och orosmoment eller finns det fler därute som går igenom/ gått igenom dem? Blir det bättre?
Jag kände och funderade precis likadant som du när vår snart 3månaders låg i magen. Jag lovar att det ordnar sig så fort bebis e ute
Däremot har man ett konstant dåligt samvete för att inte kunna finnas där hela tiden för båda två samtidigt...