Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Att inte älska ett foster (som man aldrig träffat eller i mitt fall ens känt av) känns rätt normalt tycker jag. För mig är det ingen person/individ förrän jag träffat den, och troligen hunnit knyta an.
Det är väl kanske föreställningar från samhället/normer om att allt ska vara så pirrigt och man ska vara på rosa moln osv! Klart att barnet är väldigt efterlängtat, är min högsta dröm sen jag var liten. Men ja, likgiltigheten går inte att förklara. Som att det inte är sant! Ibland inbillar jag mig att jag skulle känna större längtan/vara på rosa moln om jag mådde dåligt, för att det skulle bli mera verkligt då! Jag har symptom, absolut, men inget som förstör min vardag!
Jag ser fram mot det med skräckblandad förtjusning, men jag tycker du låter alldeles sund och normal. Jag är mer fascinerad av de som besinningslöst älskar nåt som typ är en liten Alien på 4 centimeter.
Alltså, jag mår illa, har ömma bröst och är konstant kissnödig. What's to Lööv? (@mandalaki onödigt bruk av engelska ord) För mig var det overkligt till nån vecka efter att BARNET fötts, inte nog med att det kom ut ett BARN, jag förväntades veta hur jag skulle hålla det vid liv också. Helt galet surrealistiskt.
Jag och sambon pratade om det igår. Skulle jag räkna bort mina helt sjuka magsmärtor så är jag ju precis som vanligt än. Jag menar enligt grav test ska där ju vara ngt som nu är istorlek av ett riskorn, hur fasen ska man känna något där. Vid förra grav så började jag eg inte känna något förra man verkligen såg att något rörde sig därinne, så typ rynt v 32+ för då kunde man ju ändå relatera till något.
Greta är ju betydligt större än så nu Men det är overkligt.
Ja vår böna är 18 cm från huvud till tårna, enligt appen! Börjar bli rejäl
Olika sätt att se på sakerDet är väl kanske föreställningar från samhället/normer om att allt ska vara så pirrigt och man ska vara på rosa moln osv! Klart att barnet är väldigt efterlängtat, är min högsta dröm sen jag var liten. Men ja, likgiltigheten går inte att förklara. Som att det inte är sant! Ibland inbillar jag mig att jag skulle känna större längtan/vara på rosa moln om jag mådde dåligt, för att det skulle bli mera verkligt då! Jag har symptom, absolut, men inget som förstör min vardag!
Olika sätt att se på saker
Haha, jag har inte heller riktigt fattat de här med att de bor någon i mig.. för mig är det mest irriterande illamående och de faktum att jag gått från 6-7sovtimmar per dygn till 9-10. Jag inbillar mig att jag skulle varit med "rosa moln" om jag inte mått så dåligt
Hoppas och längtar att illamåendet avtar efter vecka 12... Vi hade ju bestämt att vänta tills efter 12 med att berätta. Men mina svärföräldrar har typ fattat att det är något skumt i görningen och frågan om jag är gravid har ställts ofta de senaste veckorna. Så dom får nog reda på de i helgen o sen kommer min mamma nästa helg o får hon reda på de då inkl. Några av våra extrafamiljer o sen får de bli Skype med syskonen o vännerna i Sverige. De går ju inte att hälsa på folk o dölja illamåendet
Men nu är de helg