Vårföräldrar 2017 del fem

[BobberiBoo]

Får jag slänga in en fråga här? Jag är gravid och beräknad till ca 1:a oktober och klurar på om jag kommer orka gå på EM:et i Göteborg i slutet av augusti = en lite dryg månad innan beräknad födsel. Hur känner ni som har/har haft en månad kvar, hade ni gjort det?

Kan tillägga att jag har hittils en väldigt enkel graviditet (är i v.16) och det är ju ändå ett EM! Antagligen blir det så att jag köper en biljett till en av dagarna och så får väl den gå till spillo i "värsta fall", men det hade ändå varit intressant att höra era tankar om det hela

Det beror ju på hur din graviditet ser ut. Jag hade kunnat få för mig att göra det, men jag hade ångrat det big time på kvällen och två dagar efter, iom min foglossning så kroppen hade totalstrejkat efteråt. Har du inga problem med foglossningar eller sammandragningar eller annat så finns det ju inget som säger att du inte ska kunna gå. Finns ju folk som tränar och går milen varje dag i v 40

 

[Lovise]

Du kommer förmodligen få svar som varierar mellan Absolut, inga problem! och Aldrig i livet gick med kryckor o kräktes. Dvs det går inte att avgöra för nån annan tyvärr.

För egen del gick jag på möhippa i höga kilklacksandaler en vecka innan jag födde men jag har haft otroligt enkla graviditeter.
Köp du en biljett och håll tummarna att måendet håller i sig!

Det är jag fullkomligt medveten om, och det är väl det jag hoppas på. Om 100% svarar NEJ så är jag ju lite mer förberedd liksom

 

[Lazy Lady]

Det beror ju på hur din graviditet ser ut. Jag hade kunnat få för mig att göra det, men jag hade ångrat det big time på kvällen och två dagar efter, iom min foglossning så kroppen hade totalstrejkat efteråt. Har du inga problem med foglossningar eller sammandragningar eller annat så finns det ju inget som säger att du inte ska kunna gå. Finns ju folk som tränar och går milen varje dag i v 40

Håller helt med här! Det är ju så olika hur kroppen mår under en graviditet. Förra graviditeten för min del va supersmidig, gick långa promenader dagligen utan bekymmer. Den gången haltar jag fram och det känns som att mitt bäcken ska dela sej på mitten.

Hade det varit min förra graviditet hade jag lätt beställt biljett och sålt ifall jag inte klarat det sen. Denna vändan hade jag aldrig kommit på tanken

 

[lil-sis]

@Lovise
Med tanke på att min kom en månad för tidigt, nej. Men rent kroppsligt hade jag nog kunnat snigla mig fram med boende nära och många pauser.

 

[Diremone]

Får jag slänga in en fråga här? Jag är gravid och beräknad till ca 1:a oktober och klurar på om jag kommer orka gå på EM:et i Göteborg i slutet av augusti = en lite dryg månad innan beräknad födsel. Hur känner ni som har/har haft en månad kvar, hade ni gjort det?

Kan tillägga att jag har hittils en väldigt enkel graviditet (är i v.16) och det är ju ändå ett EM! Antagligen blir det så att jag köper en biljett till en av dagarna och så får väl den gå till spillo i "värsta fall", men det hade ändå varit intressant att höra era tankar om det hela

För min del hade det inte varit några problem att gå på nått sånt nu, har ca 3,5 v kvar till BF. Men det visste jag ju inte i v. 16 att jag skulle känna mig så fräsch i kroppen som jag gör.
Men jag tycker att om du gärna vill gå så köp en biljett och sälj den om du känner att det inte kommer funka när det börjar närma sig

 

[malumbub]

Får jag slänga in en fråga här? Jag är gravid och beräknad till ca 1:a oktober och klurar på om jag kommer orka gå på EM:et i Göteborg i slutet av augusti = en lite dryg månad innan beräknad födsel. Hur känner ni som har/har haft en månad kvar, hade ni gjort det?

Kan tillägga att jag har hittils en väldigt enkel graviditet (är i v.16) och det är ju ändå ett EM! Antagligen blir det så att jag köper en biljett till en av dagarna och så får väl den gå till spillo i "värsta fall", men det hade ändå varit intressant att höra era tankar om det hela

Jag åkte iväg på hett hockeyderby två veckor innan bf, klarade av att stå i klacken en halv period innan ljudet blev för mycket för öronen och satte mig ner i första pausen p g a fogarna. Jag hade då med mig sällskap som kunde anpassa sig 100% efter mina behov. Dessutom höll vi oss då nära Förlossningen.

2 dagar efter bf gick jag på hockeymatch på hemmaplan, med samma sällskap och på sittplats.

Båda gångerna fick jag "betala" efteråt med mer ont, trötthet och noll ork. Jag såg till att vila innan, hade med mig väskan i bilen och trygghet i mitt sällskap, ifall nåt skulle hända. Och jag höll mig hemma eller i närheten av det sjukhus jag tänkt föda barn på.

 

[falukorw]

Får jag slänga in en fråga här? Jag är gravid och beräknad till ca 1:a oktober och klurar på om jag kommer orka gå på EM:et i Göteborg i slutet av augusti = en lite dryg månad innan beräknad födsel. Hur känner ni som har/har haft en månad kvar, hade ni gjort det?

Kan tillägga att jag har hittils en väldigt enkel graviditet (är i v.16) och det är ju ändå ett EM! Antagligen blir det så att jag köper en biljett till en av dagarna och så får väl den gå till spillo i "värsta fall", men det hade ändå varit intressant att höra era tankar om det hela

Jag hade också en väldigt enkel graviditet helt utan minsta bekymmer till vecka 20 ungefär, sedan satte det igång. Kraftiga sömnproblem och även ischas under en period.
Just nu med en månad kvar mår jag bättre än på länge, sover fortf urkasst men inte direkt ont annat än på kvällen om jag gjort alldeles för mycket. Jobbigaste är all vätska jag samlar på mig i ben och händer. Går dagliga promenader på 4-5 km med hundarna, inte lika snabbt som förut men det fungerar.

Var på hundutställning i Malmö för bara ett par veckor sedan (bor i Sthlm) och ska åka till Östersund nu över påsken så jag tycker absolut du ska köpa biljetter till EM. Kan/vill du inte gå då får du lösa det då.

 

[kakan89]

Det här med att krångla på ett par stödstrumpor när man inte haft några på hela helgen. Sambon fick kämpa ganska rejält kan jag säga.

 

[Lovise]

Tack för alla svar Alltid intressant att få en aning om vad som kan vänta! Ursprungligen skulle jag vara funktionär i arenagruppen men det har jag avbokat i alla fall

 

[falukorw]

Det här med att krångla på ett par stödstrumpor när man inte haft några på hela helgen. Sambon fick kämpa ganska rejält kan jag säga.

För att inte tala om hur man får av sig dom på kvällen med en stor mage i vägen

 

[kakan89]

För att inte tala om hur man får av sig dom på kvällen med en stor mage i vägen

Hahaha det har jag inte klarat på typ en månad. Ska bli spännande att se hur det kommer gå med de lårhöga strumporna sen.

 

[lil-sis]

På G hem med antibiotika, vi ska tillbaka för att ultraljuda njurarna inom 24h.

 

[Ariane]

@lil-sis hoppas att han piggar på sig fort och att det inte blir några andra problem.

 

[Lime]

Stort grattis @Imnir och @angelo

 

[Lime]

I lördags den 8:e kl. 13.05 kom även parveln till världen. Det blev en pojke som vägde 3585 g och var 49 cm lång Allt känns jättebra och vi valde att åka hem redan på lördagskvällen när han fått OK-stämpel av barnläkaren. Parveln förefaller vara nöjd med tillvaron och storasyster är väldigt kärleksfull mot honom. Sambon har längtat efter att få använda trikåsjalen igen och de har varit ute och gått 45 min hundpromenad nu på förmiddagen, vilket verkade vara uppskattat av dem båda.
Lägger förlossningsberättelse nedanför (men vet inte hur jag lägger den som spoiler) eftersom jag själv tycker det är så roligt att få läsa andras berättelser.

Förlossning:
Sov gott natten till lördag och blev väckt av dottern vid kl. 6. Vi unnade oss en lång helgfrukost och planerade för hundpromenad, en sväng in till stan och att åka till svärföräldrarna för att byta till sommardäck på bilarna. Framåt kl. 8.30 började det mola lite svagt i magen, men det var inget hinder för att gå en sväng kände jag. Molandet gav inte med sig när jag var i rörelse och började bli alltmer påtagligt. Vi beslöt oss för att hoppa över handlandet och istället åka direkt till svärföräldrarna. På vägen dit fick jag första riktiga värken, men visste fortfarande inte om det var något på G eller bara ett spratt av kroppen. Väl framme körde jag iväg sambon för att byta bildäck, med motiveringen att "det hinner inte hända någonting på en halvtimme", men innan han var tillbaka igen hade jag 2 värkar per 10:e minut och började bli nervös. Ringde in till förlossningen och sa att vi kommer in eftersom det gick fort förra gången.

Under bilresan kommer det värkar var 4:e minut och vi är framme kl. 11.30. Får ligga med CTG en stund och barnmorskan ser till att snabbt få in oss på ett rum när hon undersöker och inser att jag är öppen 9 cm. Jag tycker fortfarande inte att det känns särskilt jobbigt, utan andas lugnt igenom värkarna. Blir uppmanad att vara uppe och gå så mycket som möjligt och vankar av och an i rummet under konstant övervakning av både barnmorska och sambo. Hade helst velat vara ifred, men inser i efterhand att hon visste att det skulle gå snabbt på slutet. Framåt kl. 13 börjar värkarna komma tätare och ta i allt mer, men jag känner fortfarande att profylaxandning fungerar fint som smärtlindring. Barnmorskan föreslår i det läget att jag ställer mig på knä i sängen så jag får huvudstödet att hänga över och då bara smällde det till! Två kraftiga värkar, vattnet går, några krystvärkar och han är ute Var rädd för bristningar, men klarade mig undan med 1 ynka stygn och kände mig otroligt fräsch efter att jag fått ta en dusch. Är väldigt nöjd över förlossningen och framför allt över att vi hann lämna av hundar och barn innan vi själva förstod att det faktiskt var på gång. Förra förlossningen var en "emotionell torktumlare" som sambon beskrev det, medan det här känts mer kontrollerat. Tror återhämtningstiden kommer bli kortare den här gången bara jag bli kvitt eftervärkarna som är riktigt elaka just nu.

 

[Mirifax]

I lördags den 8:e kl. 13.05 kom även parveln till världen. Det blev en pojke som vägde 3585 g och var 49 cm lång Allt känns jättebra och vi valde att åka hem redan på lördagskvällen när han fått OK-stämpel av barnläkaren. Parveln förefaller vara nöjd med tillvaron och storasyster är väldigt kärleksfull mot honom. Sambon har längtat efter att få använda trikåsjalen igen och de har varit ute och gått 45 min hundpromenad nu på förmiddagen, vilket verkade vara uppskattat av dem båda.
Lägger förlossningsberättelse nedanför (men vet inte hur jag lägger den som spoiler) eftersom jag själv tycker det är så roligt att få läsa andras berättelser.

Förlossning:
Sov gott natten till lördag och blev väckt av dottern vid kl. 6. Vi unnade oss en lång helgfrukost och planerade för hundpromenad, en sväng in till stan och att åka till svärföräldrarna för att byta till sommardäck på bilarna. Framåt kl. 8.30 började det mola lite svagt i magen, men det var inget hinder för att gå en sväng kände jag. Molandet gav inte med sig när jag var i rörelse och började bli alltmer påtagligt. Vi beslöt oss för att hoppa över handlandet och istället åka direkt till svärföräldrarna. På vägen dit fick jag första riktiga värken, men visste fortfarande inte om det var något på G eller bara ett spratt av kroppen. Väl framme körde jag iväg sambon för att byta bildäck, med motiveringen att "det hinner inte hända någonting på en halvtimme", men innan han var tillbaka igen hade jag 2 värkar per 10:e minut och började bli nervös. Ringde in till förlossningen och sa att vi kommer in eftersom det gick fort förra gången.

Under bilresan kommer det värkar var 4:e minut och vi är framme kl. 11.30. Får ligga med CTG en stund och barnmorskan ser till att snabbt få in oss på ett rum när hon undersöker och inser att jag är öppen 9 cm. Jag tycker fortfarande inte att det känns särskilt jobbigt, utan andas lugnt igenom värkarna. Blir uppmanad att vara uppe och gå så mycket som möjligt och vankar av och an i rummet under konstant övervakning av både barnmorska och sambo. Hade helst velat vara ifred, men inser i efterhand att hon visste att det skulle gå snabbt på slutet. Framåt kl. 13 börjar värkarna komma tätare och ta i allt mer, men jag känner fortfarande att profylaxandning fungerar fint som smärtlindring. Barnmorskan föreslår i det läget att jag ställer mig på knä i sängen så jag får huvudstödet att hänga över och då bara smällde det till! Två kraftiga värkar, vattnet går, några krystvärkar och han är ute Var rädd för bristningar, men klarade mig undan med 1 ynka stygn och kände mig otroligt fräsch efter att jag fått ta en dusch. Är väldigt nöjd över förlossningen och framför allt över att vi hann lämna av hundar och barn innan vi själva förstod att det faktiskt var på gång. Förra förlossningen var en "emotionell torktumlare" som sambon beskrev det, medan det här känts mer kontrollerat. Tror återhämtningstiden kommer bli kortare den här gången bara jag bli kvitt eftervärkarna som är riktigt elaka just nu.

Grattis

 

[Lazy Lady]

I lördags den 8:e kl. 13.05 kom även parveln till världen. Det blev en pojke som vägde 3585 g och var 49 cm lång Allt känns jättebra och vi valde att åka hem redan på lördagskvällen när han fått OK-stämpel av barnläkaren. Parveln förefaller vara nöjd med tillvaron och storasyster är väldigt kärleksfull mot honom. Sambon har längtat efter att få använda trikåsjalen igen och de har varit ute och gått 45 min hundpromenad nu på förmiddagen, vilket verkade vara uppskattat av dem båda.
Lägger förlossningsberättelse nedanför (men vet inte hur jag lägger den som spoiler) eftersom jag själv tycker det är så roligt att få läsa andras berättelser.

Förlossning:
Sov gott natten till lördag och blev väckt av dottern vid kl. 6. Vi unnade oss en lång helgfrukost och planerade för hundpromenad, en sväng in till stan och att åka till svärföräldrarna för att byta till sommardäck på bilarna. Framåt kl. 8.30 började det mola lite svagt i magen, men det var inget hinder för att gå en sväng kände jag. Molandet gav inte med sig när jag var i rörelse och började bli alltmer påtagligt. Vi beslöt oss för att hoppa över handlandet och istället åka direkt till svärföräldrarna. På vägen dit fick jag första riktiga värken, men visste fortfarande inte om det var något på G eller bara ett spratt av kroppen. Väl framme körde jag iväg sambon för att byta bildäck, med motiveringen att "det hinner inte hända någonting på en halvtimme", men innan han var tillbaka igen hade jag 2 värkar per 10:e minut och började bli nervös. Ringde in till förlossningen och sa att vi kommer in eftersom det gick fort förra gången.

Under bilresan kommer det värkar var 4:e minut och vi är framme kl. 11.30. Får ligga med CTG en stund och barnmorskan ser till att snabbt få in oss på ett rum när hon undersöker och inser att jag är öppen 9 cm. Jag tycker fortfarande inte att det känns särskilt jobbigt, utan andas lugnt igenom värkarna. Blir uppmanad att vara uppe och gå så mycket som möjligt och vankar av och an i rummet under konstant övervakning av både barnmorska och sambo. Hade helst velat vara ifred, men inser i efterhand att hon visste att det skulle gå snabbt på slutet. Framåt kl. 13 börjar värkarna komma tätare och ta i allt mer, men jag känner fortfarande att profylaxandning fungerar fint som smärtlindring. Barnmorskan föreslår i det läget att jag ställer mig på knä i sängen så jag får huvudstödet att hänga över och då bara smällde det till! Två kraftiga värkar, vattnet går, några krystvärkar och han är ute Var rädd för bristningar, men klarade mig undan med 1 ynka stygn och kände mig otroligt fräsch efter att jag fått ta en dusch. Är väldigt nöjd över förlossningen och framför allt över att vi hann lämna av hundar och barn innan vi själva förstod att det faktiskt var på gång. Förra förlossningen var en "emotionell torktumlare" som sambon beskrev det, medan det här känts mer kontrollerat. Tror återhämtningstiden kommer bli kortare den här gången bara jag bli kvitt eftervärkarna som är riktigt elaka just nu.

Stort grattis till gossen

 

[Donnatello]

Tack för alla svar Alltid intressant att få en aning om vad som kan vänta! Ursprungligen skulle jag vara funktionär i arenagruppen men det har jag avbokat i alla fall

Jag hade bokat utan tvekan, man kan ju aldrig veta hur man mår förrän det närmar sig men det är ju inte värre än att man får stå över. Jag har 8 dagar kvar till BF, gravid med tredje barnet och hade utan problem kunnat gå på EM nu om det vore så. Bara jag får sätta mig och vila ryggen en stund då och då så går det ingen större nöd på mig. Det jobbigaste är att stå still, gå och sitta är inga problem.

 

[Donnatello]

I lördags den 8:e kl. 13.05 kom även parveln till världen. Det blev en pojke som vägde 3585 g och var 49 cm lång Allt känns jättebra och vi valde att åka hem redan på lördagskvällen när han fått OK-stämpel av barnläkaren. Parveln förefaller vara nöjd med tillvaron och storasyster är väldigt kärleksfull mot honom. Sambon har längtat efter att få använda trikåsjalen igen och de har varit ute och gått 45 min hundpromenad nu på förmiddagen, vilket verkade vara uppskattat av dem båda.
Lägger förlossningsberättelse nedanför (men vet inte hur jag lägger den som spoiler) eftersom jag själv tycker det är så roligt att få läsa andras berättelser.

Förlossning:
Sov gott natten till lördag och blev väckt av dottern vid kl. 6. Vi unnade oss en lång helgfrukost och planerade för hundpromenad, en sväng in till stan och att åka till svärföräldrarna för att byta till sommardäck på bilarna. Framåt kl. 8.30 började det mola lite svagt i magen, men det var inget hinder för att gå en sväng kände jag. Molandet gav inte med sig när jag var i rörelse och började bli alltmer påtagligt. Vi beslöt oss för att hoppa över handlandet och istället åka direkt till svärföräldrarna. På vägen dit fick jag första riktiga värken, men visste fortfarande inte om det var något på G eller bara ett spratt av kroppen. Väl framme körde jag iväg sambon för att byta bildäck, med motiveringen att "det hinner inte hända någonting på en halvtimme", men innan han var tillbaka igen hade jag 2 värkar per 10:e minut och började bli nervös. Ringde in till förlossningen och sa att vi kommer in eftersom det gick fort förra gången.

Under bilresan kommer det värkar var 4:e minut och vi är framme kl. 11.30. Får ligga med CTG en stund och barnmorskan ser till att snabbt få in oss på ett rum när hon undersöker och inser att jag är öppen 9 cm. Jag tycker fortfarande inte att det känns särskilt jobbigt, utan andas lugnt igenom värkarna. Blir uppmanad att vara uppe och gå så mycket som möjligt och vankar av och an i rummet under konstant övervakning av både barnmorska och sambo. Hade helst velat vara ifred, men inser i efterhand att hon visste att det skulle gå snabbt på slutet. Framåt kl. 13 börjar värkarna komma tätare och ta i allt mer, men jag känner fortfarande att profylaxandning fungerar fint som smärtlindring. Barnmorskan föreslår i det läget att jag ställer mig på knä i sängen så jag får huvudstödet att hänga över och då bara smällde det till! Två kraftiga värkar, vattnet går, några krystvärkar och han är ute Var rädd för bristningar, men klarade mig undan med 1 ynka stygn och kände mig otroligt fräsch efter att jag fått ta en dusch. Är väldigt nöjd över förlossningen och framför allt över att vi hann lämna av hundar och barn innan vi själva förstod att det faktiskt var på gång. Förra förlossningen var en "emotionell torktumlare" som sambon beskrev det, medan det här känts mer kontrollerat. Tror återhämtningstiden kommer bli kortare den här gången bara jag bli kvitt eftervärkarna som är riktigt elaka just nu.

Grattis! Lät som en smidig förlossning. Hade liknande med barn nummer två, enda skillnaden var att jag inte hann åka in men jag kände mig också pigg och fräsch snabbt efter.

 

[Imnir]

@Lime
Stort grattis ❤❤❤