Sv: Vårföräldrar 2013! #5
Angående att känna att folk förväntar sig att man ska klaga och ha problem så är det inget jag märkt av. Eller så har jag bara inte fattat det
Måste nog ändå säga att det är bättre så än att man känner att man alltid måste le och säga att allt är perfekt även om man känner sig som ett vrak.
Om man läser på forum känns det ganska naturligt att problemen överväger, för det är ju då man kanske känner att man behöver råd. (Kanske ska säga att jag aldrig varit inne på FL, vet inte vad som skrivs där.) Jag har ändå förståelse för att man nojjar ibland som förälder, det är ju ändå ett väldigt stort ansvar. Det är inget jag går och tänker på jämt, men tex för vår tre-åring, som är sen i utvecklingen, undrar jag ibland hur det ska gå nästa år när den obligatoriska kindergarten börjar. Tänk om han blir retad eller känner sig dum om han inte hänger med?
Våra barn är/var nog lätta som bebisar, har inte heller känt att det varit övermäktigt. Det betyder ju dock inte att det blir plättlätt hela livet. Angående att få panik av skrik så får Linnea stå ut med klart mer än storebrorsan behövde. Ibland när hon blir ledsen är jag mitt uppe i något annat, tex byta bajsblöja på brorsan, och då måste hon vänta. Ibland hinner hon skrika tills hon somnar. Det känns taskigt, men jag tror inte att hon får ärr för livet av det (även om hon säkert känner sig ganska övergiven just då
) Sjunga känns bra i såna lägen, som DS sa.