C
Curly
Blir tokig på detta. Kan inte hålla mig ifrån detta forumet eller andra liknande. Kollar gravidmagar, räknar dagar till nästa mens, försöker förgäves gå ner i vikt som jag gjort hela mitt liv (gick t o m upp i vikt efter pillerstoppet), ser hur många lyckas bli gravida mm mm.
Troligen är det femte försöket nu redan förbi. Är 22 och det känns som om jag aldrig blir med barn...
Vet inte vad jag vill med detta. Man kommer ju ingenstans med tröst heller för jag vet att många par försöker längre och allt det där. Men just den känslan varje månad. Förhoppningen. Två långa veckor ungefär sitter man i ovisshet.
Ska nog sluta kolla på allas magar som växer. Blir bara sur på allas klagomål om sina stora magar och det ena med det andra. Klart att det kan vara jobbigt, men jag vill ju bara ha allt det. Kan t o m bli sur på de som gör aborter.. självklart inte deras situation som kan vara nog så jobbig, men på att de råkade bli gravida och inte jag.
Får ångest så fort jag har ätit.. "kanske var det för onyttigt eller för mycket, nu går jag ju aldrig ner i vikt".. har ju aldrig lyckats med det heller trots alla förändringar och promenader med hunden.
Jag vill inte börja med ÄL-tester, tror inte det skulle bli bättre.. bara mer fixering.
Blää på allt.. helt utsliten på jobbet, har en snygg bekant som verkligen lyckas och blir sååå uppskattad. Ingen verkar se mina "talanger". Ja, jag är jävligt avundsjuk.. för jag får aldrig stå i centrum eller få uppskattning. Jag ska bara hjälpa alla gamla tanter och gubbar och sjuka och vara så gullig mot dem när jag jobbar... men jag då? Känner mig som nån gammal grå tant ibland. Så tror jag allt beror på att jag är överviktig, att allt löser sig om jag bara går ner i vikt.
Jag vill inte tycka synd om mig, men jag vet bara inte hur man ska göra saker bättre. Särskilt när man aldrig riktigt lyckas.
Troligen är det femte försöket nu redan förbi. Är 22 och det känns som om jag aldrig blir med barn...
Vet inte vad jag vill med detta. Man kommer ju ingenstans med tröst heller för jag vet att många par försöker längre och allt det där. Men just den känslan varje månad. Förhoppningen. Två långa veckor ungefär sitter man i ovisshet.
Ska nog sluta kolla på allas magar som växer. Blir bara sur på allas klagomål om sina stora magar och det ena med det andra. Klart att det kan vara jobbigt, men jag vill ju bara ha allt det. Kan t o m bli sur på de som gör aborter.. självklart inte deras situation som kan vara nog så jobbig, men på att de råkade bli gravida och inte jag.
Får ångest så fort jag har ätit.. "kanske var det för onyttigt eller för mycket, nu går jag ju aldrig ner i vikt".. har ju aldrig lyckats med det heller trots alla förändringar och promenader med hunden.
Jag vill inte börja med ÄL-tester, tror inte det skulle bli bättre.. bara mer fixering.
Blää på allt.. helt utsliten på jobbet, har en snygg bekant som verkligen lyckas och blir sååå uppskattad. Ingen verkar se mina "talanger". Ja, jag är jävligt avundsjuk.. för jag får aldrig stå i centrum eller få uppskattning. Jag ska bara hjälpa alla gamla tanter och gubbar och sjuka och vara så gullig mot dem när jag jobbar... men jag då? Känner mig som nån gammal grå tant ibland. Så tror jag allt beror på att jag är överviktig, att allt löser sig om jag bara går ner i vikt.
Jag vill inte tycka synd om mig, men jag vet bara inte hur man ska göra saker bättre. Särskilt när man aldrig riktigt lyckas.