Lillagoajag
Trådstartare
Borde kanske använda mitt anonyma nick men orkar inte byta Ni som vet vem jag är IRL behöver kanske inte ringa aftonbladet och tipsa
Jag är så trött och arg och besviken på människor.
För att göra en lång historia kort: jag har alltid, sedan jag varit liten, varit en sån person som trivs väldigt bra i mitt eget sällskap, gärna hittar på saker själv, föredrar att umgås med en vän före ett stort gäng osv. Det är sådan jag är helt enkelt. Dessutom är jag inte road av sådant som "man ska tycka är kul" när man är 20. Typ festa och tävla i vem som blev fullast och låg med flest i helgen (ja, jag överdriver något men ni förstår nog vad jag menar). Det är inte så att det är synd om mig för att jag aldrig blir bjuden, snarare tvärt om. Får jag välja mellan att spendera en fredagskväll hemma eller på "en asgrym" fest väljer jag alltid hemmakvällen. (Detta är dock enligt vissa extremt konstigt. "Jag missar ju hela studentlivet" ) Jag gillar min ensamhet. Folk pratar ibland om hur de får massa energi av att träffa folk - för mig är det tvärt om. Jag älskar mina vänner men umgås jag med folk en hel dag, eller flera dagar, är jag helt slut när jag kommer hem.
Till detta kommer att jag för lite mer än ett år sedan "råkade ut för" en lättare utbrändhet. (Och jag har haft problem med psykiska grejor sedan jag var ganska liten.) Det hade kunnat bli mycket värre än det blev men jag lyckades dra i handbromsen i tid (eller ja, alldeles för sent med tanke på att jag sedan spenderade månader med att inte klara av någonting typ). Jag är fortfarande inte helt "frisk" från detta. Jag har fortfarande ångest till och från, det finns vissa saker jag inte orkar/klarar, jag har fortfarande vissa mentala spärrar, mitt minne har inte återhämtat sig, jag är inte så stresstålig osv. men det blir bättre. Jag är idag tillräckligt frisk för att kunna gå i skolan på heltid och göra (i princip) det jag vill på fritiden, om än i ett lite lugnare tempo än innan. Men detta har gjort att mitt ensamhetsbehov har ökat. Jag behöver vara ensam ganska mycket. Jag behöver också helt lediga dagar, dagar där jag kan göra precis vad jag känner för.
För mig är inte detta något större problem, inte heller för mina närmsta vänner. De känner mig och vet och respekterar hur jag är (eller är likadana själva) och fattar. Men andra människor verkar ha enormt svårt att förstå, respektera och fatta. Det är hela tiden press på "men följ med ut ikväll" "gör det här med oss" osv. och jag orkar inte. Jag orkar och vill inte hänga med på allt det som föreslås, detta är alltså inte mina vänner som tjatar utan klasskompisar och folk jag känner genom föreningar etc. (som jag kanske inte ens vill vara mer än klasskamrat/"kollega" osv. med) Och jag tycker inte att man måste umgås på fritiden bara för att man råkar ex. vilja utbilda sig till samma sak... Jag orkar heller inte bli ovän med folk, eftersom jag måste träffa dessa människor (i skolan, på fritiden etc.) och jag vill ju inte behöva sluta med sådant jag gillar bara för att folk är idioter.
Det logiska är ju här att prata med dessa personer, problemet är att det fungerar inte. Jag har försökt förklara många gånger. Att jag inte vill. Att jag inte orkar. Att jag inte kan. Men det verkar åka in genom ena örat och ut genom det andra. De respekterar inte heller ett svar som att jag måste ha ledig tid, ensamtid osv. Då tjatar de bara ännu mer eller blir sura. "Du har ju visst tid." Så ja, jag har ljugit om att jag ex. ska iväg för det är det enda acceptabla svaret. Men även detta är påfrestande. (Det "värsta" är att de två som är värst jobbar båda två med människor som har olika psykiska problem - dvs de om några borde fatta, den ena har tom själv varit utbränd...)
Vet inte vad jag egentligen vill med tråden. Skriva av mig. Höra om någon annan delar samma erfarenhet? Vad fan ska man göra? Vad är det för fel på folk? (Vi pratar alltså om vuxna människor.)
Jag är så trött och arg och besviken på människor.
För att göra en lång historia kort: jag har alltid, sedan jag varit liten, varit en sån person som trivs väldigt bra i mitt eget sällskap, gärna hittar på saker själv, föredrar att umgås med en vän före ett stort gäng osv. Det är sådan jag är helt enkelt. Dessutom är jag inte road av sådant som "man ska tycka är kul" när man är 20. Typ festa och tävla i vem som blev fullast och låg med flest i helgen (ja, jag överdriver något men ni förstår nog vad jag menar). Det är inte så att det är synd om mig för att jag aldrig blir bjuden, snarare tvärt om. Får jag välja mellan att spendera en fredagskväll hemma eller på "en asgrym" fest väljer jag alltid hemmakvällen. (Detta är dock enligt vissa extremt konstigt. "Jag missar ju hela studentlivet" ) Jag gillar min ensamhet. Folk pratar ibland om hur de får massa energi av att träffa folk - för mig är det tvärt om. Jag älskar mina vänner men umgås jag med folk en hel dag, eller flera dagar, är jag helt slut när jag kommer hem.
Till detta kommer att jag för lite mer än ett år sedan "råkade ut för" en lättare utbrändhet. (Och jag har haft problem med psykiska grejor sedan jag var ganska liten.) Det hade kunnat bli mycket värre än det blev men jag lyckades dra i handbromsen i tid (eller ja, alldeles för sent med tanke på att jag sedan spenderade månader med att inte klara av någonting typ). Jag är fortfarande inte helt "frisk" från detta. Jag har fortfarande ångest till och från, det finns vissa saker jag inte orkar/klarar, jag har fortfarande vissa mentala spärrar, mitt minne har inte återhämtat sig, jag är inte så stresstålig osv. men det blir bättre. Jag är idag tillräckligt frisk för att kunna gå i skolan på heltid och göra (i princip) det jag vill på fritiden, om än i ett lite lugnare tempo än innan. Men detta har gjort att mitt ensamhetsbehov har ökat. Jag behöver vara ensam ganska mycket. Jag behöver också helt lediga dagar, dagar där jag kan göra precis vad jag känner för.
För mig är inte detta något större problem, inte heller för mina närmsta vänner. De känner mig och vet och respekterar hur jag är (eller är likadana själva) och fattar. Men andra människor verkar ha enormt svårt att förstå, respektera och fatta. Det är hela tiden press på "men följ med ut ikväll" "gör det här med oss" osv. och jag orkar inte. Jag orkar och vill inte hänga med på allt det som föreslås, detta är alltså inte mina vänner som tjatar utan klasskompisar och folk jag känner genom föreningar etc. (som jag kanske inte ens vill vara mer än klasskamrat/"kollega" osv. med) Och jag tycker inte att man måste umgås på fritiden bara för att man råkar ex. vilja utbilda sig till samma sak... Jag orkar heller inte bli ovän med folk, eftersom jag måste träffa dessa människor (i skolan, på fritiden etc.) och jag vill ju inte behöva sluta med sådant jag gillar bara för att folk är idioter.
Det logiska är ju här att prata med dessa personer, problemet är att det fungerar inte. Jag har försökt förklara många gånger. Att jag inte vill. Att jag inte orkar. Att jag inte kan. Men det verkar åka in genom ena örat och ut genom det andra. De respekterar inte heller ett svar som att jag måste ha ledig tid, ensamtid osv. Då tjatar de bara ännu mer eller blir sura. "Du har ju visst tid." Så ja, jag har ljugit om att jag ex. ska iväg för det är det enda acceptabla svaret. Men även detta är påfrestande. (Det "värsta" är att de två som är värst jobbar båda två med människor som har olika psykiska problem - dvs de om några borde fatta, den ena har tom själv varit utbränd...)
Vet inte vad jag egentligen vill med tråden. Skriva av mig. Höra om någon annan delar samma erfarenhet? Vad fan ska man göra? Vad är det för fel på folk? (Vi pratar alltså om vuxna människor.)