Varför är det OK att....

[mandalaki]

Jag tror det blev extra tydligt för mig, eftersom det gick så fort. Lägger man på sig lite i taget så vänjer man sig nog gradvis vid hur olika man blir sedd och bemött. Man anpassar sig också, av vad jag sett. Gör sig mindre, tar mindre plats (inte fysiskt då) och böjer sig för trycket, på ett sätt som jag helt enkelt inte kunde göra eftersom jag inte hann med.

Men de som tror att smala, vältränade eller ens magra bemöts på samma sätt som tjocka har ingen aning om vad de pratar om faktiskt... Tjockisföraktet handlar väldigt lite om utseendet, det som bedöms är ens personlighet. Svag, lat, karaktärslös, dum, godtrogen, lömsk... Utseendet är bara symptomet på den vidriga varelse som bor i kroppen, tydligen.

Otroligt deprimerande. Men jag behöver inte gå längre än till mig själv för att förstå det. Det har hänt att jag känt något som liknar förvåning när en person med fetma kliver fram med pondus och är auktoriteten i sammanhanget. Att jag kunnat ha den reaktionen är sannerligen inget jag är stolt över, jag skulle aldrig agera på den utan försöker lära mig något av den. Men den gör också att det du beskriver egentligen låter fullt rimligt för mig. Det är för jävligt.

 

[Tassetass]

Otroligt deprimerande. Men jag behöver inte gå längre än till mig själv för att förstå det. Det har hänt att jag känt något som liknar förvåning när en person med fetma kliver fram med pondus och är auktoriteten i sammanhanget. Att jag kunnat ha den reaktionen är sannerligen inget jag är stolt över, jag skulle aldrig agera på den utan försöker lära mig något av den. Men den gör också att det du beskriver egentligen låter fullt rimligt för mig. Det är för jävligt.

Blir du lika förvånad när det är en fet man med pondus som när det är en fet kvinna med pondus?

 

[mandalaki]

Blir du lika förvånad när det är en fet man med pondus som när det är en fet kvinna med pondus?

Jag tänker efter. Det beror på hur han är fet. En lite större kulmage är väl något som närmast tolkas som just pondus hos män? Blä. Men är han jämnt fördelat fet så skulle jag nog också få den där reaktionen. Bedrövligt.

 

[sjoberga]

Otroligt deprimerande. Men jag behöver inte gå längre än till mig själv för att förstå det. Det har hänt att jag känt något som liknar förvåning när en person med fetma kliver fram med pondus och är auktoriteten i sammanhanget. Att jag kunnat ha den reaktionen är sannerligen inget jag är stolt över, jag skulle aldrig agera på den utan försöker lära mig något av den. Men den gör också att det du beskriver egentligen låter fullt rimligt för mig. Det är för jävligt.

Fast när man jobbar tillsammans, faller utseendet bort som faktor. De säger att first impression's last, men har man långvarig kontakt så tycker jag det försvinner - det blir precis så betydelselöst som det faktiskt är för den relation man har.

Skillnad män/kvinnor - tyvärr stor enligt min erfarenhet. Vissa idioter kan helt enkelt inte låta bli att kommentera överviktiga kvinnor (tyvärr kvinnors utseende i större allmänhet än så), samtidigt som de betydligt mer sällan kommenterar vikten för en man i samma situation. Jag har lämnat en arbetsplats med delvis anledning för att chefen var en riktig idiot i de aspekterna.

 

[mandalaki]

Fast när man jobbar tillsammans, faller utseendet bort som faktor. De säger att first impression's last, men har man långvarig kontakt så tycker jag det försvinner - det blir precis så betydelselöst som det faktiskt är för den relation man har.

Skillnad män/kvinnor - tyvärr stor enligt min erfarenhet. Vissa idioter kan helt enkelt inte låta bli att kommentera överviktiga kvinnor (tyvärr kvinnors utseende i större allmänhet än så), samtidigt som de betydligt mer sällan kommenterar vikten för en man i samma situation. Jag har lämnat en arbetsplats med delvis anledning för att chefen var en riktig idiot i de aspekterna.

Visst försvinner det när man jobbar ihop, jättesnabbt. Jag reflekterar inte över mina kollegors volym. Jag menade mer min initiala reaktion på för mig okända personer.

 

[sjoberga]

Visst försvinner det när man jobbar ihop, jättesnabbt. Jag reflekterar inte över mina kollegors volym. Jag menade mer min initiala reaktion på för mig okända personer.

Jag har också samma otäcka initiala reaktion inombords, att man liksom inte får ihop agerandet med utseendet pga alla de fördomar man bär på. Jag känner bara att för mig har träning (möta många människor i många situationer) gett färdighet (att det är just fördomar och dumheter), för vissa andra tycks det aldrig gå att koppla bort reaktionen till att det blir ett idiotiskt uttalande (sexistiskt, rasistiskt, etc).

 

[Oldie]

Göran Persson är väl sinnebilden av en korupulent man med pondus.

 

[Luff]

Jag har under halva mitt yrkesliv jobbat med grupper som jag guidat genom aktiviteter eller studiebesök. Främmande människor som jag tar hand om under någon timme eller två. Ofta har jag med mig någon praktikant. Den som är ansvarig för gruppen som kommer har oftare än att det skulle vara slump tvekat innan dom tagit kontakt med mig.
Jag står alltså i entrén och hälsar välkommen, den ansvarige ger mig en kort nick och går förbi mig, letar sen runt med blicken efter någon som kan vara "jag" dvs den som ska ha hand om det hela. Jag brukar då lugnt stå och vänta. Ibland pratar dom med praktikanten före dom tilltalat mig om praktikanten ser ut att vara tjänsteman.
Jag är alltså oftast klädd i ett par snygga jeans, färgglada gympadojor och en presentabel tunika. Men jag väger alldeles för mycket.
Till slut vänder dom sig mot mig för att fråga. Då sträcker jag fram handen och presenterar mig med världens leende och sen brukar det inte vara något problem.
Samma sak när jag ställer mig på podiet som är startpositionen. Folk tittar till, alla väntar ju på att det ska börja, men tittar lika fort bort igen för det kan ju inte vara Jag som ska ha hand om det.
När jag sen tar till orda tar det ca 30 sek innan jag har med mig dom.
Jag är jäkligt bra på mitt jobb. Men det är konstigt vad hårt fördomar sitter. Jag har studerat fenomenet i så många år och vet ju innan vilka grupper det kommer att vara tydligt i.

 

[Angel]

Jag har under halva mitt yrkesliv jobbat med grupper som jag guidat genom aktiviteter eller studiebesök. Främmande människor som jag tar hand om under någon timme eller två. Ofta har jag med mig någon praktikant. Den som är ansvarig för gruppen som kommer har oftare än att det skulle vara slump tvekat innan dom tagit kontakt med mig.
Jag står alltså i entrén och hälsar välkommen, den ansvarige ger mig en kort nick och går förbi mig, letar sen runt med blicken efter någon som kan vara "jag" dvs den som ska ha hand om det hela. Jag brukar då lugnt stå och vänta. Ibland pratar dom med praktikanten före dom tilltalat mig om praktikanten ser ut att vara tjänsteman.
Jag är alltså oftast klädd i ett par snygga jeans, färgglada gympadojor och en presentabel tunika. Men jag väger alldeles för mycket.
Till slut vänder dom sig mot mig för att fråga. Då sträcker jag fram handen och presenterar mig med världens leende och sen brukar det inte vara något problem.
Samma sak när jag ställer mig på podiet som är startpositionen. Folk tittar till, alla väntar ju på att det ska börja, men tittar lika fort bort igen för det kan ju inte vara Jag som ska ha hand om det.
När jag sen tar till orda tar det ca 30 sek innan jag har med mig dom.
Jag är jäkligt bra på mitt jobb. Men det är konstigt vad hårt fördomar sitter. Jag har studerat fenomenet i så många år och vet ju innan vilka grupper det kommer att vara tydligt i.

Fast i det här inlägget reagerade jag på att du skrev att du är klädd i färgglada gympadojor och tunika. Nu vet jag inte alls vad du jobbar med men måste erkänna att jag nog inte spontant skulle uppfatta någon med joggingskor i käck färg som chefen utan letar jag efter någon i auktoritär ställning så blir det personen med kavaj och "propra" skor, oavsett kroppsform, som jag frågar om saker.

Kan själv säga att jag måste uppfattas som jag jobbar på Plantagen av någon anledning då det alltid kommer fram folk och frågar om saker när jag är där. Det oavsett om jag har klänning eller mjukisbyxor på mig

 

[Badger]

Kan själv säga att jag måste uppfattas som jag jobbar på Plantagen av någon anledning då det alltid kommer fram folk och frågar om saker när jag är där. Det oavsett om jag har klänning eller mjukisbyxor på mig

Kan det vara rörelsemönster? Vet att om jag letar efter någon att fråga så verkar jag först söka ett speciellt rörelsemönster (flyttar runt krukor, släpar på en stor ställning krukor, för att ta extremen) och sedan titt för att se om de har ngt slags kännetecken som antyder att de jobbar i affären.

 

[mandalaki]

Fast i det här inlägget reagerade jag på att du skrev att du är klädd i färgglada gympadojor och tunika. Nu vet jag inte alls vad du jobbar med men måste erkänna att jag nog inte spontant skulle uppfatta någon med joggingskor i käck färg som chefen utan letar jag efter någon i auktoritär ställning så blir det personen med kavaj och "propra" skor, oavsett kroppsform, som jag frågar om saker.

Men det beror ju helt på vad man jobbar med? I mitt jobb skulle man få leta länge efter chefen om det var kavaj och propra skor som var ett kännetecken.

 

[mandalaki]

Jag har också samma otäcka initiala reaktion inombords, att man liksom inte får ihop agerandet med utseendet pga alla de fördomar man bär på. Jag känner bara att för mig har träning (möta många människor i många situationer) gett färdighet (att det är just fördomar och dumheter), för vissa andra tycks det aldrig gå att koppla bort reaktionen till att det blir ett idiotiskt uttalande (sexistiskt, rasistiskt, etc).

Precis så.

 

[Petruska]

Blir du lika förvånad när det är en fet man med pondus som när det är en fet kvinna med pondus?

Jag känner igen @mandalaki s reaktion från mig själv. Och jag agerar naturligtvis inte heller på den, utan blir snarare skakad över mig själv.

För mig gäller det både män och kvinnor, om vi talar om rejäl övervikt. Eller rättare, i de miljöer jag vistas har det vad jag kan minnas aldrig hänt att någon rejält överviktig kvinna har klivit fram och tagit plats med pondus. Det händer att rejält överviktiga män gör det, senast före lunch idag.

Nu arbetar jag ju bland akademiker i storstad, där överviktsepidemin är jämförelsevis lite utbredd.

 

[Petruska]

Men det beror ju helt på vad man jobbar med? I mitt jobb skulle man få leta länge efter chefen om det var kavaj och propra skor som var ett kännetecken.

Propra skor!? Ja, då får man vänta länge. Kavaj förekommer, men är långt ifrån standard och mer ett tecken på personlig smak än på att någon är chef eller har status eller pondus.

 

[Lobelia]

Jag håller bara delvis med.

Visst hyllas sund livsstil och träning - i tidningar osv.

Men i verkligheten, i närvardagen, kan man mycket väl råka ut för nedsättande kommentarer kring träning och bra kostval.

Det finns folk till allt, men det är inte det normala i samhället att racka ned på träning snarare tvärt om. Jag kan tänka mig att det i så fall är en motreaktion på allt "hälsoprat".

 

[Luff]

Fast i det här inlägget reagerade jag på att du skrev att du är klädd i färgglada gympadojor och tunika. Nu vet jag inte alls vad du jobbar med men måste erkänna att jag nog inte spontant skulle uppfatta någon med joggingskor i käck färg som chefen utan letar jag efter någon i auktoritär ställning så blir det personen med kavaj och "propra" skor, oavsett kroppsform, som jag frågar om saker.

Kan själv säga att jag måste uppfattas som jag jobbar på Plantagen av någon anledning då det alltid kommer fram folk och frågar om saker när jag är där. Det oavsett om jag har klänning eller mjukisbyxor på mig

Om man gör studiebesök på ett ungdomens hus så kanske man inte letar efter en dräktklädd person, vår chef har stöveldocmartens och jeans dessutom?
Eller om man ska ha en kickoff med jobbet på en bondgård kanske personen som står ensam på gårdsplanen och säger hej o välkommen är den som ska baka tunnbröd med er.

 

[TinyWiny]

Jisses.

När jag gick ner inte fullt 40 kg men väl 36 kg så var jag med om något liknande, men omvänt. Helt plötsligt fick jag hjälp i klädbutiker, blev flirtad med, fler höll upp dörren (både män och kvinnor), osv osv. Då insåg jag hur osynlig jag hade varit innan och det var ingen rolig känsla.

Som sagts innan, den som påstår att tjocka och smala inte behandlas olika har helt enkelt fel.

Jag har liknande erfarenhet. Som svårt sjuk hade jag 42-44 på kläder, alltså inte ens jättestor. När jag kom ur rullstolen började jag gå ner. 1 kg för var månad jag slapp rullstolen. Jag fattade inte först vad som pågick. Nu när jag har vant mig så inser jag det som du också har insett. Jag var osynlig innan. Som rullstolsburen kanske än mer. Det är sorgligt att det är så. Än sorgligare är alla de som anser sig ha rätten att bedöma någon annans kropp.

 

[Bison]

Fast i det här inlägget reagerade jag på att du skrev att du är klädd i färgglada gympadojor och tunika. Nu vet jag inte alls vad du jobbar med men måste erkänna att jag nog inte spontant skulle uppfatta någon med joggingskor i käck färg som chefen utan letar jag efter någon i auktoritär ställning så blir det personen med kavaj och "propra" skor, oavsett kroppsform, som jag frågar om saker.

Kan själv säga att jag måste uppfattas som jag jobbar på Plantagen av någon anledning då det alltid kommer fram folk och frågar om saker när jag är där. Det oavsett om jag har klänning eller mjukisbyxor på mig

Haha!
När jag har rast går jag ibland i butiker med uniformen på och folk tror alltid att jag jobbar där, oavsett butik. Även att jag är någon vandrande stadsguide.
Har mörkblå kjol, vit skjorta med mörkblå väst och en färgglad slips samt mitt företags loggor lite överallt men ingen verkar läsa dem

 

[Saeta]

Den rätta motsatsen till tjock är kanske egentligen mager?

Medan smal/smärt och uhm kurvig hör ihop.

Dvs ja smal är ett positivt omdöme medan mager är ett negativt precis som
kurvig är ett positivt omdöme medan tjock är ett negativt.

(rund, fyllig, rundnätt, trind, yppig, rultig (om barn -min lilla rulta) är positiva rund ord

medan stabbig, fetlagd, korpulent (man kanske inte negativt) välfödd kanske inte är så positiva)

(Slank, smärt, finlemmad, gracil, smäcker, smal är positiva smala ord medan
mager, spenslig (neutral?) tunn, gänglig (neutral?) tanig, underviktig, klen, benig, pinnig, tärd, utmärglad är negativa)

Så vad man jämför är det positiva ordet för lagom smärt, smal med det negativa ordet för knubbig, tjock. Och det är ju inte så konstigt att det låter olika.

Och det är hemskt att ord har fått en positiv eller negativ klang. Varför inte bara låta det vara ord?

 

[Lobelia]

Fast i det här inlägget reagerade jag på att du skrev att du är klädd i färgglada gympadojor och tunika. Nu vet jag inte alls vad du jobbar med men måste erkänna att jag nog inte spontant skulle uppfatta någon med joggingskor i käck färg som chefen utan letar jag efter någon i auktoritär ställning så blir det personen med kavaj och "propra" skor, oavsett kroppsform, som jag frågar om saker.

Kan själv säga att jag måste uppfattas som jag jobbar på Plantagen av någon anledning då det alltid kommer fram folk och frågar om saker när jag är där. Det oavsett om jag har klänning eller mjukisbyxor på mig

Som sagt det beror på arbetsplatsen, jag kan mycket väl tänka mig chefen på en förskola, ett dagis, ett gym många affärer i färgglada gymnastikskor.

Och på vissa arbetsplatser är i stort sett alla kostymnissar med blankputsade skor. En chef är klädd efter arbetsuppgifter i första hand skulle jag tro och långt ifrån alla chefer är chef på heltid utan många deltar i verksamheten.