Jag skulle säga att din vikt inte hörde till normen. Normen sträcker sig trots allt inte hur långt som helst åt det smala hållet heller, du var av allt att döma utanför normen och istället för att få de privilegier som norm-smala får betraktades du mestadels som avvikande.
Inifrån den smala normen ser det inte likadant ut, det negativa jag hört bildar inte alls den mur av fördömanden som både du och kraftigt överviktiga utsatts för. Det närmsta jag t ex kommit de kommentarer du fått utstå är ett rykte som gick på jobbet en gång om att jag ramlat ihop av utmattning pga någon typ av näringsbrist när jag i själva verket (pinsamt nog) hade snavat på en mattkant som stack upp. Sådant kan jag skaka av mig, eftersom min vikt generellt innebär privilegier och inte något kompakt ogillande, medan de som befinner sig utanför normen sällan kan skaka av sig kommentarer, blickar och rykten på samma sätt eftersom det är ett konstant tryck.
Jag håller självklart med om att man inte ska förolämpa människor, och det oavsett deras vikt, men jag tycker alltså samtidigt att normer och samhällsstrukturer påverkar tyngden och på sätt och vis också trovärdigheten i de kommentarer som fälls. Ur det perspektivet är det oftast inte riktigt lika förödande (lika ohyfsat ja, men kanske inte riktigt lika förödande) att kritisera någon som befinner sig inom normen, exempelvis någon som mig, som det kan vara att kritisera någon utanför den och som ständigt lever i den hårda kritiken.
Vill också tillägga att det är härligt att läsa att du lyckats gå upp och att du tänker så klokt om din kropp!
Jag kan hålla med om att normen kanske inte sträcker sig hur långt som helst, men det är inte länge sedan det var flera modeller med lågt bmi som ramlade ihop och dog, dom hade lite högre bmi än mig men var ändå så otroligt sjuka och ändå anlitades dom.
Sen var det också bara ett par år sedan en modellagentur stod utanför ett behandlingshem för anorektiker i Stockholm och försökte värva nya modeller.
Som tur är börjar vissa delar av modevärlden sätta upp bmi gränser för hur lite modellerna får väga, just för att modet varit så extremt. Jag hoppas att alla hoppar på det tåget.
Sen är ju kanske normen inte samma sak som hur det ser ut i modevärlden, det är ju inte i den vi lever vår vardag, dom flesta människorna ser ju inte ut som dom på alla bilder vi ser.
Jag försöker tänka sunt om min kropp men jo, jag får för mig att andra ser ner på mig nu när jag har en putmage, jag har väldigt svårt att hitta kläder som döljer hur min mage ser ut och jag har svårt att tänka på något annat än min mage när jag är ute bland människor. Det är så synd att man nästan oavsett hur man ser ut kan hitta saker som gör att man mår dåligt över sin kropp. Kan man bara inte få vara nöjd som man är?
Sen det jag tänkte på mest. Jag vägrar att väga mig igen nu när jag äntligen har tagit mig ur det tvånget. Att slippa värdera mig själv utefter siffror varje morgon, att inte kunna sova på nätterna för att man är så rädd, att få panik om vikten visar mer fast vikten ju kan pendla hos alla utan att man egentligen har förändrats storleksmässigt. Det är så otroligt skönt att inte veta exakt vad jag väger och jag bryr mig faktiskt inte om vikten särskilt mycket så länge jag slipper se den, jag har kroppsnojor men inte viktnojor längre.
Vården/psykiatrin vill att jag ska väga mig hos dom regelbundet men jag vägrar, jag har sagt att om dom tvingar mig kommer jag att sluta gå där, då säger jag tack och hej då och klarar mig på egen hand. För vet ni? Siffrorna på vågen säger ingenting om hur man mår!
Jag förstår att dom ville ha koll när jag var så där otroligt sjuk och underviktig, men det är jag inte nu, jag har varit normalviktig och viktstabil sen årsskiftet och äter normalt. Varför ska dom då hålla på och väga mig när det så uppenbart triggar ätstörningen? Jo nu kommer det riktigt roliga i hur samhället ser på hälsa, psykiskt och fysiskt mående och vikt. Dom frågar mig hur dom i så fall ska kunna veta hur jag mår och hur det går för mig om dom inte får väga mig. Jag svarar till varenda en av dom som säger det " Ja ni kan ju börja med att prata med mig". Det är inte svårare än så, om jag gått upp eller ner ett kilo vecka till vecka säger ju ingenting, men mina ord gör det.
