Varför är det OK att....

[tuaphua]

Aha, jo du kan ha en poäng, har inte tänkt på det.

Vi undviker press och jobbigt och uhm de där gamla tråkiga bitarna med göra saker för att det är så man gör och det är rätt, tråkigt och jobbigt eller ej och uhm därmed basta? Menar du? Typ Sisu. (och då inte idrottsutbildarnas variant)
kampvilja, uthållighet, seghet, ihärdighet, tåga, kämpaglöd, go, energi, fighting spirit
Plikt lägger jag till.

Nu är det mer att man gör saker för att det känns bra och man gör det för en själv? Aldrig för andra?

Det kanske är lumpens försvinnande
(Säger jag som hade en pappa vars kardinalord var -om du har gått tills du inte orkar längre så kan du gå lika länge till.) (Då om man klagade över att man inte klarade hästen (enligt pappas moster som skämdes över den mesiga Blå Stjärna som ville byta.) så fick man en värre på Strömsholm, det är inte så nu.)

Typ?

Har inte märkt det själv kanske, eller tänkt på (men har ju vänner i min egen ålder). Men känner igen det lite när du säger det.

Jo, lite så..
Vi är fler som upplever stor skillnad. På gott och ont.
Det där med att driva sig själv till saker(eller att andra driver en) kan ju både leda till att det blir för höga krav. Men också till att man ändrar komfortzon/utvecklas/etc.
Det är ingen lätt ekvation.

Men idag ger många fler upp i ridningen iaf.
Och så även har jag förstått för sjukgymnaster och kiros övningar.
Jag kan tänka mig att det gäller inom fler områden. Kanske även intellektuella eller psykiska utmaningar. Vad vet jag? Jag bara lyfter frågan.

Men på ridlektioner är det enorm skillnad.
Kan ha att göra med att ridläraryrket inte längre är lika auktoritärt mer och att man generellt vågar säga ifrån till äldre. Jag vet inte.
Men till viss del handlar det om gaist/ork/vilja/igenkännande av att ta i.

Dålig liknelse men: unghästar måste lära sig ta i. Första gångerna de gör de blir de nästan milt chockade. Efter ett tag bryr de sig inte om den känslan av att vara trött. Även innan de borde hunnit bli starkare och uthålligare.
Jag tror vi är lite lika där.

Och vårt samhälle utsätter oss inte för såna fysiska prövningar i vardagen.

 

[Ray]

Jo, lite så..
Vi är fler som upplever stor skillnad. På gott och ont.
Det där med att driva sig själv till saker(eller att andra driver en) kan ju både leda till att det blir för höga krav. Men också till att man ändrar komfortzon/utvecklas/etc.
Det är ingen lätt ekvation.

Men idag ger många fler upp i ridningen iaf.
Och så även har jag förstått för sjukgymnaster och kiros övningar.
Jag kan tänka mig att det gäller inom fler områden. Kanske även intellektuella eller psykiska utmaningar. Vad vet jag? Jag bara lyfter frågan.

Men på ridlektioner är det enorm skillnad.
Kan ha att göra med att ridläraryrket inte längre är lika auktoritärt mer och att man generellt vågar säga ifrån till äldre. Jag vet inte.
Men till viss del handlar det om gaist/ork/vilja/igenkännande av att ta i.

Dålig liknelse men: unghästar måste lära sig ta i. Första gångerna de gör de blir de nästan milt chockade. Efter ett tag bryr de sig inte om den känslan av att vara trött. Även innan de borde hunnit bli starkare och uthålligare.
Jag tror vi är lite lika där.

Och vårt samhälle utsätter oss inte för såna fysiska prövningar i vardagen.

Inte första som säger detta.

Gäller lite hela arbetslivet. Man är mer fokuserad på vad man får och sina rättigheter än vad man bidrar med och vilka skyldigheter man har.
Samtidigt blir fler utbrända så det är en lite lurig ekvation...

 

[Viva]

Jag har nog värst minnes från gymnasieidrotten. Första skoldagen, gympa, teori eftersom ingen hade kläder med sig (inte fått schemat ännu). Vi får, högt inför nya helt okända klasskamrater, redovisa bland annat våra tidigare idrottsbetyg och vad vi väger.

Under resten av skolåret kläcks storheter som: "Va, sprang du på 12 minuter? Det var snabbt för du väger väl rätt så mycket" samt "Hur lång någon hoppat i längd på skolan? XX meter. Men det är du för kort för att klara". Just dessa var dock inte riktade till mig, bara några exempel på de grodor som drabbade i princip alla i skolan.

 

[Badger]

Jo, lite så..
Vi är fler som upplever stor skillnad. På gott och ont.
Det där med att driva sig själv till saker(eller att andra driver en) kan ju både leda till att det blir för höga krav. Men också till att man ändrar komfortzon/utvecklas/etc.
Det är ingen lätt ekvation.

Men idag ger många fler upp i ridningen iaf.
Och så även har jag förstått för sjukgymnaster och kiros övningar.
Jag kan tänka mig att det gäller inom fler områden. Kanske även intellektuella eller psykiska utmaningar. Vad vet jag? Jag bara lyfter frågan.

Men på ridlektioner är det enorm skillnad.
Kan ha att göra med att ridläraryrket inte längre är lika auktoritärt mer och att man generellt vågar säga ifrån till äldre. Jag vet inte.
Men till viss del handlar det om gaist/ork/vilja/igenkännande av att ta i.

Dålig liknelse men: unghästar måste lära sig ta i. Första gångerna de gör de blir de nästan milt chockade. Efter ett tag bryr de sig inte om den känslan av att vara trött. Även innan de borde hunnit bli starkare och uthålligare.
Jag tror vi är lite lika där.

Och vårt samhälle utsätter oss inte för såna fysiska prövningar i vardagen.

Joo kan man tänka sig att en bit är att alla tycker att det viktigaste är att tex skolan är rolig och att om ett ämne är tråkigt och jobbigt så är det fel? Det är liksom inte ok att övervinna tråkigt och jobbigt ibland utan lätt och roligt och intressant är det enda acceptabla?

Kan du ge exempel från ridlektion? jag har svårt att föreställa mig i vilken situation eleven bara skulle -äh jag orkar inte, i ridning (även om jag har sett elever som inte klarar av psykiskt att ridläraren säger tex -nu får du rida!). Jag har sett det i ju-jutsu (tränade typ till orange bälte och man fick inte alltid välja motståndare men fick oftast en annan tjej) men trodde det var så att vissa tjejer bara var uppfostrade så, till total oförmåga att föreställa sig att ta i med musklerna och det var någon rest från förr (den veka älvan) snarare än något nytt.

 

[Gnist]

På den tiden jag gick i skolan så var det en salig blandning på gympan. Skidåkning, hockey/skridskor, friidrott, fotboll, bandy, handboll, dans, redskapsträning, styrketräning, intervallträning, orientering, simning, vattenpolo osv osv. Numera verkar de mest sitta och snacka och inte så vansinnigt mycket gympa som jag tänker mig det hela, om jag ska döma efter hur gympan är upplagd i dotterns skola.

Att ha ridning och annat sånt som kostar och som inte kan ske på skolområdet var förlagt till friluftsdagar, då det fanns ett gäng aktiviteter att välja/prova på.

 

[Ridinglady]

Att teori har förts in i idrott samt övriga praktisk- estetiska ämnen har två huvudsakliga förklaringar: dels en pedagogisk utifrån tanken att teorin ska bidra till inlärningen genom att förståelsen för varför man gör ngt ökar motivationen och samt höjer kvaliteten på utförandet, dels som en strategi att höja ämnets - och därmed även lärarens - status. Teoretiska ämnen har nämligen traditionellt ansetts som lite finare och därmed viktigare än de mer praktiska.

 

[tuaphua]

Joo kan man tänka sig att en bit är att alla tycker att det viktigaste är att tex skolan är rolig och att om ett ämne är tråkigt och jobbigt så är det fel? Det är liksom inte ok att övervinna tråkigt och jobbigt ibland utan lätt och roligt och intressant är det enda acceptabla?

Kan du ge exempel från ridlektion? jag har svårt att föreställa mig i vilken situation eleven bara skulle -äh jag orkar inte, i ridning (även om jag har sett elever som inte klarar av psykiskt att ridläraren säger tex -nu får du rida!). Jag har sett det i ju-jutsu (tränade typ till orange bälte och man fick inte alltid välja motståndare men fick oftast en annan tjej) men trodde det var så att vissa tjejer bara var uppfostrade så, till total oförmåga att föreställa sig att ta i med musklerna och det var någon rest från förr (den veka älvan) snarare än något nytt.

Vid sitslektioner tex kan det framkomma tydligt. Då måste man ju ibland göra övningar under en längre stund som är fysiskt rejält jobbiga.

 

[FannyN]

Jag såg precis en artikel på Aftonbladet om att det är en myt om att en kan vara hälsosam och överviktig om ens värden är normala. Nu behöver jag ingen uppsträckning om att Aftonbladet är en skitkälla för det vet jag väl. Dock så tror jag inte att allt i kvällstidningarna är lögn. Jag väljer att tro på artikeln är sann iaf.

 

[Gnist]

Jag såg precis en artikel på Aftonbladet om att det är en myt om att en kan vara hälsosam och överviktig om ens värden är normala. Nu behöver jag ingen uppsträckning om att Aftonbladet är en skitkälla för det vet jag väl. Dock så tror jag inte att allt i kvällstidningarna är lögn. Jag väljer att tro på artikeln är sann iaf.

Såg den jag med och en studie gjord på 3,5 miljoner britter känns ju ha en viss trovärdighet även om den inte är publicerad än.

 

[mandalaki]

Jag såg precis en artikel på Aftonbladet om att det är en myt om att en kan vara hälsosam och överviktig om ens värden är normala. Nu behöver jag ingen uppsträckning om att Aftonbladet är en skitkälla för det vet jag väl. Dock så tror jag inte att allt i kvällstidningarna är lögn. Jag väljer att tro på artikeln är sann iaf.

Så en skitkälla är inte en skitkälla om den publicerar något du vill tro på?

Som du ser i artikeln så creddar Aftonbladet BBC. De har alltså gjort en rewrite på en artikel därifrån. Den här, som är lätt att hitta: http://www.bbc.com/news/health-39936138. Om man nu vill tro att Aftonbladet hittar på så kan man alltid läsa ursprungskällan istället.

Edit: en bra grej att läsa i BBC:s artikel är Does everyone agree? Där man alltså talar om att flera tidigare studier säger motsatsen. Jämfört med den här som alltså inte ens är publicerad än - och som tydligen dessutom har en svaghet när det gäller definitionen av "hälsosam".

Jag skulle inte "tro" varken det enda eller det andra - annat än att nu finns en stor, ännu inte granskad och publicerad studie, som inte bekräftar tidigare studier. Varken mer eller mindre.

 

[sjoberga]

Så en skitkälla är inte en skitkälla om den publicerar något du vill tro på?

Som du ser i artikeln så creddar Aftonbladet BBC. De har alltså gjort en rewrite på en artikel därifrån. Den här, som är lätt att hitta: http://www.bbc.com/news/health-39936138. Om man nu vill tro att Aftonbladet hittar på så kan man alltid läsa ursprungskällan istället.

Edit: en bra grej att läsa i BBC:s artikel är Does everyone agree? Där man alltså talar om att flera tidigare studier säger motsatsen. Jämfört med den här som alltså inte ens är publicerad än - och som tydligen dessutom har en svaghet när det gäller definitionen av "hälsosam".

Jag skulle inte "tro" varken det enda eller det andra - annat än att nu finns en stor, ännu inte granskad och publicerad studie, som inte bekräftar tidigare studier. Varken mer eller mindre.

Det intressanta blir definitionen av hälsosam. Den är helt avgörande. Om alla av läkarvetenskapen observerbara värden på hälsosamhet är bra, är man inte då hälsosam? Är det i själva verket så att övervikten automatiskt ger en osynlig ohälsosamhet på allt utom värdet vikten på våg? Det verkar underligt.

 

[mandalaki]

Det intressanta blir definitionen av hälsosam. Den är helt avgörande. Om alla av läkarvetenskapen observerbara värden på hälsosamhet är bra, är man inte då hälsosam? Är det i själva verket så att övervikten automatiskt ger en osynlig ohälsosamhet på allt utom värdet vikten på våg? Det verkar underligt.

Ja, om en studie definierar värdena för hälsosam annorlunda går det ju inte alls att jämföra resultat.

 

[Qelina]

Jag har läst nästan hela tråden och jobbar mig ifatt. Något som jag reagerat på är att den där synen många har på att det är mer ok att säga till någon smal människa hur den ser ut eftersom det räknas som normen än om man säger något till en tjock människa. Där tycker jag det är fel faktiskt, det är lika illa båda två, det finns liksom gradskillnader i vad man vräker ur sig. Jag var mullig som barn och fick väl höra det ett par gånger, kände mig stor och skämdes. Jag hatade min kropp och ville vara som dom smala tjejerna, för det är ju så det är/var, att man ska vara smal. Så där lagom smal. Visst kände jag av att jag inte var smal som normen och det var väldigt jobbigt.

Men jag har fått ännu mer kommentarer under mina 12 år med anorexi, ni skulle bara ana hur elaka folk är. Det är normen att vara smal ja, men när man har ett bmi på 13 eller som när jag i perioder av inläggningar och intensiv vård kommit upp i bmi 14/15 kan jag lova att det som sägs om dig inte är vänliga saker. Jag har fått höra att jag är utmärglad, att jag ser döende ut, att mina ögon är helt tomma, att jag är så smal att man blir äcklad av att se mig, att jag inte borde få ha t-shirt eller linne utan borde dölja min kropp i mer kläder för att jag är för obehaglig att se på, att det ser ut som jag kommer från ett koncentrationsläger, att jag aldrig kommer hitta någon partner eftersom jag är så oatraktiv. Folk har sagt att dom inte vågar röra vid mig för att det är läskigt att känna skelettet under kläderna. Främlingar säger sådana saker till mig! Sådana jag inte har någon som helst relation till. Jag var tvungen att sluta följa med mina kompisar ut på klubbar och liknande för att jag alltid fick sådana kommentarer.

Allt jag ätit/inte ätit har studerats under lupp. Äter jag inte alls är det fel, äter jag något är det för lite. Förutom hos min farmor och farfar som inte alls fattar det här med att man inte kommenterar vad andra äter. I deras värld verkar det helt ok att säga till sitt anorektiska barnbarn att det där äpplet hon precis ska äta är alldeles för stort och ifrågasätta om det verkligen är bra för det blir ju så mycket (och då var det det enda jag åt under hela julmiddagen). Eller kommentera hur mycket jag äter nu när jag varit på behandlingshem och lärt mig äta normalt, då kommenterar så klart farfar det ofantliga lasset med bulgur som jag la upp på tallriken och ifrågasatte om jag verkligen borde äta allt det där, för det var ju sååå otroligt mycket. Det kunde ju inte vara bra att äta allt det där. Jag har även fått kommentarer när jag var sjuk och hade hjärtfel och var så svag att jag knappt kunde borsta håret, ta på mig kläder osv att jag borde ge mig ut och springa för att bli lite mer vältränad. Att jag var svag för att jag var så otränad.

Rykten spreds i hästvärlden till folk jag inte träffat på jätte länge och sen till dom i mitt stall, någon hade fått för sig att jag hade cancer och var döende. Dom ringde till mamma för att säga hur ledsna dom var över att hennes dotter skulle dö av cancer. Men jag hade ju ingen cancer, jag var bara otroligt sjuk.

Jag är nu normalviktig och kämpar för att acceptera det, jag har gått upp 23 kg men har nu bestämt mig för att inte väga mig mer, har inte ställt mig på vågen sen 4 april och tänker inte göra det heller. Det leder inte till något och säger inget om mig som person.

Jag håller precis på att bygga upp en helt ny garderob och kläduppsättning eftersom jag växt ur allt. Dyrt men behövligt.

Jag har ingen platt mage och det är den främsta kroppsdelen som jag hyser att hat mot, en kroppsdel jag inte är van vid efter så många år som sjuk, klart den svullnade upp då också men det går inte att jämföra med nu. Jag befinner mig i mitten av normalviktsintervallet men problemet med min kropp handlar främst om magen, i övrigt är jag nog ganska normal, inte super smal men helt vanlig. Men en väldigt snabb viktuppgång som jag gick igenom när jag var inlagd i 8 månader har gjort mig lite oproportionerlig, det mesta har satt sig på magen vilket är väldigt vanligt när man går från grav undervikt till en högre vikt. Jag hoppas det kommer jämna ut sig med tiden. Annars måste jag acceptera min nuvarande kropp för jag vill inte svälta mig igen. Det är här det svåra börjar. Och jag är livrädd att få en kommentar nu som får mig att tvivla och som skulle kunna stärka mitt självhat.

Det jag märkt är att jag väcker mycket mindre uppmärksamhet nu när jag har en liten bula på magen och är allmänt större och inte är så där otroligt mager, förut vände sig folk om, stirrade, viskade, pekade eller kom fram till mig och sa rakt ut vad äcklig jag var.

Så jag vill absolut inte säga till er som pratar om fatshaming att ni har fel, men det går faktiskt åt andra hållet också.

 

[Emtherlia]

@Qelina åh vad glad jag blir av att läsa att du mår bättre!

 

[Borttaget konto]

Jag har läst nästan hela tråden och jobbar mig ifatt. Något som jag reagerat på är att den där synen många har på att det är mer ok att säga till någon smal människa hur den ser ut eftersom det räknas som normen än om man säger något till en tjock människa. Där tycker jag det är fel faktiskt, det är lika illa båda två, det finns liksom gradskillnader i vad man vräker ur sig. Jag var mullig som barn och fick väl höra det ett par gånger, kände mig stor och skämdes. Jag hatade min kropp och ville vara som dom smala tjejerna, för det är ju så det är/var, att man ska vara smal. Så där lagom smal. Visst kände jag av att jag inte var smal som normen och det var väldigt jobbigt.

Men jag har fått ännu mer kommentarer under mina 12 år med anorexi, ni skulle bara ana hur elaka folk är. Det är normen att vara smal ja, men när man har ett bmi på 13 eller som när jag i perioder av inläggningar och intensiv vård kommit upp i bmi 14/15 kan jag lova att det som sägs om dig inte är vänliga saker.

Jag skulle säga att din vikt inte hörde till normen. Normen sträcker sig trots allt inte hur långt som helst åt det smala hållet heller, du var av allt att döma utanför normen och istället för att få de privilegier som norm-smala får betraktades du mestadels som avvikande.

Inifrån den smala normen ser det inte likadant ut, det negativa jag hört bildar inte alls den mur av fördömanden som både du och kraftigt överviktiga utsatts för. Det närmsta jag t ex kommit de kommentarer du fått utstå är ett rykte som gick på jobbet en gång om att jag ramlat ihop av utmattning pga någon typ av näringsbrist när jag i själva verket (pinsamt nog) hade snavat på en mattkant som stack upp. Sådant kan jag skaka av mig, eftersom min vikt generellt innebär privilegier och inte något kompakt ogillande, medan de som befinner sig utanför normen sällan kan skaka av sig kommentarer, blickar och rykten på samma sätt eftersom det är ett konstant tryck.

Jag håller självklart med om att man inte ska förolämpa människor, och det oavsett deras vikt, men jag tycker alltså samtidigt att normer och samhällsstrukturer påverkar tyngden och på sätt och vis också trovärdigheten i de kommentarer som fälls. Ur det perspektivet är det oftast inte riktigt lika förödande (lika ohyfsat ja, men kanske inte riktigt lika förödande) att kritisera någon som befinner sig inom normen, exempelvis någon som mig, som det kan vara att kritisera någon utanför den och som ständigt lever i den hårda kritiken.



Vill också tillägga att det är härligt att läsa att du lyckats gå upp och att du tänker så klokt om din kropp!

 

[micaelathegreat]

Nu har jag läst 32 sidor och landar liksom bara i "vilken bisarr jävla diskussion". HUR kan man undgå hur skönhetsidealen ser ut? Så jäkla "vit, kränkt man" över hela diskussionen.

 

[kryddelydd]

Nu har jag läst 32 sidor och landar liksom bara i "vilken bisarr jävla diskussion". HUR kan man undgå hur skönhetsidealen ser ut? Så jäkla "vit, kränkt man" över hela diskussionen.

Visst.

Men hur kan man få för sig att "skönhetsidealen" som ju också innefattar pushade eller opererade tuttar och läppar, är "norm"?

Är många människor så orealistiska att man tror att det är de där remakade kropparna man ska eftersträva? Är inte de flesta idag medvetna om att väldigt många foton, och silhuetter på filmer, är ordentligt retuscherade?
Är vi inte smartare än så?

 

[Lobelia]

Nu har jag läst 32 sidor och landar liksom bara i "vilken bisarr jävla diskussion". HUR kan man undgå hur skönhetsidealen ser ut? Så jäkla "vit, kränkt man" över hela diskussionen.

Ja vilken bisarr jävla tolkning av diskussionen att tro att den ens primärt handlar om skönhets ideal och att samhällets norm skulle vara det samma som medieindustrins. Och om man har koll på den beror på om man håller med eller inte.

Menar du att alla som inte håller med om att modetidningarnas ideal är normen i samhället och inte modellerar en falsk bild i skallen om att det inte går att köpa kläder av storlek 44 i affärerna, att folk generellt blir fatshamade när de har 1 kg övervikt eller när läkaren tar upp grav övervikt som gör de det för att fatshama och inte för att de är oroliga för hälsan, inte har koll på hur modevärlden skönhetsideal ser ut?

 

[micaelathegreat]

Ja vilken bisarr jävla tolkning av diskussionen att tro att den ens primärt handlar om skönhets ideal och att samhällets norm skulle vara det samma som medieindustrins. Och om man har koll på den beror på om man håller med eller inte.

Menar du att alla som inte håller med om att modetidningarnas ideal är normen i samhället och inte modellerar en falsk bild i skallen om att det inte går att köpa kläder av storlek 44 i affärerna, att folk generellt blir fatshamade när de har 1 kg övervikt eller när läkaren tar upp grav övervikt som gör de det för att fatshama och inte för att de är oroliga för hälsan, inte har koll på hur modevärlden skönhetsideal ser ut?

Men givetvis är skönhetsideal grunden. Vad annars? Vad tror du styr synen på övervikt?

 

[micaelathegreat]

Visst.

Men hur kan man få för sig att "skönhetsidealen" som ju också innefattar pushade eller opererade tuttar och läppar, är "norm"?

Är många människor så orealistiska att man tror att det är de där remakade kropparna man ska eftersträva? Är inte de flesta idag medvetna om att väldigt många foton, och silhuetter på filmer, är ordentligt retuscherade?
Är vi inte smartare än så?

Klart vi är. Men skönhetsideal är ju liksom inte enbart från media. Det är ju långt mer komplext än så.