Varför är det OK att....

[tuaphua]

Det finns många teorier kring vikt, kroppskonstitution, andel kroppsfett och liknande.
Självklart är det ganska enkelt att känna skillnad på underhudsfett och muskulatur.
Men det låter lite mer som "mumbo-jumbo" att någon ska kunna känna av en annan persons kostvanor.

Jag testade en gång, för skojs skull, en sådan där "ratt" som skulle känna av andel kroppsfett. Man knappade in längd, vikt, kön. Höll i handtag, startade maskinen.
Jag fick veta att jag är "magerlagd".
Det var nyheter, det!
I verkligheten är jag lite överviktig.

När man manipulerar a la kiro så känns släppen man får vid lyckad manipulation olika. Jag kan inte korrekta termer för det. Så det är inget ni behöver lasta kiron för.
Jag glömmer sånt nämligen. Men jag minns känslan som beskrivs och vilka hälsotillstånd som nämnts iom att DET finner jag intressant. Speciellt om det rör sånt som rör mig.

Men genom 30 års jobb som kiro och som lärare för andra kiros och med vänner som är kiros och man diskuterar med så har man märkt att vissa hälsotillstånd som tex obehandlad sköldkörtelproblem ger en viss typ av låsningar ofta oavsett hur folk tränar/rör sig och andra faktorer. Och det brukar vara helvetes svårbehandlat, dvs sitter hårt och svarar inte på en snabb, lätt kraft.
Detsamma kan ske om man tex dricker mycket cola. Kroppen svarar inte på de lätta manipulationerna. Utöver att problemet återkommer trots att man tränar rätt, rör sig rätt etc.
När man får hormonbehandling tex så går man helt plötsligt att manipulera med lättare kraft och vissa saker som man inte velat ta för att de kräfts för mkt våld för att vara sund svarar på väldigt lätt "våld" sas.
Jag ser inte hur det här skulle vara mumbojumbo. Det är ju liksom rätt tydligt att det blir stor skillnad. Och handlar inte om någon röngenfeeling utan om ren biomekanik och att man kan koppla samman vissa tillstånd till det.
Den här kiron har en otrolig snabbhet och precision. Jag har testat många.. Man känner skillnad. Så han brukar inte misslyckas. Vilket en hel del andra gör framför allt på mig som är så överrörlig och svår att få kraft i just den leden när resten av kroppen är som en gummiorm runt den led som ska manipuleras. Så om han inte får loss grejer beror det sällan på att han gör fel. Att han trots mänsklig faktor skulle göra fel på just de här patienterna är rätt långsökt.
Att de haft hormonella problem har många sen fått bekräftat av gyn eller endokrin och fått behandling. Av svensk skolmedicinvård. Så inget mumbojumbo.

 

[Saeta]

Jag förstår inte detta med fatshaming tror jag. För ett par år sedan var jag fet. Då påpekade naturligtvis de läkare jag träffade det. Men aldrig så jag skämdes på grund av deras ord utan bara att det var ohälsosamt vilket det var. Att jag skämdes låg ju hos mig för att jag innerst inne tyckte att jag borde ha både kraft och kompetens att vara normalviktig. Nu mår jag ju väldigt mycket bättre och har bättre värden när jag gått ner i vikt. Jag klarade det inte själv dock men det känns som skitsamma faktiskt .I mitt fall kunde gärna sjukvården fått ta i lite mer betydligt tidigare. Det handlar om hälsa tycker jag.

Det är ett svårt begrepp om en själv inte varit med om det. Tipsar om att läsa inläggen som @gul_zebra skrivit. Hon är superbra på att förklara! Samt gå in och kika på vad Lady Dahmer skriver.

Att jag skämdes låg ju hos mig för att jag innerst inne tyckte att jag borde ha både kraft och kompetens att vara normalviktig. Nu mår jag ju väldigt mycket bättre och har bättre värden när jag gått ner i vikt.

En liten fundering bara. Om samhället hade varit lika accepterande mot tjocka personer som mot smala, tror du att du fortfarande hade skämts för din övervikt då? Dina innersta tankar, är det dina på riktigt, eller kan det vara så att alla ideal, reklamer, rubriker och kommentarer påverkar dina (och mina, och väldigt många andras) tankar och åsikter?

Jag tror att om samhället inte hade sett tjocka/överviktiga/feta/mulliga/knubbiga/liknande som något dåligt, så hade många inte behövt känna skam.

Och till er övriga...:

Övervikt är ett hälsoproblem, absolut.
Övervikt ska tas på allvar, absolut.
Övervikt kan ge/är ofta en bidragande orsak till sjukdomar, absolut.

Jag har aldrig nekat till att det är en hälsorisk och ett stort problem med att vara överviktig.
Vad som anses vara övervikt är svårt att svara på, det är ju något som är otroligt individuellt.
Och jag håller med om att en bör sträva efter att vara så normalviktig en kan, för sin hälsas skull.

Som sagt. Jag har aldrig någonsin nekat till detta.

MEN.
Överviktiga (tjocka, mulliga och övriga synonymer) ÄR en grupp som inte är accepterade i samhället.
Samhället = du, jag, våra familjer, kusiner, vänners mostrar och alla våra medmänniskor.
Tjocka personer ska vara lika accepterade som smala.
Ingen tjock person ska behöva bli dömd för att vara lat, sakna karaktär, vara ful, äcklig, dålig, oattraktiv.
En tjock person ska få synas lika mycket som en normsmal person.
En tjock person ska få använda vilka kläder hen vill utan att bli utstirrad som om hen vore äcklig och dum i huvudet.
En tjock person ska kunna få vistas på stranden i valfria badkläder utan att folk ska kommentera, stirra och bli äcklade.
En tjock person ska kunna få äta exakt precis det hen vill utan att få höra negativa och kritiserande kommentarer från främlingar.

En tjock person är helt enkelt exakt lika känslosam som en smal person.

Och för att förtydliga ännu en gång. Övervikt/fetma ÄR ett stort problem som självklart ska tas på allvar. Läkare, vårdpersonal, familj, vänner och liknande ska såklart kunna prata med en och diskutera kring ens övervikt utan att det ses som kränkande, fatshaming eller vad det nu kan vara. Det SKA inte vara negativt eller dåligt att påpeka någons vikt. För DET ÄR INGET NEGATIVT ATT VARA TJOCK.

Men tyvärr så ser samhället inte ut så idag. Övervikt är ett oerhört känsligt ämne som är svårt att prata om utan att göra någon upprörd/provocerad. Det är inte bara tjocka som blir provocerade utan övervikt är något som provocerar även andra personer. Det ser vi ju inte minst i den här tråden. Och det är ju helt enkelt pga att det är ett svårt ämne att prata om. Även om det inte SKA behöva vara det.

Jag tror att det bästa är att försöka se till individen istället för hens yttre. Det är aldrig okej att kommentera en annan persons vikt/kroppsstorlek om hen själv inte bett om det. Det är aldrig okej att påpeka att hen måste gå ner i vikt bara för att det stör en själv.

Viktnedgång är något som ska göras för ens egen skull. Inte för någon annans skull.
Och om en person väljer att vara tjock så ska det vara lika accepterat som om hen väljer att vilja gå ner i vikt eller lika accepterat som om någon är smal/underviktig. Det är inget som någon ska lägga någon värdering i, så länge personen inte är sjuk såklart då. Och det är kanske en hårfin gräns. Det gäller väl att helt enkelt vara empatisk, förstående och lyssna på individen innan en dömer någon.

Tack för mig.

 

[Lenis]

Det har funnits i säkert 10 år i alla fall.

En kompis till mig fick höra (i 3an på gymnasiet, alltså >10 år sedan) av en PT att hon var just smalfet. Som ett pommes frites, smal vid första anblicken men fluffig att ta i och fet på insidan.

Hoppas verkligen inte PTn tyckte hen kunde säga om någon är fet på insidan

Men genom 30 års jobb som kiro och som lärare för andra kiros och med vänner som är kiros och man diskuterar med så har man märkt att vissa hälsotillstånd som tex obehandlad sköldkörtelproblem ger en viss typ av låsningar ofta oavsett hur folk tränar/rör sig och andra faktorer. Och det brukar vara helvetes svårbehandlat, dvs sitter hårt och svarar inte på en snabb, lätt kraft.
Detsamma kan ske om man tex dricker mycket cola. Kroppen svarar inte på de lätta manipulationerna. Utöver att problemet återkommer trots att man tränar rätt, rör sig rätt etc.
.

Jag vill verkligen förstå men jag tycker det låter verkligt underligt att cola skulle visa sig på det sättet. Ska man kunna manipulera leder för att få reda på vilka e-nummer folk sätter i sig liksom?

 

[Niyama]

Ska man kunna manipulera leder för att få reda på vilka e-nummer folk sätter i sig liksom?

 

[Wysiwyg]

Hoppas verkligen inte PTn tyckte hen kunde säga om någon är fet på insidan

Klart han kunde. Sånt kan man ju bedöma efter hur mycket muskler en person har och hur mycket hen tränar.

 

[tuaphua]

Hoppas verkligen inte PTn tyckte hen kunde säga om någon är fet på insidan



Jag vill verkligen förstå men jag tycker det låter verkligt underligt att cola skulle visa sig på det sättet. Ska man kunna manipulera leder för att få reda på vilka e-nummer folk sätter i sig liksom?

Det är givetvis inte huvudsyftet med behandlingen. Men när man behandlar märker man ju hur kropparna svarar. Och kan börja dra slutsatser av det om det blir tydliga mönster.

Det vore väl inte så konstigt att kropparna reagerar på att man har en extrem kost?
Man känner ju själv att man blir piggare och får mer ork på viss kost. Klart det kan påverka mer än bara sinnet och fettet känner jag.

 

[FannyN]

Det är ett svårt begrepp om en själv inte varit med om det. Tipsar om att läsa inläggen som @gul_zebra skrivit. Hon är superbra på att förklara! Samt gå in och kika på vad Lady Dahmer skriver.



En liten fundering bara. Om samhället hade varit lika accepterande mot tjocka personer som mot smala, tror du att du fortfarande hade skämts för din övervikt då? Dina innersta tankar, är det dina på riktigt, eller kan det vara så att alla ideal, reklamer, rubriker och kommentarer påverkar dina (och mina, och väldigt många andras) tankar och åsikter?

Jag tror att om samhället inte hade sett tjocka/överviktiga/feta/mulliga/knubbiga/liknande som något dåligt, så hade många inte behövt känna skam.

Och till er övriga...:

Övervikt är ett hälsoproblem, absolut.
Övervikt ska tas på allvar, absolut.
Övervikt kan ge/är ofta en bidragande orsak till sjukdomar, absolut.

Jag har aldrig nekat till att det är en hälsorisk och ett stort problem med att vara överviktig.
Vad som anses vara övervikt är svårt att svara på, det är ju något som är otroligt individuellt.
Och jag håller med om att en bör sträva efter att vara så normalviktig en kan, för sin hälsas skull.

Som sagt. Jag har aldrig någonsin nekat till detta.

MEN.
Överviktiga (tjocka, mulliga och övriga synonymer) ÄR en grupp som inte är accepterade i samhället.
Samhället = du, jag, våra familjer, kusiner, vänners mostrar och alla våra medmänniskor.
Tjocka personer ska vara lika accepterade som smala.
Ingen tjock person ska behöva bli dömd för att vara lat, sakna karaktär, vara ful, äcklig, dålig, oattraktiv.
En tjock person ska få synas lika mycket som en normsmal person.
En tjock person ska få använda vilka kläder hen vill utan att bli utstirrad som om hen vore äcklig och dum i huvudet.
En tjock person ska kunna få vistas på stranden i valfria badkläder utan att folk ska kommentera, stirra och bli äcklade.
En tjock person ska kunna få äta exakt precis det hen vill utan att få höra negativa och kritiserande kommentarer från främlingar.

En tjock person är helt enkelt exakt lika känslosam som en smal person.

Och för att förtydliga ännu en gång. Övervikt/fetma ÄR ett stort problem som självklart ska tas på allvar. Läkare, vårdpersonal, familj, vänner och liknande ska såklart kunna prata med en och diskutera kring ens övervikt utan att det ses som kränkande, fatshaming eller vad det nu kan vara. Det SKA inte vara negativt eller dåligt att påpeka någons vikt. För DET ÄR INGET NEGATIVT ATT VARA TJOCK.

Men tyvärr så ser samhället inte ut så idag. Övervikt är ett oerhört känsligt ämne som är svårt att prata om utan att göra någon upprörd/provocerad. Det är inte bara tjocka som blir provocerade utan övervikt är något som provocerar även andra personer. Det ser vi ju inte minst i den här tråden. Och det är ju helt enkelt pga att det är ett svårt ämne att prata om. Även om det inte SKA behöva vara det.

Jag tror att det bästa är att försöka se till individen istället för hens yttre. Det är aldrig okej att kommentera en annan persons vikt/kroppsstorlek om hen själv inte bett om det. Det är aldrig okej att påpeka att hen måste gå ner i vikt bara för att det stör en själv.

Viktnedgång är något som ska göras för ens egen skull. Inte för någon annans skull.
Och om en person väljer att vara tjock så ska det vara lika accepterat som om hen väljer att vilja gå ner i vikt eller lika accepterat som om någon är smal/underviktig. Det är inget som någon ska lägga någon värdering i, så länge personen inte är sjuk såklart då. Och det är kanske en hårfin gräns. Det gäller väl att helt enkelt vara empatisk, förstående och lyssna på individen innan en dömer någon.

Tack för mig.

Jag skämdes över att jag inte rådde på övervikten själv på samma sätt som jag får skuldkänslor varenda gång jag får beröm för att jag varit så duktig och gått ner i vikt. Jag skäms då för att jag opererat mig och inte alls kämpat som de som ger mig beröm antagligen tror. Jag opererade mig. Det känns som om jag lurat till mig berömmet fast jag knappast bett o det. Många verkar tro att en måste vara jättestor för att operera sig men det behöver en inte i Örebro iaf.
Jag skäms för att jag snusar också på samma vis. Det handlar väl om att jag är i itutad att en ska ta ansvar för sin kropp och det ska en väl också även om det är nog så svårt.
Sedan är det svårt det där med tycke och smak och komplimanger rent generellt. Jag får ju höra ideligen att jag blivit så snygg nu. Antingen så väljer jag ju att bli glad över vänliga ord eller så blir jag sur för att jag jag enligt den personen var fulare vid 85 kg. Jag tar det första. Jag orkar inget annat tror jag. Jag menar om jag ser att någon är snygg i håret efter ett frissabesök och ger en komplimang så menar jag ju inte att den var ful i håret innan.
Sen är ju smak inte enkelt. Mannen jag hade för 25 kg sedan tycker att jag var betydligt snyggare då. Han gillar stora kvinnor och vet med sig att hans smak inte hänger samman med vad som är hälsosamt.
Felet kanske är att det är så ytligt och egentligen oviktigt hur våra skal ser ut att det blir fel hur en än gör. Oavsett om man ger komplimanger eller inte så verkar det vara totalt minerad mark.

 

[Lager]

Nej den är ganska ny helt awesome om man tidigare kände sig avslappnad Själv behöver jag ju inte lägga lök på laxen eftersom jag är rundmullig snarare än smalfet

(Btw, jag hamnade på ponny (det gör jag då och då men denna känns mindre) på ridskolan häromsistens, protesterade, men ridläraren hävdar att ponnyn ska kunna kånka på ca 70 kg (inte vägt mig på ett tag, men gissar på det) en gång i veckan. Den är runt 145, tinkerish men smärt. Ganska rak stark rygg.) gör mig lite orolig men undrar hur mycket man ska krångla. Ponnyn krånglar för barnen... antar att om man tänker smärt islänning så... och jag har ju ridit islänning ngn gång onekligen, men just att manken är nedanför näsan/hakan...)

Blandade artiklar smalfet http://traningslara.se/tag/smalfet/ (har inte gett mig in och läst eftersom jag inte känner mig träffad )

Ok... Känns som ytterligare ett sätt att säga åt folk att de inte duger?


Allmän reflektion:
Folk som kommenterar kroppar är ungefär samma typ av folk oavsett vilken kropp som kommenteras - är min erfarenhet.

Sedan om det är vikt eller något annat som känns viktigt att ha åsikter om är skitsamma.

 

[gul_zebra]

Skälet till att man sällan lyckas gå ned till en normal vikt och bibehålla den, är att man sällan lyckas bibehålla förändringarna i livsstil som behövs.
Inte för att det är fysiologiskt omöjligt.

Men i övrigt: jo, mest varaktiga resultat har uppvisats av kirurgi. Eftersom det nämligen inte är riktigt lika nödvändigt att vara så strikt med livsstilen efter kirurgi.
Sedan finns det detaljer i den där kirurgin som man än så länge inte förstår, som till exempel att blodsockermetabolismen normaliseras/förbättras uttalat redan inom fåtalet dagar efter en GBP, det syns alltså effekter på blodsockerläget långt innan någon viktnedgång kommit till stånd.

Nja, det finns väl mig veterligen problem med hormoner och såna roligheter också? Menar inte att det är helt omöjligt att gå ner och behålla vikten, det vet jag ju att en del faktiskt lyckas med (hell jag gick ju ner en bra bit själv innan andra omständigheter stoppade), men att det i många fall är i stort sett omöjligt. Å andra sidan kan ju bristen på psykisk vård vara bidragande där också, likväl som hormoner (som jag inte kan nånting om ska nämnas).

Jo det har jag också läst och att det faktiskt ställer om hungerkänslor osv på ett helt annat sätt än om man bara åt så lite under motsvarande tid. Förhoppningsvis kommer de väl fram till varför så det går att göra utan? (man kan ju få vitaminbrister av operation)

Tycker det var lite lustigt att läsa en artikel om Stefan Rössner och hans fina bantningcentrum, inte ens med hans intensiva hjälp lyckades folk att gå ned mer än något kilo. Och som sagt efter Biggest Looser går de ofta upp igen. Läkarna har helt enkelt ingen aning om hur man ska gå ned om man har fått en viss hög grad av övervikt. Så det är bara rent fånigt av dem att prata om karaktär. (men just att prata om vikt och hälsa osv tycker jag att de får göra om det ingår i deras uppdrag, innan man nått en hög grad av övervikt och fått obalanserade hormoner så går det ju att göra någonting åt det för vissa.)

Haha fan... Jag har ju själv hört av mig till bariatrin för att få hjälp och inväntar respons i detta nu. Är inte ett dugg sugen på operation men har fått konstatera att jag iaf får överväga det om läkare anser att det borde göras, för som det är nu springer livet bara förbi mig. Jag har jobbat stenhårt för att bli hungrig alls typ, så ska den sabba skiten? Så taskigt

Hear hear!
Att ta upp vikt anser jag beror på omständigheterna och hur det görs. Söker jag för ryggont så vore det inkompetent att inte göra det liksom, precis som att den sköterska som tyckte att jag ingick i riskgrupp när jag vaccinerade mig mot influensa gjorde helt rätt som tog upp det utan att lägga värderingar eller moraliseringar i det - det var liksom bara ett konstaterande, varken mer eller mindre.
Men att som idag skylla typ allt på övervikt, missa hjärntumörer för att man bara ser vad som i ens egna ögon är en karaktärslös fetknopp och rentav anse det vara bra att en fet patient vid sjukdom inte får behålla maten, som det tom funnits medhåll för här i tråden, det är inte okej på en fläck.

Det är få (eller inga) inom hälso- och sjukvården som rekommenderar den typ av bantning som Biggest Looser står för.
Just för att hård-bantning leder till omställning av metabolismen och därefter jojo-bantning.

Enda konkreta exemplet jag känner till är en väninna som fått instruktioner av ortoped att följa något slags pulver-diet för att snabbt gå ner i vikt så de därefter är villiga att operera.
Och jag tycker inte att det var ett smart förslag när det gäller viktnedgång men inser att motivet är att de önskar att personen ska minska i vikt ganska snabbt.

Pulvret har jag inte begripit mig på själv. Jag fattar poängen i viktminskning inför en operation, men borde inte riskerna bli högre om kroppen dessutom svälter?

 

[Badger]

Ok... Känns som ytterligare ett sätt att säga åt folk att de inte duger?


Allmän reflektion:
Folk som kommenterar kroppar är ungefär samma typ av folk oavsett vilken kropp som kommenteras - är min erfarenhet.

Sedan om det är vikt eller något annat som känns viktigt att ha åsikter om är skitsamma.

Ah, det handlade inte om utseende såklart, enbart om hälsa. Hela poängen var ju att utseendet är helt perfekt och BMI är perfekt. Men att hälsan kanske inte var så mycket bättre än hos en person som hade högre BMI.

Ett exempel var en undersökning från England på barn där midjemåttet gick upp men BMI 10-14 är eller ngt. Vilket inte alls handlade om att de inte var lika söta utan om att man misstänkte att muskelmassan hade minskat och fettmassan ökat vilket kunde leda till ohälsa och tydde på att de inte sprang runt så mycket tydligen.. (alltså inte så mycket midjemått att det syntes rakt av antar jag).

Och så samma sak hos vuxna dvs minskande muskelmassa i förhållande till fettmassa och därmed ohälsa.

Antar att det är så att hälsoforskarna måste vända och vrida på problem och fundera över dem för att komma tillrätta med hälsa och dödlighet osv. Och att resultat från forskning slinker ut till pressen. (vilket brukar anses bra). Antar att alternativet vore att man inte forskade på hälsa och fettmassa hos folk med normal BMI alls utan bara körde på folk med högt BMI, men det vore väl lite att tappa information? För läkarna är det ju ett problem om folk dör eller mår dåligt när de har normalt BMI också.

 

[Tassetass]

Ah, det handlade inte om utseende såklart, enbart om hälsa. Ursprunget var en undersökning från England på barn där midjemåttet gick upp men BMI 10-14 är eller ngt. Vilket inte alls handlade om att de inte var lika söta utan om att man misstänkte att muskelmassan hade minskat och fettmassan ökat vilket kunde leda till ohälsa och tydde på att de inte sprang runt så mycket tydligen..

Sedan såg man samma sak hos vuxna dvs minskande muskelmassa i förhållande till fettmassa och därmed ohälsa.

Det belyser ju att en frisk kropp är mer än bara vikten eller hur den ser ut. En kropp som väger tio kilo för mycket men med säg 25% kroppsfett och mer muskler har vissa hälsovinster och hälsorisker jämfört med en kropp som väger normalt eller rent av för lite men där procenten kroppsfett närmar sig 35% och det är dåligt med muskler. (Siffrorna är lite tagna ur luften, det varierar ju beroende på om man är man eller kvinna, ålder etc. Justerade dock lite i efterhand.).

Överlag tycker jag att fokus borde riktas mer inåt, mot kroppssammansättning, styrka, kondition och liknande, snarare än att fokusera på vikt och utseende. Jag önskar att jag hade haft ett bredare fokus när jag gick ner i vikt, för nu i efterhand inser jag hur otroligt mycket muskler jag förlorade. Nu är jag på nytt på jakt efter en lägre vikt, eftersom 20 pannor för mycket är just för mycket, men det går sjukt långsamt eftersom jag vill bevara den delen av min kroppsmassa som faktiskt är bra att ha.

 

[tuaphua]

Jag skulle absolut kunna ta illa upp om någon kommenterade min vikt, oavsett om jag väger för mycket eller för lite sas.

Men när vissa gör det som jag vet inte lägger värdering i det utan nämner det för att man pratar om ämnet och de har intresse av funktion på olika vis stör det mig inte alls.
Ofta är det människor som själva både tränat mycket och någon sväng varit över eller underviktiga men som inte har någon aktiv ätstörning eller trauma kring sin egen kropp.
Och vi har pratat om hur kroppen funkar. Då är det så avdramatiserat och avskalat och utan värderingar att det inte känns fel alls.
Det tycker jag är ett givande och spännande samtalsämne när det kan pratas om utan att någon döms.

 

[Lager]

Ah, det handlade inte om utseende såklart, enbart om hälsa. Hela poängen var ju att utseendet är helt perfekt och BMI är perfekt. Men att hälsan kanske inte var så mycket bättre än hos en person som hade högre BMI.

Ett exempel var en undersökning från England på barn där midjemåttet gick upp men BMI 10-14 är eller ngt. Vilket inte alls handlade om att de inte var lika söta utan om att man misstänkte att muskelmassan hade minskat och fettmassan ökat vilket kunde leda till ohälsa och tydde på att de inte sprang runt så mycket tydligen.. (alltså inte så mycket midjemått att det syntes rakt av antar jag).

Och så samma sak hos vuxna dvs minskande muskelmassa i förhållande till fettmassa och därmed ohälsa.

Antar att det är så att hälsoforskarna måste vända och vrida på problem och fundera över dem för att komma tillrätta med hälsa och dödlighet osv. Och att resultat från forskning slinker ut till pressen. (vilket brukar anses bra). Antar att alternativet vore att man inte forskade på hälsa och fettmassa hos folk med normal BMI alls utan bara körde på folk med högt BMI, men det vore väl lite att tappa information? För läkarna är det ju ett problem om folk dör eller mår dåligt när de har normalt BMI också.

Jag fattar konceptet, men ser det som ett nedlåtande uttryck. Vardagsmotionens koppling till god hälsa kan man förklara vettigare.

Det finns så mycket frustration kring kroppen idag, det ska donas och fixas något enormt. Skam om du inte tränar. Skam om du tränar fel. Skam om du är för tjock. Skam om du är för smal.

 

[Lager]

Kvinnor (och män) har redan stor press på sig att leva upp till ideal, vacker, vältränad, tacksam och kåt. Kan man inte försöka släppa lite på de där kraven iaf rent socialt. Och när nu folk skriver i en tråd om hur de blir illa bemötta pga övervikt och fetma, kan de inte få lov att berätta om det då - utan att det ska likställas med att jag pratar om muskler och hälsa med mina kompisar på gymmet?

Nu råkar just jag vara slank och drabbas därför inte av fetmakommentarer. Jag kan däremot drabbas av andra kommentarer. Kroppar triggar igång en massa känslor hos folk. Men minimalaste kravet på vettigt socialt beteende måste väl vara att hålla käft om Du inte blivit personligen tillfrågad av person X angående just person X kropps beskaffenhet?

 

[Saeta]

Jag skämdes över att jag inte rådde på övervikten själv på samma sätt som jag får skuldkänslor varenda gång jag får beröm för att jag varit så duktig och gått ner i vikt. Jag skäms då för att jag opererat mig och inte alls kämpat som de som ger mig beröm antagligen tror. Jag opererade mig. Det känns som om jag lurat till mig berömmet fast jag knappast bett o det. Många verkar tro att en måste vara jättestor för att operera sig men det behöver en inte i Örebro iaf.

Vad hemskt att du (och jag, och många andra) ska behöva skämmas för det. Att operera sig är inte heller något en ska skämmas över. Jag förstår dina tankar kring när folk ger dig beröm och att din viktnedgång beror på operation. Men det ska ju inte behöva vara så att en ska behöva skämmas oavsett orsak till viktnedgången (eller viktuppgång för den delen). Jag känner till ett par som inte varit sådär superstora som gjort operation. Nu syftar jag på GBP. Jag vet betydligt fler som fettsugit sig trots att dom varit smala. Och det är såklart också helt okej!

Jag skäms för att jag snusar också på samma vis. Det handlar väl om att jag är i itutad att en ska ta ansvar för sin kropp och det ska en väl också även om det är nog så svårt.

Absolut, jag skäms för att jag är nässprays(miss)brukare. Men det, som rökning/snusning, är ju inte lika oacceptabelt som att vara tjock. Men mitt nässprayande är ju såklart frivilligt från min sida, även om det är näst intill omöjligt att sluta. Ansvaret ligger ju hos mig.

Sedan är det svårt det där med tycke och smak och komplimanger rent generellt. Jag får ju höra ideligen att jag blivit så snygg nu. Antingen så väljer jag ju att bli glad över vänliga ord eller så blir jag sur för att jag jag enligt den personen var fulare vid 85 kg. Jag tar det första. Jag orkar inget annat tror jag. Jag menar om jag ser att någon är snygg i håret efter ett frissabesök och ger en komplimang så menar jag ju inte att den var ful i håret innan.

Det är ju klart att personer som ger såna komplimanger bara vill vara snälla och menar väl. Jag tror inte att majoriteten av våra medmänniskor är onda. Men mycket som sägs och görs kan uppfattas och tolkas väldigt fel. Speciellt när det handlar om känsliga ämnen. Det är jättebra att du kan ta såna komplimanger på rätt sätt. Men ditt exempel när någon säger att "du har blivit så snygg nu" är ju just ett tydligt exempel på hur en kommentar kan misstolkas och såra.

Sen är ju smak inte enkelt. Mannen jag hade för 25 kg sedan tycker att jag var betydligt snyggare då. Han gillar stora kvinnor och vet med sig att hans smak inte hänger samman med vad som är hälsosamt.

Grejen är den att smak är ju en sak. Alla tycker olika och så ska det absolut få vara.
Ohälsosamt behöver det inte vara bara för att någon är stor/tjock. Det är ofta så, men det behöver inte vara så.

Felet kanske är att det är så ytligt och egentligen oviktigt hur våra skal ser ut att det blir fel hur en än gör. Oavsett om man ger komplimanger eller inte så verkar det vara totalt minerad mark.

Det borde ju vara helt oviktigt hur vi ser ut på ytan. Och absolut, det är minerad mark. Det är ett oooootroligt känsligt ämne och det enda är nog att försöka normalisera andra personer som inte ser ut som idealet eller som inte är normativa. Det har inget att göra med att säga att det är bra att vara tjock/överviktig. Det handlar om att alla ska få synas på samma villkor och med samma rättigheter utan att bli dömda

 

[Elementary]

Alltså det här med att gå till läkare som överviktig...
Jag tar inte illa upp om läkaren med samma ton och takt som vanligt vill prata om min vikt. Jag är medveten om min fetma och de flesta läkare jag träffat senaste tiden behandlar mig med respekt. Jag lyssnar på dem, de lyssnar på mig, de inser att jag är fullt medveten om min situation och att jag redan gör allt jag kan och har hjälp från de som kan hjälpa. Helbra.

Jag tar jävligt illa upp när jag fyra gånger kommer in till akuten med sjuktransport (för att jag inte kunde ta mig in för egen maskin) med ryggsmärta, försämrad kontroll över underkroppen och i princip alla tecken på att något är rejält fel - men på grund av min övervikt får höra att den är boven, att jag bara ska ta lite smärtstillande, äta bättre och motionera mer.

Den verkliga orsaken? Jag hade ett allvarligt diskbråck som akutopererades samma natt de äntligen bemödade sig att leta efter det. Tre månader olidlig smärta och en missad skoltermin var resultatet av detta.

Jag tar också jävligt illa up när läkare skiter i varför jag är där. Jag har sökt för handledsfraktur, luftrörskatarr, bihåleinflammation, halsfluss, eksem och rosfeber och istället för att bli lyssnad på och undersökt så har läkaren konstant velat prata om min vikt som att jag inte fattar någonting alls.
Typ:
- Hej jag misstänker att min rosfeber håller på att blossa upp igen.
- Jaha, god dag. Ja det var inte lite övervikt du bär på här. Fetmaklass si och så bladiblah.
(Låter läkaren hållas då jag vet av erfarenhet att det sällan hjälper att avbryta, nickar och håller med osv.)
- Ja, jo jag vet. Jag behandlas på ätstörningsenheten så...
- Ja det är bra för det här är inte hälsosamt hejhå-tirad.
(mmhm, nicka och le...)
- Ja men nu har jag som sagt en rodnad på benet runt samma område som jag har haft rosfeber några gång...
- Ja den här typen av övervikt leder ju ofta till dålig cirkulation BLAHBLAH

Är det här okej? Är det här beteendet att sätta patientens hälsa över allt annat och "informera" om hälsorisker? Nä, det är att vara sjukt nedlåtande och otrevlig.
Ja jag får alltid hjälp tillslut men ett besök som hade kunnat ta tio minuter tar istället en halvtimme och bryter ner mig totalt. Kul!

--

Hursom, inte okej att påpeka folks kroppsform oavsett om de är mindre eler större än "normen" (så länge du inte är läkare och gör det med respekt, du gör det av kärlek till din partner eller andra liknande undantag)

 

[Hyacinth]

En del av våra grannländer har svåra problem med acceptans av humbug. Som Tyskland där homeopater kan orera ganska fritt.

Japp. Har en tysk gren av familjen, homeopati är poppis värre. Så även hos den som är utbildad läkare, dock verksam i Tyskland.

 

[Badger]

Det belyser ju att en frisk kropp är mer än bara vikten eller hur den ser ut. En kropp som väger tio kilo för mycket men med säg 25% kroppsfett och mer muskler har vissa hälsovinster och hälsorisker jämfört med en kropp som väger normalt eller rent av för lite men där procenten kroppsfett närmar sig 35% och det är dåligt med muskler. (Siffrorna är lite tagna ur luften, det varierar ju beroende på om man är man eller kvinna, ålder etc. Justerade dock lite i efterhand.).

Överlag tycker jag att fokus borde riktas mer inåt, mot kroppssammansättning, styrka, kondition och liknande, snarare än att fokusera på vikt och utseende. Jag önskar att jag hade haft ett bredare fokus när jag gick ner i vikt, för nu i efterhand inser jag hur otroligt mycket muskler jag förlorade. Nu är jag på nytt på jakt efter en lägre vikt, eftersom 20 pannor för mycket är just för mycket, men det går sjukt långsamt eftersom jag vill bevara den delen av min kroppsmassa som faktiskt är bra att ha.

Jo precis så det är därför jag inte tycker det är så väldigt förfärligt att forskare tittar på kroppssammansättning hos olika människor istället för att koncentrera sig på vissa och struntar i andra.

En sak är säker man får ju mer information om vårt samhälle och hur det här med vad vi äter nu påverkar oss än man skulle få av att kika bara på vissa grupper.

 

[Badger]

Jag fattar konceptet, men ser det som ett nedlåtande uttryck. Vardagsmotionens koppling till god hälsa kan man förklara vettigare.

Det finns så mycket frustration kring kroppen idag, det ska donas och fixas något enormt. Skam om du inte tränar. Skam om du tränar fel. Skam om du är för tjock. Skam om du är för smal.

Jo det hela behöver nog frikopplas från skam. Här är en artikel som försöker göra det.

http://tyngre.se/artiklar/bara-individens-fel-om-han-eller-hon-blir-fet/

Tycker den är vettig, författaren tycker att det är omgivningens/samhällets ansvar till stor del. Att varje individ visserligen kan påverka sin egen situation, men när så många äter dåligt oavsett om man är stor eller liten så är det inte -alla dessa individer som äter mat som inte är helt optimal, utan att hela alltet runtomkring gör det extremt svårt att äta och röra sig för bra hälsa.

Det är inte alls så att föräldrar till barn som är överviktiga egentligen hade så många medel för att hindra det, utan barnens vikt följer barnets gener i den omgivning barnet placerats i om föräldrarna inte anstränger sig väldigt specifikt för att hindra det typ. Och ingen shaming eller mobbing kan annat än förvärra situationen.

tex om skoljumpan är minskad till ett minimum av rörelse, 15 minuter i veckan (har de räknat det till, resten är prat och teori) och eleverna är inne hälften av rasterna, skolgården liten och asfalterad och skolmaten är gräddig och söt och jättegod, bestående av halvfabrikat man får ta om tre gånger och mellis är klassiska sirapslimpan, man får ta fyra smörgåsar till mellis och till det sockerfri saft. Barnen får spela mycket lärande dataspel. Varje popcornens dag, kanelbullens dag, semmeldagen osv firas. (Så föräldrarna får ge den extra kanelbullen, den extra semlan: en sexåring, två semlor, på en dag... de extra popcornen, eller vara trista och elaka och låta bli att notera dagarna.)

Då har föräldrarna mycket att kompensera för hemma att äta lite och nyttigt, hemlagat från grunden tillsammans med familjen (är nyttigast) och dessutom hinna jogga med barnet 1 timma varje kväll och läsa läxor och dra bort motsvarande dataspelstid hemma. Men barnet vill jättegärna hem till kompisen och spela dataspel istället för att springa med mamma och hos kompisen får barnet kakor och choklad. Så då måste föräldrarna sluta med efterrätt på söndag för att kompensera. Så barnets vikt verkar följa barnets gener och deras resistens eller inte mot att bli överviktig och barnets inre driv röra sig trots att ingen plats finns att röra sig på helt enkelt.

(Så trots att skoljumpa och rörelse bevisat ökar barns akademiska förmåga och trots att myndigheterna klagar över att föräldrarnas barn ökar i vikt. Så lägger myndigheterna upp för att göra det svårt för föräldrar och barn. Nästan medvetet? för mycket forskning visar ju på hur man kan göra.)

Myten att barn springer av sig själva är bara inte sann längre. Det beror på hur förskolans gård ser ut och många har inte stora skojiga gårdar (och personalen verkar inte samordna dagliga springlekar).
https://www.svd.se/ju-skojigare-gard-pa-dagis-desto-mer-spring-och-lek

 

[Badger]

Jo det hela behöver nog frikopplas från skam. Här är en artikel som försöker göra det.

http://tyngre.se/artiklar/bara-individens-fel-om-han-eller-hon-blir-fet/

Tycker den är vettig, författaren tycker att det är omgivningens/samhällets ansvar till stor del. Att varje individ visserligen kan påverka sin egen situation, men när så många äter dåligt oavsett om man är stor eller liten så är det inte -alla dessa individer som äter mat som inte är helt optimal, utan att hela alltet runtomkring gör det extremt svårt att äta och röra sig för bra hälsa.

Det är inte alls så att föräldrar till barn som är överviktiga egentligen hade så många medel för att hindra det, utan barnens vikt följer barnets gener i den omgivning barnet placerats i om föräldrarna inte anstränger sig väldigt specifikt för att hindra det typ. Och ingen shaming eller mobbing kan annat än förvärra situationen.

tex om skoljumpan är minskad till ett minimum av rörelse, 15 minuter i veckan (har de räknat det till, resten är prat och teori) och eleverna är inne hälften av rasterna, skolgården liten och asfalterad och skolmaten är gräddig och söt och jättegod, bestående av halvfabrikat man får ta om tre gånger och mellis är klassiska sirapslimpan, man får ta fyra smörgåsar till mellis och till det sockerfri saft. Barnen får spela mycket lärande dataspel. Varje popcornens dag, kanelbullens dag, semmeldagen osv firas. (Så föräldrarna får ge den extra kanelbullen, den extra semlan: en sexåring, två semlor, på en dag... de extra popcornen, eller vara trista och elaka och låta bli att notera dagarna.)

Då har föräldrarna mycket att kompensera för hemma att äta lite och nyttigt, hemlagat från grunden tillsammans med familjen (är nyttigast) och dessutom hinna jogga med barnet 1 timma varje kväll och läsa läxor och dra bort motsvarande dataspelstid hemma. Men barnet vill jättegärna hem till kompisen och spela dataspel istället för att springa med mamma och hos kompisen får barnet kakor och choklad. Så då måste föräldrarna sluta med efterrätt på söndag för att kompensera. Så barnets vikt verkar följa barnets gener och deras resistens eller inte mot att bli överviktig och barnets inre driv röra sig trots att ingen plats finns att röra sig på helt enkelt.

(Så trots att skoljumpa och rörelse bevisat ökar barns akademiska förmåga och trots att myndigheterna klagar över att föräldrarnas barn ökar i vikt. Så lägger myndigheterna upp för att göra det svårt för föräldrar och barn. Nästan medvetet? för mycket forskning visar ju på hur man kan göra.)

Myten att barn springer av sig själva är bara inte sann längre. Det beror på hur förskolans gård ser ut och många har inte stora skojiga gårdar (och personalen verkar inte samordna dagliga springlekar).
https://www.svd.se/ju-skojigare-gard-pa-dagis-desto-mer-spring-och-lek

Måste bara surt tillägga, har en son i förskoleklass och häpnar över "skoljumpan" jättemysigt med kubb men man rör sig ju inte ur fläcken med kubb! och flertalet jumpapass ställs in (teater tex) eller ersätts av utökad rast (det är ju i alla fall iofs ofta uterast, men några gånger i veckan valfritt att ha innerast och rita.). De har 40 minuters skoljumpa i veckan och de spelar kubb och kör yoga flera av dessa gånger (älskar yoga och tycker det är jättebra, men kan de få springa lite varannan skoljumpa i alla fall!?) de får ju inte ens 15 minuter rörelse till andfåddhet i veckan på lektionstid, utan var tredje vecka. (tur att de har bra skolgård, synd att de snart kanske flyttar till en asfalterad plätt med en gungställning delad på 80-120 7 åringar)