Varför anses samboskapet så eftersträvansvärt?

[Fibusen]

För mig blir det dyrare. Jag bor i en etta nu, ska jag vara sambo vill jag ha mycket mer yta så vi inte klättrar på varandra.

Maten blir mycket dyrare. Själv äter jag gärna knäckebröd eller en tallrik yoghurt till middag. Med sambo har vi lagat mat istället. Ingen lyxkonsumtion alls, bara vanlig mat.

Så är det för mig också. Jag bor kvar i samma hus som jag och exet hade,och således samma kostnader nu som då för boendet, bredband, tv osv, och även om vi hade en hel lön till då så hade jag sämre ekonomi då än vad jag har nu, trots att vi delade på alla kostnader då.

Sen är det ju så att skulle vi levt då som jag gör nu så skulle vi haft en massa mer pengar över då. Vi åt ju finare mat, och mer skräpmat, utemat på jobbet eller så gick man och köpte en microlåda. Nu är ju sånt där lyx för mig. Jag har alltid med mig matlåda hemifrån nu för tiden som exempel. Jag äter oftast bara en gång om dagen för jag har inget behov av två lagade mål. Chips och övrigt snask köper jag inte längre heller då jag aldrig är sugen på sånt utan det åt man ju bara för att det fanns (exet var riktig godisråtta) El och vattenkostnaden har gått ner lite. Exet var kräsen med maten och åt gärna och ofta mycket kött, och helst inte gris. Jag kan nöja mig med ”vegetariskt” i flera dagar med lite pasta till. Bara i matkostnader så skiljer det måååånga tusenlappar.

Jag lever helt enkelt mycket billigare nu än med sambo, utan att jag på några sätt snålar.

 

[Petruska]

Nej det vore HELT orimligt!
(Sa hen som matar djur för 15000:- i månaden )

Men du har ju jättemånga djur!? Per styck är de väl inte så dyra i maten om det bara går på 15 pix i månaden?

 

[Bison]

Jag tror nog att det är ett helt naturligt behov, men att det är olika starkt hos olika människor. Alltså det här med att bo ihop och vara ”familj”. Jag har det jättemycket så, jag älskar att ha folk omkring mig och tycker att det är jättetrist att vara helt ensam. Nu när jag tänker på det har jag bara bott helt själv i mycket korta perioder (veckor-månader). Resten av tiden har jag bott med partners, vänner, haft inneboende och nu barn. Är dessutom hundägare sedan 20 år så... Det finns ju fler varianter på det här som jag nog uppfattar som ett mått på ett socialt behov i första hand. Jag vet inte hur mycket det handlar om en medfödd egenskap eller aktivt val? Men om man är en person som vill bo med andra och man hittar en man gillar extra mycket, så är det väl rätt naturligt att man väljer att bo tillsammans med just den personen.

I mitt fall är det medfött. Jag ville inte ens umgås med min familj när jag växte upp. Tyckte bäst om att få ta med mig min mat in på mitt rum och äta ensam istället för med familjen. Jag har aldrig varit familjekär, ge mig ett djur så är jag nöjd.
Jag växte upp under bra förhållanden, resten av familjen är inte i närheten av lika tvär som jag. Så glad varje gång jag jobbar när någon fyller år så jag har en legitim ursäkt att inte komma.

 

[mandalaki]

Men du har ju jättemånga djur!? Per styck är de väl inte så dyra i maten om det bara går på 15 pix i månaden?

Fråga inte, nu kommer hon snart att lägga upp bild på FODER som hon dräpt själv

 

[Petruska]

Fråga inte, nu kommer hon snart att lägga upp bild på FODER som hon dräpt själv

Jag får väl kontra med en bild på en ikeakasse fylld med gräs som jag egenhändigt slagit med lie.

 

[Milosari]

I mitt fall är det medfött. Jag ville inte ens umgås med min familj när jag växte upp. Tyckte bäst om att få ta med mig min mat in på mitt rum och äta ensam istället för med familjen. Jag har aldrig varit familjekär, ge mig ett djur så är jag nöjd.
Jag växte upp under bra förhållanden, resten av familjen är inte i närheten av lika tvär som jag. Så glad varje gång jag jobbar när någon fyller år så jag har en legitim ursäkt att inte komma.

Jag tycker mig också kunna se sådant i små barn. Kompisens ungar säger ofta ”jag vill vara själv” och så går de och låser in sig någonstans. Min vill aldrig vara själv, och det räcker knappt med att vara i samma rum. Helst ska det vara kroppskontakt också. Kanske en ärftlig komponent?

 

[Migo]

Men du har ju jättemånga djur!? Per styck är de väl inte så dyra i maten om det bara går på 15 pix i månaden?

Helt sant. De är ju typ 100 stycken nu

 

[TinyWiny]

Jag har också funderat på det där. Vad som styr är ju normer men jag blir ofta nyfiken på hur människor hade levt om de hade känt sig fria att välja.

Min sambo jobbar borta mycket och ligger ute mer än han är hemma på ett år. Jag får väldigt blandade reaktioner på att han är borta så mycket. Vissa säger lite menande att jag väl bara tycker att det är skönt att han håller sig borta och då i andemeningen att jag får bo som jag vill (dvs. de ser det som att han försörjer mig) men slipper honom ändå medans andra frågar hur jag vågar vara ensam på nätterna som om det vore en anledning till att bo ihop. Ingen verkar reflektera över hur vi (med vi menar jag alltså människor i gemen, inte att någon skulle reflektera över hur just jag och min partner gör) faktiskt har valt att leva och blir provocerade när jag på påståendet att jag nog tycker att det är skönt att han jobbar borta så mycket säger att om jag hade känt så så hade vi inte bott ihop. Det är nog bara här på buke jag har sett människor reflektera över sådant. Annars är det bara "så det är". Att det överhuvudtaget är ett val att bo tillsammans verkar vara helt irrelevant. Att "ha någon" verkar vara det enda viktiga för väldigt många och då självklart att bo ihop med.

I tidigare relationer hade jag egentligen hellre varit särbo och det var mest praktiska ting och framför allt normer som gjorde att jag flyttade ihop med de två jag flyttade ihop med. Jag hade inte reflekterat över mina behov eller vad jag ville utan "det var så det var", ville jag ha barn fick jag en sambo på köpet och ville jag ha en seriös relation så var det flytta ihop som gällde. Dock gifte jag mig aldrig. Där gick en så stark gräns för mig att inga normer i världen kunde rubba på det.
Jag hade en flyktig bekant ett tag som valde att bo ensam även sedan hon fått barn med sin särbo. För mig var det en ögonöppnare och väldigt väldigt positivt. Det fick mig att börja tänka på vad jag själv faktiskt ville.
Den ena jag bodde ihop med var jag dock särbo med när vi hade bott ihop ett tag för att sedan mot bättre vetande och egentligen mot min egen vilja flytta ihop igen. Hade jag känt så med min partner hade vi inte flyttat ihop däremot. Då var jag "vuxen" (28 år) och trivdes enormt bra med att bo med mina barn utan någon partner på samma adress och det krävdes ganska mycket mer än något en norm sa, det krävdes verkligen att jag såg ett behov och en vilja hos mig själv för att flytta ihop. Med honom vill jag bo ihop med och gjorde ett medvetet och aktivt val istället för att följa det normen sa som jag tidigare hade gjort.

En bekant flyttade ihop med sin partner efter 20 år som särbo. Jag funderade då på varför de valde att bli sambo efter så lång tid som särbo och om de faktiskt vill bo ihop. Inget jag har med att göra såklart så jag har självklart inte frågat men tankarna vandrade lite då.

En annan bekant har varit väldigt tydlig med att hen aldrig någonsin mer vill bo ihop med någon. Jag lider verkligen med hen nu då hens partner blivit allvarligt sjuk och samhället förväntar sig att hen ska ta hand om och att partnern självklart ska flytta in hos hen då hen inte klarar sig själv längre.

Jag ser mer och mer att pendeln svänger bland yngre mot att ett "riktigt" förhållande innebär att man gifter man sig. Att "bara" vara sambo är just något som ses som "bara" och det tycker jag är tråkigt. Det är ju bara de parter som är i förhållandet som vet hur och överhuvudtaget behöver bry sig om hur seriöst förhållandet är. Det avgör ju inte boende eller juridik. Jag tycker överhuvudtaget att det är tråkigt att tvåsamhetsnormen är så stark.

 

[Ramona]

Gissar lite: en singel som vill bli sambo kanske hänger mycket på krogen? Blir sambo och stannar hemma. Kan väl säga att jag absolut hamnar i den kategorin. jag var iofs inte på krogen för att hitta en sambo, men som ung och singel hade jag inget bättre för mig än att hänga på krogen.

Här håller jag med. När jag var singel käkade jag mycket mer ute än vad jag gör nu. Det blev mycket mer drinkar på stan, fler luncher, fler fikor etc. Jag umgicks mycket mer med mina kompisar helt enkelt när jag var singel.

 

[Bonica]

Men vad fan är det du går igång på? Jag kan för egen del också konstatera att det gick åt mer pengar när jag var sambo än nu när jag är ensamstående. Det har inget som helst samband med om hur nöjd eller missnöjd jag var med sambolivet eller min partner. Bara ett konstaterande. Vi levde ett dyrare liv helt enkelt.

Samma här. Jag lever billigare ensam än med sambo. Framförallt är det mindre tvätt disk och städ och lättare med matinköp och lagning.

 

[Bonica]

Självklart det inte för alla!

Men det är som att nån skulle säga att när man skaffar hund får man oftast leva med att den kissar inne bara för att den personens erfarenhet är sådan. Det betyder ju inte att det faktiskt är så att hundar oftast kissar inne. Bara att den personens erfarenhet är dålig.

Va ?!

 

[Bonica]

Fast Migo skrev ju enbart att det blev dyrare för henne, eftersom hon lever extremt snålt själv, inte att det nödvändigtvis blir dyrare för någon annan? Det har du som sagt tolkat in själv, så det blir ju jättekonstigt om du protesterar mot något som inte skrivits.

Hm jag lever inte snålt. Men har ändå lägre kostnader som särbo

 

[Inte_Ung]

Det är så intressant att se @Lingon försvara normen utan att ens se det.

Jag är sambo för att vi vill vara på samma ställe. Även om jag helst hade bott ensam med de fördelar som det har. Hur det påverkar oss ekonomiskt är inte möjligt att avgöra då allt är så sammanblandat även om vi på papper försöker att hålla isär det.

 

[Inte_Ung]

Trassel med tekniken.

 

[Voeux]

Jag motsäger mig inte argumentet om normer som finns i tråden, mycket av vår vilja och vårt tyckande kommer där ifrån. Men, det det sagt så kan jag tycka att det blir lite väl oromantiskt på Buke ibland Vi både bildar par, bor ihop, gifter oss och skaffar barn som en enda stor grå normföljande massa om man tar tempen på diskussionerna här. Det är ju såklart en del av sanningen, men det vore ju inte allt för hemskt att få läsa lite om kärleken ibland också Personligen tycker jag att det är helt fantastiskt att få sniffa sambon i nacken när klockan ringer varje morgon, för att sedan starta dagen med en gemensam dusch och frukost.

Gällande det där med norm och när folk säger att de "inte bara gör så för att normen säger så" så antar jag att personerna menar att de känner en vilja att göra precis så. Det är ju en sak att känna att man verkligen vill bo tillsammans med sin partner, och en annan sak att känna att man nog skulle må bäst av att bo ensam men att det kanske ändå är bäst att flytta ihop eftersom man känner pressen på sig att göra som alla andra. Likväl som när folk säger att de vill gå ner i vikt "för sin egen skull" så handlar det väl om känslan att en själv vill känna sig bekväm i sin kropp, och inte exempelvis på grund av att personens partner vill att personen ska det. Det är ju lite en illusion eftersom vår vilja i allra högsta grad är påverkad av normer, men jag tror alltså att det är just upplevelsen av egen vilja och direkt påverkan av annan/andra som man skiljer på när man säger så.

Sen såklart att det finns en grad av fri vilja också. Om det endast och enbart var normföljande så hade ju alla människor i samma grupp gjort exakt likadant, och så är det ju inte heller.

 

[Reville]

Att inte särbos ges samma juridiska rättigheter som sambos är galet!

Vad är skillnaden på att vara särbo och att vara i ett förhållande?

 

[Migo]

Vad är skillnaden på att vara särbo och att vara i ett förhållande?

Jag har inte skrivit ett ord om att särboskap inte är ett förhållande??

 

[escodobe]

I mitt fall är det medfött. Jag ville inte ens umgås med min familj när jag växte upp. Tyckte bäst om att få ta med mig min mat in på mitt rum och äta ensam istället för med familjen. Jag har aldrig varit familjekär, ge mig ett djur så är jag nöjd.
Jag växte upp under bra förhållanden, resten av familjen är inte i närheten av lika tvär som jag. Så glad varje gång jag jobbar när någon fyller år så jag har en legitim ursäkt att inte komma.

Jag behövde dela rum med min syster tills jag var 15. Och om vi var hos min pappa var vi 6 personer i en trerummare och jag höll på att bli tokig på att inte ha något helt eget. Jag tillbringade mycket tid i badrummet

 

[Voeux]

Vad är skillnaden på att vara särbo och att vara i ett förhållande?

Jag vet ej, men spinner vidare och frågar vad skillnaden i de juridiska rättigheterna är? Samt om inte dessa går att reglera?

Jag kan förstå att det måste dras en gräns någonstans, så att exempelvis inte min fd. KK skulle ha fått min livförsäkring om jag dog. Vad är en relation, och vem definierar den? Sedan kan jag ju tycka att vissa gränsdragningar är helt galna, som exempelvis att gifta par inte behöver intyga fadern vid en födsel men att andra par måste det. Men annars så tycker jag att man kan göra egna juridiska överenskommelser som par? Vet att min kollega skrivit exempelvis testamente eftersom hon är särbo och båda parterna vill ärva varandra i händelse av bortgång.

 

[Hedinn]

Jag motsäger mig inte argumentet om normer som finns i tråden, mycket av vår vilja och vårt tyckande kommer där ifrån. Men, det det sagt så kan jag tycka att det blir lite väl oromantiskt på Buke ibland Vi både bildar par, bor ihop, gifter oss och skaffar barn som en enda stor grå normföljande massa om man tar tempen på diskussionerna här. Det är ju såklart en del av sanningen, men det vore ju inte allt för hemskt att få läsa lite om kärleken ibland också Personligen tycker jag att det är helt fantastiskt att få sniffa sambon i nacken när klockan ringer varje morgon, för att sedan starta dagen med en gemensam dusch och frukost.

Gällande det där med norm och när folk säger att de "inte bara gör så för att normen säger så" så antar jag att personerna menar att de känner en vilja att göra precis så. Det är ju en sak att känna att man verkligen vill bo tillsammans med sin partner, och en annan sak att känna att man nog skulle må bäst av att bo ensam men att det kanske ändå är bäst att flytta ihop eftersom man känner pressen på sig att göra som alla andra. Likväl som när folk säger att de vill gå ner i vikt "för sin egen skull" så handlar det väl om känslan att en själv vill känna sig bekväm i sin kropp, och inte exempelvis på grund av att personens partner vill att personen ska det. Det är ju lite en illusion eftersom vår vilja i allra högsta grad är påverkad av normer, men jag tror alltså att det är just upplevelsen av egen vilja och direkt påverkan av annan/andra som man skiljer på när man säger så.

Sen såklart att det finns en grad av fri vilja också. Om det endast och enbart var normföljande så hade ju alla människor i samma grupp gjort exakt likadant, och så är det ju inte heller.

Fast det är väl ingen som har sagt att det inte finns fri vilja om man följer normen? Självklart kan man följa normen utan att för den delen egentligen vilja något annat. Jag har vänner som är sambos och/eller gifta, barn vid ”rätt” ålder och hela paketet. Det är utan tvekan exakt det liv de vill ha och själva valt, men de följer ju fortfarande normen i allra högsta grad. Det är ju inte på något sätt motsatser?