Varför anses samboskapet så eftersträvansvärt?

[Voeux]

Fast det är väl ingen som har sagt att det inte finns fri vilja om man följer normen? Självklart kan man följa normen utan att för den delen egentligen vilja något annat. Jag har vänner som är sambos och/eller gifta, barn vid ”rätt” ålder och hela paketet. Det är utan tvekan exakt det liv de vill ha och själva valt, men de följer ju fortfarande normen i allra högsta grad. Det är ju inte på något sätt motsatser?

Det är ju precis det jag skrev?

 

[Hedinn]

Vad är skillnaden på att vara särbo och att vara i ett förhållande?

Hur menar du? Sambo/särbo antyder ju boendeformen. I båda fall är man ju i ett förhållande.

 

[Hedinn]

Det är ju precis det jag skrev?

Jag tolkade inte ditt sista stycke så (egentligen borde jag bara citerat det). ”En grad av fri vilja”, t.ex. Det kan ju finnas full fri vilja samtidigt som man är fullt normföljande.

 

[Lingon]

Hur menar du? Sambo/särbo antyder ju boendeformen. I båda fall är man ju i ett förhållande.

Jag tror att @Reville menar: när blir ett förhållandet ett särboskap? Från samma dag de blir ihop eller när blir man särbos?

 

[_Zvea_]

Jag är sambo för att det är fantastiskt. Vi har bott ihop i 16 år. Förhållandet har haft upp och ner som alla andras, men till syvende och sist så är han mannen jag vill dela mitt liv med, och jag älskar att somna och vakna bredvid honom varje dag.

Vi ger varandra mycket space att hålla på med egna intressen. Kvällstid är det inte ens säkert vi pratar med varandra eller sitter i samma rum, utan vi kan pula med varsin grej om vi vill. Men vi gör också väldigt mycket tillsammans - promenader, lagar mat, spelar TV-spel, pratar, ser på film och alla andra normala saker. Vi är nog sjukt ointressanta utifrån sett. Jag har ett jobb som kräver mycket resor, så vi får anledning att sakna varandra i perioder. Vi delar helt på ekonomin och på hushållsysslor.

Är jag ett offer för normen? Kanske det kanske, men jag trivs ju, så jag har ingen anledning att ifrågasätta. Det är också väldigt känslomässigt frigörande för mig. Vi pratar mycket känslor, grälar ibland (varför är alla så rädda för att gräla? Det kan ju vara sjukt frigörande! Om båda gör det på ett schysst sätt och man blir sams bra efteråt).

 

[Bison]

Jag behövde dela rum med min syster tills jag var 15. Och om vi var hos min pappa var vi 6 personer i en trerummare och jag höll på att bli tokig på att inte ha något helt eget. Jag tillbringade mycket tid i badrummet

Det förstår jag.
Växte upp i ett enormt hus på landet, hade massa plats för att odla min ensamhet

 

[Reville]

Jag har inte skrivit ett ord om att särboskap inte är ett förhållande??

Nej och det har jag inte påstått heller, men du skrev att du tyckte det var galet att de juridiska rättigheterna för särbo och sambo inte är samma och då undrade jag vad du anser att skillnaden är mellan att vara särbo och att vara i ett förhållande.

För om att vara särbo är likställt med att vara i ett förhållande så blir det ju kanske risk för många ord-mot-ord-situationer om de juridiska rättigheterna gällande sambolagen skulle gälla även om folk ”bara” var i ett förhållande också (om det nu skulle vara samma sak som att vara särbo). Men jag vet inte vad skillnaden är, därför ställde jag frågan.

 

[Reville]

Jag tror att @Reville menar: när blir ett förhållandet ett särboskap? Från samma dag de blir ihop eller när blir man särbos?

Precis, tack

 

[Voeux]

Jag tolkade inte ditt sista stycke så (egentligen borde jag bara citerat det). ”En grad av fri vilja”, t.ex. Det kan ju finnas full fri vilja samtidigt som man är fullt normföljande.

Ja, det är vad jag menar. Personligen är jag i stor grad normföljande och vill gärna tro att jag har en fri vilja. Det jag menar är att vi samtidigt är påverkade av normer som påverkar den fria viljan. Ibland styr den helt, ibland påverkar den, ibland gör man raka motsatsen men man måste ändå förhålla sig till normen. Det jag menade med den mening du citerade är att fler aspekter än normen spelar in, då om det enbart vore norm så hade vi alla i samma grupp gjort likadant, och det gör vi ju inte.

 

[Reville]

Hur menar du? Sambo/särbo antyder ju boendeformen. I båda fall är man ju i ett förhållande.

Jo i ett förhållande, men jag funderade mest på benämningen ’särbo’. Är det bara ett vuxnare ord för att vara ett par? Men jag upplever att användandet av ordet varierar.

 

[Migo]

Nej och det har jag inte påstått heller, men du skrev att du tyckte det var galet att de juridiska rättigheterna för särbo och sambo inte är samma och då undrade jag vad du anser att skillnaden är mellan att vara särbo och att vara i ett förhållande.

För om att vara särbo är likställt med att vara i ett förhållande så blir det ju kanske risk för många ord-mot-ord-situationer om de juridiska rättigheterna gällande sambolagen skulle gälla även om folk ”bara” var i ett förhållande också (om det nu skulle vara samma sak som att vara särbo). Men jag vet inte vad skillnaden är, därför ställde jag frågan.

Det är väl inte värre än att de som ingår i relationen, registrerar den på något vis? På samma sätt som att det är skillnad på att vara sambo och att bo i kollektiv.

 

[Lingon]

Det är väl inte värre än att de som ingår i relationen, registrerar den på något vis? På samma sätt som att det är skillnad på att vara sambo och att bo i kollektiv.

Så du menar som ett äktenskap men ändå inte? Ett äktenskap light?

 

[Voeux]

Jo i ett förhållande, men jag funderade mest på benämningen ’särbo’. Är det bara ett vuxnare ord för att vara ett par? Men jag upplever att användandet av ordet varierar.

Kanske kan vara att det känns märkligt att säga "min pojkvän/min flickvän" i vuxen ålder? Tänker att pojke och flicka känns väldigt ungt. "Min partner" är ju ett annat ord men kanske inte används så flitigt hos heteropar och kan dessutom även betyda partner i jobbsammanhang. Kanske helt enkelt är bristen på bra ord för sin respektive i vuxen ålder som gör att ordet särbo känns bäst i munnen?

 

[Petruska]

Gällande det där med norm och när folk säger att de "inte bara gör så för att normen säger så" så antar jag att personerna menar att de känner en vilja att göra precis så. Det är ju en sak att känna att man verkligen vill bo tillsammans med sin partner, och en annan sak att känna att man nog skulle må bäst av att bo ensam men att det kanske ändå är bäst att flytta ihop eftersom man känner pressen på sig att göra som alla andra. Likväl som när folk säger att de vill gå ner i vikt "för sin egen skull" så handlar det väl om känslan att en själv vill känna sig bekväm i sin kropp, och inte exempelvis på grund av att personens partner vill att personen ska det. Det är ju lite en illusion eftersom vår vilja i allra högsta grad är påverkad av normer, men jag tror alltså att det är just upplevelsen av egen vilja och direkt påverkan av annan/andra som man skiljer på när man säger så.

Sen såklart att det finns en grad av fri vilja också. Om det endast och enbart var normföljande så hade ju alla människor i samma grupp gjort exakt likadant, och så är det ju inte heller.

Jag tänker bara att de som säger att de inte gör så bara för att normen säger så, helt enkelt inte har fattat det här med normer.

På samma vis betyder argumentet att alla ju inte gör likadant, att man inte har fattat det här med normer. Att det finns normer, betyder inte att det endast finns EN norm för varje sak. Därför kan man också göra olika, och ändå följa normer.

Upplevelsen av egen vilja, tror jag inte säger något alls om normers roll i situationen.

 

[Raderad medlem 6459]

@Voeux Fast jag känner att det blivit ett missförstånd i den här tråden om vad normer handlar om. Det handlar liksom inte om att man gör saker mot sin vilja bara för att normen säger det, tvärtom. Normer känns bekväma, trygga, fina för de flesta. Annars skulle inte så många göra samma sak.

Sen tycker jag nog faktiskt inte alls att tråden eller Buke behöver mer historier om kärlek, det är överallt i samhället ändå att vi ska bilda par, att vi blir hela när vi träffar någon, att man ska följa vissa steg i sin relation (dejta - bli exklusiv - flytta ihop - förlova sig - gifta sig - skaffa barn) etc etc. Så för min del tycker jag bara att det är jättebra med motvikt mot det.

Slutligen måste jag säga att jag också tror att du gör ett feltänk om du tror att varenda person i den här tråden som skrivit kritiskt om normer inte tycker att det är mysigt och fint att bo med sin partner. Vissa av oss gör det absolut men kanske bara inte ser behovet av att gusha över våra partners i en tråd som ställer frågan "Varför anses samboskapet så eftersträvansvärt?".

 

[Lingon]

Kanske kan vara att det känns märkligt att säga "min pojkvän/min flickvän" i vuxen ålder? Tänker att pojke och flicka känns väldigt ungt. "Min partner" är ju ett annat ord men kanske inte används så flitigt hos heteropar och kan dessutom även betyda partner i jobbsammanhang. Kanske helt enkelt är bristen på bra ord för sin respektive i vuxen ålder som gör att ordet särbo känns bäst i munnen?

Det tror jag är en anledning till att ordet särbo ens existerar. Det är ju egentligen ingen skillnad mellan att vara särbos och att vara ihop. Definitivt ingen juridisk skillnad. Juridiken kickar in om man bor ihop eller gifter sig. Men juridiken struntar i om folk är ihop men bor i var för sig. Om man inte skriver egna papper t.ex. testamente eller annat.

 

[Petruska]

Fast det är väl ingen som har sagt att det inte finns fri vilja om man följer normen? Självklart kan man följa normen utan att för den delen egentligen vilja något annat. Jag har vänner som är sambos och/eller gifta, barn vid ”rätt” ålder och hela paketet. Det är utan tvekan exakt det liv de vill ha och själva valt, men de följer ju fortfarande normen i allra högsta grad. Det är ju inte på något sätt motsatser?

Tvärtom. Normen gör ju att det som framstår som enklast och bekvämast (mest praktiskt, mest ekonomiskt fördelaktigt) är just det som normer föreskriver. Om det generellt sett tog emot som fan att följa normer, så skulle de normerna inte vara normer. Det är typ därför det inte är norm att fira sina semestrar på månen. Den normen skulle ha väldigt svårt att få fäste.

 

[Petruska]

Jag är sambo för att det är fantastiskt. Vi har bott ihop i 16 år. Förhållandet har haft upp och ner som alla andras, men till syvende och sist så är han mannen jag vill dela mitt liv med, och jag älskar att somna och vakna bredvid honom varje dag.

Vi ger varandra mycket space att hålla på med egna intressen. Kvällstid är det inte ens säkert vi pratar med varandra eller sitter i samma rum, utan vi kan pula med varsin grej om vi vill. Men vi gör också väldigt mycket tillsammans - promenader, lagar mat, spelar TV-spel, pratar, ser på film och alla andra normala saker. Vi är nog sjukt ointressanta utifrån sett. Jag har ett jobb som kräver mycket resor, så vi får anledning att sakna varandra i perioder. Vi delar helt på ekonomin och på hushållsysslor.

Är jag ett offer för normen? Kanske det kanske, men jag trivs ju, så jag har ingen anledning att ifrågasätta. Det är också väldigt känslomässigt frigörande för mig. Vi pratar mycket känslor, grälar ibland (varför är alla så rädda för att gräla? Det kan ju vara sjukt frigörande! Om båda gör det på ett schysst sätt och man blir sams bra efteråt).

Offer för normen? Vad menar du med det?

 

[Voeux]

@Voeux Fast jag känner att det blivit ett missförstånd i den här tråden om vad normer handlar om. Det handlar liksom inte om att man gör saker mot sin vilja bara för att normen säger det, tvärtom. Normer känns bekväma, trygga, fina för de flesta. Annars skulle inte så många göra samma sak.

Sen tycker jag nog faktiskt inte alls att tråden eller Buke behöver mer historier om kärlek, det är överallt i samhället ändå att vi ska bilda par, att vi blir hela när vi träffar någon, att man ska följa vissa steg i sin relation (dejta - bli exklusiv - flytta ihop - förlova sig - gifta sig - skaffa barn) etc etc. Så för min del tycker jag bara att det är jättebra med motvikt mot det.

Slutligen måste jag säga att jag också tror att du gör ett feltänk om du tror att varenda person i den här tråden som skrivit kritiskt om normer inte tycker att det är mysigt och fint att bo med sin partner. Vissa av oss gör det absolut men kanske bara inte ser behovet av att gusha över våra partners i en tråd som ställer frågan "Varför anses samboskapet så eftersträvansvärt?".

Ja, det är precis det jag också skriver och menar i mitt inlägg. Att normer påverkar vad vi vill.

Jag håller med dig delvis, och ser ofta Buke som en bra motpart till alla normer i samhället. Men ibland kan jag anse att det blir lite väl krasst. Inte nödvändigtvis just denna tråden då.

Nej, så tänkte jag inte. Jag anser att jag ofta skriver kritiskt om normer på Buke själv. Men ibland gushar jag också över min partner när någon frågar varför det är eftersträvansvärt att bo ihop.

 

[Voeux]

Jag tänker bara att de som säger att de inte gör så bara för att normen säger så, helt enkelt inte har fattat det här med normer.

På samma vis betyder argumentet att alla ju inte gör likadant, att man inte har fattat det här med normer. Att det finns normer, betyder inte att det endast finns EN norm för varje sak. Därför kan man också göra olika, och ändå följa normer.

Upplevelsen av egen vilja, tror jag inte säger något alls om normers roll i situationen.

Håller med.