Våra Islandshästridskolor - en berättartråd

[Is]

Många här på forumet kommer och går men Jag tycker det var så länge sedan som vi hade någon sådan här berättartråd där man kan få berätta lite om sig själv och drömma sig bort till svunna tider(eller in i nuvarande tider).

Dagens Tanke "min Islandshästridskola".

Varför började ni Islandshästridskola? varför valde ni just den som ni valde? Varför blev det ingen "vanlig ridskola" (eller tvärtom, ifall vi har någon som valt den vanliga ridskolan framför islandshästarna).
Hur gammal var ni när ni börja? hur länge har ni ridit där? vad var/är bra och vad var/är dåligt? Hur var/är stämningen? hur var hästarna? var ridskolan stor eller liten? osv

Skriv en liten berättelse från ditt liv på islandshästridskolan .

 

[Minett]

Sv: Våra Islandshästridskolor - en berättartråd

Jag red på ridskola på 70-talet och då fanns inga islandshästridskolor (knappt några islandshästar ö h t) så valet var ju enkelt. Jag gick i lågstadiet när jag började på ridskolan, men red aldrig ponny utan direkt stor häst, för vår granne (som var ordförande för Umeå Ryttarförening) hade sagt till mina föräldrar att om jag började direkt på stor häst skulle jag lära mig en bättre sits. Ridskolan var på gamla K4-anläggningen i Umeå och hade fortfarande ett MKT tydligt militäriskt arv. Under de år jag red där hörde jag inte en enda gång höra talas om halvhalter. Däremot drillades vi oerhört mycket i "vänd över ridbanan", "vänd rakt upp" och "vänd snett igenom"...

När jag började mellanstadiet fick jag bli medryttare på en "ponny" som hette Lady Mary. Ägaren hade köpt henne många år tidigare som New Forest med namnet Kajsa. Men det visade sig sedan att hon var islandshäst - från en av de första importerna av slakthästar. Enligt hennes papper var hon född -62.

Jag vet inte om hon kunde tölta, för det var ingen av oss som visste hur man red tölt. En tjej i stallet åkte dock till Island en sommar för att hennes pappa skulle jobba där och när hon kom hem förklarade hon att när man töltar ska man både gasa och bromsa samtidigt. Men inte kunde vi få Lady att tölta även om vi försökte med det... (fast även om hon hade töltat är jag ju så här i efterhand mkt tveksam till att vi hade förtstått att det var tölt...) För er som börjat med islandshäst på senare tid måste ju det jag beskriver låta helt otroligt... men det var ju också låååååångt senare som man för första gången hittade något som hade med islandshästar att göra på en ridsportaffär - om man letade riktigt, riktigt noga i de mest undanskymda hörnen vill säga...!

Fast för några år sedan red jag ju faktiskt på islandshästridskolan på gården där jag har min häst uppstallad - i en grupp där alla red sina egna hästar. Det var jättekul - och mycket halvhalter! Nu är den ridskolan nedlagd, men vi som har hästarna inackorderade där rider lektion en gång/vecka (oftast två och två men ibland rider man ensam) så man skulle ju kunna säga att jag rider på islandshästridskola fortfarande.

 

[Saeta]

Sv: Våra Islandshästridskolor - en berättartråd

Åh vilken underbart mysig tråd. Dags att drömma mig tillbaka till Agersta och Bärby

Jag började rida redan som treåring. Då på små tjocka och galna ponnysar. Jag höll väl på med ponny fram tills jag var kanske... 9? Då började jag rida på Agersta, hos Caroline Agerhill. Det var genom min bästa kompis som jag började där och sen var jag totalt fast.

Första gången jag red där var en privatlektion på ett underbart sto som hette Hrina. Hon var en klippa. Jag hade blivit avkastat och vart rädd ett bra tag (dock slutade jag inte rida) och kände att jag behövde ta lite privatlektioner. Då passade Agersta perfa. Red ett par gånger för Caroline när jag var typ... 9-10 år. Då på Hrina då, och en vallack jag inte minns namnet på men jag minns att han var sjukt stor, och svart . Trivdes som fisken i vattnet och sen vart jag såklart fast där. Vet inte hur länge jag red på Agersta. I flera år iallafall. Både i ridskola, privat och var på ridläger + att jag hängde där en hel del utanför allt.

Hästarna på Agersta var underbara. Där fick jag tillbaka mitt självförtroende. Dock fick jag sluta på Agersta för att vi flyttade till landet på andra sidan stan. Då skaffade jag egen ponny istället. Men det dröjde inte länge innan jag var tillbaka till islandshästarna. Ett stall i närheten (Edeby ryttargård) hängde jag och en kompis mycket i. Jobbade och slet och red även en hel del olika hästar. Då var jag mellan 13-15 år. Min favorit där var en gammal herre som hette Erpur. En riktig gentleman . Tyvärr lärde jag mig inget på den ridskolan då tränarna där inte alls var ett dugg kunniga, så jag red bara privat.

Samtidigt som jag red där (och hade mina egna två ponnysar hemma) så började jag jobba i Bärby med min kusin. Jag jobbade och slet som fan på helgerna och red på ridskolan en gång i veckan. När jag började där så kände jag att jag ville sälja ponnysarna. Sen dess har det varit islandshäst på heltid. Jag har lärt mig så oerhört mycket av min vistelse i Bärby. Underbara hästar, deras ridskolehästar är verkligen totalt underbara och riktigt bra kompisar. Det fanns hästar av alla typer. Både dom tappraste gamla tävlingshästarna som nu gick med på ridskolan till jätte pigga och känsliga hästar. En salig blandning.

Jag saknar Bärby väldigt mycket, även Agersta. Kan nog inte riktigt säga vilken av dom jag gillade mest. Det är liksom på samma nivå på något sätt. Jag hade mycket kompisar i båda stallen och bodde till och med i Bärby ibland under somrarna då jag jobbade. Stämningen på båda stallen var riktigt bra. Alla var underbara rakt igenom, både tränare, personal och elever. Hästarna var underbara allihopa och jag har verkligen lärt mig så sjukt mycket av båda stallen. Och båda stallen är ju enormt stora, likaså ridskolorna har absolut ingen aning om hur många elever det var, men Bärby hade/har iallafall ca ett 20-30-tal ridskolehästar. Agersta har väl säkert något liknande. Minns inte alls hur det var eftersom det var sålängesen jag var där.

Åhh... Nu vill jag ju uppleva det här igen... snyft!

 

[Is]

Sv: Våra Islandshästridskolor - en berättartråd

Vilken häftig historia, jag har alltid varit nyfiken på just den tiden när Islandshästarna kom till Sverige så don historia passar min smak

Kl

Nu ska jag skriva ihop något eget också

Mitt hästintresse har nog funnits hos mig sedan jag föddes, stackars pappa var nog smått förtvivlad. I en familj där det ända som räknas var hundar och motorer, föds en dotter som inte var nämnvärt intresserad av hundarna och bokstavlig gren om jag behövande åka något annat än familjens Opel kombi. istället var det katter och HÄSTAR som gällde för hela slanten. Min katt lyckades jag gnälla till mig när jag var 4 år gammal men hästarna fick vänta fram tills att Marie (Sara och Malin Wikanders mamma) började på min skola som Mat-tant.
Marie och deras familj hade nyligen flyttat till våran by för att starta en hästverksamhet vid sidan av döttrarnas tävlande.

Jag mins än i dag hur min mamma (som också jobbade på skolan) står och talar med Marie och vänder sig om mot mig och med ett litet finurligt leende på läpparna frågar "ja Sara, ville du börja på ridskola eller?" jusses vilken glädje, jag skulle få gå på ridskola, en islandshäst ridskola ( hade inte den blekaste vad Islandshästar var för hästar men dem hette ju hästar så de måste vara bra)

så blev det, 7 år gamla började jag på ridskolan och det är nog det bästa som har hänt mig. Ibland undrar jag om ridskola verkligen var rätt namn för det handlade nog mer om något man skulle kunna kalla turridningsskola. Att rida ut var mer regel än undantag och när vi red i baddok var det aldrig tal om ridvägar eller halvhalter. Att tölta fick vi lära oss genom det klassiska lyft händerna, luta Er bak och DRIV På!

Men vi hade sjukt roligt, några dressyr ryttare blev vi aldrig men jag kan inte minnas att det någonsin var någon som var rädd eller kände att dem inte ville vara med på något av det vi gjorde ( vilket jag senare fick uppleva allt för väl på den vanliga ridskolan). Vet heller inte om att någon skulle ha blivit biten eller sparkade eller på något annat sätt varit med om en olycka.
Hästarna favoriserades inte pga av att någon var snällare än någon annan, för snäll var dem allihop. favoriter utsågs mest efter färg och namn. Den färg som var snyggast eller det namn som var coolast blev favoriten

Maries ridskola var sådan där man alltid hade roligt, där man aldrig behövde stressa eller känna sig orolig, allt fick ta den tid de tog.
Sedan kommer vi till somrarna då man fick hemmagjorda våfflor och rida spökritter med lakan över sig under varma sommarkvällar

Första ridlektionen träffade jag min drömhäst Mósa, eller träffade, jag såg henne stående i hagen och sa att den ska jag ha (högt och tydligt så alla kunde höra).
Fyra år senare stängde ridskolan och hästarna såldes och kampen om Mósa började men det är en annan historia men efter ytterligare 2 år stod hon iaf hemma på min gård och fick där stanna fram till sin bortgång några år senare.

Men något annat än Islandshästar kommer det då aldrig bli hos mig