Sv: Var hittade ni eran hopphäst?
Castle Bar "hittade" jag såhär:
Jag hade växt ur mina B-ponnyer och ridit/tävlat mammas storhästar ett år. Men jag kände såklart för att ha en egen häst och var på jakt efter en jag kunde hopptävla med.
Hovslagaren som vi hade på den tiden, var hästhandlare också. Hösten 2003 sa hon till oss att hon hade fått en "ett lass ponnyer" från Irland.
Det fanns en svart D-ponny med där, som hoppade som en kanon sa hon.
Jag var så inne på att köpa storhäst, att jag inte kände mig intresserad av denna D-ponny.
Det gick några månader, och på nyår hade jag fortfarande inte hittat någon häst.
Våran hovslagare ringde oss, desperat, och bad oss komma till henne och provrida lite ponnyer, för hon hade fullt i stallarna och hon ville få sålt dom nu.
På nyårsdagen åkte vi dit, provred några mer eller mindre oridbara D-ponnyer som bara stegrade sig och for runt som om dom aldrig haft ryttare på ryggen innan.
Jag ville såklar inte ha någon av dem, men så sa hon att Svarten är ju kvar (ponnyn hon tipsat oss om den hösten), och att vi kunde ta med honom hem och provrida och sådär hemma.
"Svarten" var inte alls svart, inte ens mörkbrun, bara vanligt brun med en krokig bläs och han var JÄTTESÖT!
Så vi tog med honom hem på prov i en månad.
Första gången jag red honom... haha jag tror inte att han någonsin satt sin hov på en ridbanan innan.
Antagligen har han blivit inriden (och hoppad) på en förmiddag ute i full galopp på någon terrängbana.
FILM - första gången jag red honom
Ännu en FILM - första gången jag red honom
Hoppa kunde han i alla fall INTE, han var så stressad att han sprang rakt igenom hindren.
När jag red ut stegrade han sig och skulle hem hela tiden, han stegrade sig förresten väldigt ofta och på ridklubben sa dom att han stod mer på två ben än på fyra.
Han var jätteknepig att leda, han hoppade 2 meter upp i luften om man gjorde minsta lilla rörelse med handen eller nåt. Han skulle gå 2 meter bakom en, annars gick han inte.
Trots allt detta så fäste jag mig såklart vid honom, och köpte honom.
Först efter 2 år av en massa, massa, massa träning, blod, svett och tårar så vågade vi oss ut och tävla lite.
Han tyckte det var skitläskigt och kunde stå och stegra sig länge innan jag ens fick in honom på banan.
Nu har jag haft honom i 3,5 år och han är helt underbar!
Fortfarande lite speciell, men ändå ganska okomplicerad och hoppar verkligen som en kanon nu!
Vi tävlar upp t.o.m. nationell LA i hoppning, men även lite småklasser i dressyr och vi tränar terrängmomentet i fälttävlan, har kortet och vill ut och debutera nuuu!