Sv: Var hittade ni eran hopphäst?
Ja, med Hasse var det en himla soppa innan han slutligen blev min. Började med att vi hittade honom på annons i ridsport. Jag vet inte varför, men instinktivt var jag emot att åka. Mamma tjatade och tjatade, och vi skulle ändå till västerås och provrida två andra så då tog vi hasse på vägen. Första provridningen gick väl okej, men jag hoppade inget vidare svårt eller högt. Hade problem bara att få honom att gå rakt fram.
Pratade med min tränare som blev helt lyrisk när han hörde att Hasse var till salu. Påstod att Hasse kapacitetmässigt var en av de bästa i sin årskull. Vi åkte ned tillsammans med tränare för ytterligare en provridning. Den här gången gick det inte alls så bra, Hasse gjorde lite som han ville, kändes som att jag hade noll koll. Dock hoppade vi en ganska stor kombination, och ja, hoppa kan han. Vi bestämde oss i alla fall för att köpa. När det var dags för veterinärbesiktning gick hästen inte igenom. Halt i fram och röntgenstörningar. Ingen kunde säga om hältan berodde på röntgenstörningarna eller överbelastning.
Jag slog bort tankarna på Hasse, provred en annan häst och fastnade för denna. Dock ringer pappa en eftermiddag när jag sitter i skolan och säger "kan du möta mig i stallet om en timme, jag har Hasse med mig hem". Då hade han gått igenom på återbesöket och pappa chansade. Vi hade honom dock på ett slags öppetköp, jag fick lämna tillbaks honom om han inte höll de tre första månaderna/om jag inte tyckte om honom. Första hoppträningen jag gjorde kastade han in mig i sargen och jag bröt två revben. Jag bröt även två fingrar, och ett ben i foten. Han var odräglig att ha och göra med och jag grät varje dag jag skulle rida honom. Andra tävlingen vi gjorde hade vi 20 fel, utan en rivning eller ett stopp. Hästen bara studsade små-små steg frammåt, kunde inte påverka honom.
Så bestämde vi oss för att lämna tillbaks honom. Allt var klart och så, men jag ville göra sista hoppträningen på honom innan vi skickade hem honom. När han hade kastat av mig två ggr satt min tränare fast martingalen i nosgrimman och sa "sofie, om du vågar, ta mantag och ge på honom med uppvinklat spö när han bockar". Jag bad till gud och gjorde som han sa (jag vet, många är emot att slå hästar, men i det här fallet var det oundvikligt). Tränare, pappa och gamla ryttaren tjatade och tjatade för att jag skulle ha kvar honom och påstod att jag skulle reda ut honom. Själv tvivlade jag starkt..
Därpå följde en treveckors lång period då vi varje dag hade våra duster. Spöet användes väldigt frekvent, och vi var inte direkt varandras vänner.
Idag är jag otroligt tacksam över att människorna runt omkring mig stod på sig och mer eller mindre "tvingade" honom på mig. Idag skulle jag inte byta honom mot någon häst. Vi har fått bud på honom för stora pengar, men aldrig att vi säljer. Häst med större kapacitet får man leta efter (även om han än idag är lite för knäpp för sitt eget bästa.
)
När vi köpte Emma däremot gick det hela väldigt okomplicerat till. Vi åkte ner till Tyskland, provred, jag blev kär, hon veterinärbesiktigades, vi åkte ner och hämtade henne. Klart.
Haha, det här blev riktigt långt.
