Var är papporna?

[Sar]

Sv: Var är papporna?

Jag brukar fundera på om det var det faktum att vi fick tvillingar, att vi låg en månad tillsammans på neo (och fick en massa bra tips av sköterskorna där) eller om det helt enkelt är så att jag har en ytterst kompetent karl som gjorde att jag inte föll i just den fällan?!

Jag har aldrig funderat på att sambon inte skulle kunna lösa situationer med tjejerna ens som prematura nyfödingar men det kanske är så att det blir naturligt att "tar du den ena tar jag den andra" när det kommer två barn på samma gång?

Jag tror att det är en väldigt naturlig instinkt att bli "tigerförälder" och då är det ju helt rätt som din sambo gjorde att säga till så att han får sin del. Kommunikation är nog lösningen på det mesta!

 

[Petruska]

Sv: Var är papporna?

då är det ju helt rätt som din sambo gjorde att säga till så att han får sin del. Kommunikation är nog lösningen på det mesta!

Det är det säkert, men hyfsat många fäder verkar ju inte göra som Calaziryas sambo. Och jag kan ändå inte låta bli att undra varför.

Förutom just kommunikation, så krävde det ju lite ansträngning också. Han måste ta upp saken, vilket ju också innebar att i viss mån kritisera Calazirya vilket säkert var lite jobbigt. Och hon måste bita ihop om en del kommentarer och kanske tvinga sig att vända ryggen till för att lyckas ge honom fullt spelrum.

Men med tanke på hur jobbigt mycket annat i livet också är, så låter det ju inte som en övermänsklig insats för en pappa som känner sig utknuffad? Särskilt inte när alternativet är att förbli utknuffad. Och ändå finns det ett mönster av fäder som inte tar full del i sina barn, och som förklarar det just med att de inte "får". Har de försökt? Varför stod de inte på sig?

 

[Calazirya]

Sv: Var är papporna?

Intressant diskussion. Ja varför står inte fler pappor på sig, varför accepterar så många att inte få ta full del i sina barns liv?

Det måste väl nästan ha med bristande intresse att göra? Det är enkelt att bara behöva vara "hobbypappa", att inte behöva ta ansvaret för att allt rullar på gällande barnet/barnen? Kan faktiskt inte se det på något annat vis.

 

[Sar]

Sv: Var är papporna?

Det är det säkert, men hyfsat många fäder verkar ju inte göra som Calaziryas sambo. Och jag kan ändå inte låta bli att undra varför.

Det är en gåta även för mig. Det jag kan tänka mig är att de känner sig rätt nöjda med sin "del" av barnet. Vore de inte det så skulle de ju säga till tycker man?!
Jag kanske lever i en totalt skyddad verkstad men i min bekantskapskrets vimlar det av närvarande fäder. Så där har det antagligen kommunicerats.

Men med tanke på hur jobbigt mycket annat i livet också är, så låter det ju inte som en övermänsklig insats för en pappa som känner sig utknuffad? Särskilt inte när alternativet är att förbli utknuffad. Och ändå finns det ett mönster av fäder som inte tar full del i sina barn, och som förklarar det just med att de inte "får". Har de försökt? Varför stod de inte på sig?

Jag har erfarenhet av ett fall där pappan blev totalt utesluten med soc:s goda minne (det tog slut under graviditeten). Ett totalt patetiskt handlande av mamman och soc och att pappan gav upp är helt oförståeligt för mig. Han försökte dock länge men umgänget skulle ske på så konstiga villkor att det för honom kändes omöjligt.
Skittråkigt och inte hjälper det barnet att senare i livet få veta hur det verkligen gick till, att båda föräldrarna svek när det gällde att se till att barnet fick tillgång till båda sina biologiska föräldrar.

 

[Mr_Magic]

Sv: Var är papporna?

*Delvis kl*

Nu kommer detta säkert låta som ett försvarstal för alla pappor vilket inte är syftet utan mer en tanke om varför många "ger upp". Hela föräldrabalken är skriven ur mammans perspektiv, en mamma behöver aldrig bevisa att hon är en bra mamma, en mamma får automatiskt enskild vårdnad om man inte är gifta. En mamma kan om hon vill göra det väldigt svårt för pappan.

Källa: Hämtat från famratt.com
Prop 1998/98:7 sid 51, "Vårdnad, boende och umgänge"

"Det kan också vara så att konflikten mellan föräldrarna är så svår och djup att det är omöjligt för dem att samarbeta i frågor som rör barnet. Ofta är det då bäst för barnet att en av föräldrarna är ensam vårdnadshavare."

Med andra ord, mamman som redan sitter med den automatiska enskilda vårdnaden kan sitta och hävda att det inte går att samarbeta med fadern. Slutsatsen av det är att fadern därför inte kommer få gemensam vårdnad.

Endast en pappa av tio vinner en vårdnadstvist och jag har väldigt svårt att tro att i 90% av fallen har mamman rätt. Pappan måste hela tiden kämpa och visa att han är en bra pappa medan mamman bara kan ta det lugnt och inte behöver bevisa något om hennes egen förmåga att vara en god förälder. Till slut tror jag att papporna har gått in i vägen så pass många gånger att det till slut inte känns lönt att fortsätta. Rätt eller fel? Till sist klarar man nog inte det psykiskt längre och eftersom föräldrabalken är som den är idag så kommer det inte bli mycket bättre heller för pappans del.

Jag är själv i en situation där jag måste överklaga att mitt barns mamma valt att ha enskild vårdnad. Hennes motivering till att hon valt att ha enskild vårdnad fast hon lovade mig att vi skulle ha gemensam vårdnad "jag är mamman, jag bestämmer och det är så det ska vara". Så nu sitter hon med enskild vårdnad medan jag måste bevisa att jag är tillräckligt bra pappa och att jag "förtjänar" gemensam vårdnad.

 

[Petruska]

Sv: Var är papporna?

Ett totalt patetiskt handlande av mamman och soc och att pappan gav upp är helt oförståeligt för mig. Han försökte dock länge men umgänget skulle ske på så konstiga villkor att det för honom kändes omöjligt.

Jag tänkte egentligen inte främst på familjer där det går så långt som till vårdnadstvister, utan snarare på pappor som trots att föräldrarna bor ihop är rätt långt borta i barnens liv, eller frånskilda som verkar tro att varannan helg är lagom.

Att det är svårt att stå emot myndigheter har jag lättare att förstå, där har man ju ingenstans att vända sig. Och att soc på många håll har en gravt konservativ och förlegad syn på familjer och jämställdhet, räknar jag tyvärr också med. (Detta lär vara ganska belagt och under diskussion vad gäller psykologer och terapeuter, i alla fall.)

Endast en pappa av tio vinner en vårdnadstvist och jag har väldigt svårt att tro att i 90% av fallen har mamman rätt.

Ja, gäller det riktigt små barn är jag helt övertygad om att mamman är oerhört gynnad av såväl lagstiftning som av de aktuella tjänstemännens inställning. Och är föräldrarna inte gifta, är det ju också möjligt för mamman att (för)bli ensam vårdnadshavare från början. Jag har ingen fungerande idé om hur det där borde lagstiftas istället, men rimligt verkar väl att båda föräldrar blir vårdnadshavare från början, oavsett civilstånd.

Det finns ju rätt många frånskilda mammor som lever i ständig rädsla för vårdnadstvist som kommer att gynna fadern, och deras problem (eller vad man ska kalla det) är att de tycker att lagen gynnar "den andre föräldern", i praktiken pappan. Jag vet inte hur det är med det där, men jag tror iofs utan vidare på att i de fall då enskild vårdnad utdöms, så gynnas mamman oproportionerligt ofta.

Ska man utgå (ostatistiskt) från de familjer jag träffat på, så verkar det rimligt att fler än hälften av mödrarna skulle få vårdnaden (just pga fäders svaga insatser också medan familjen lever ihop), men en fördelning som 90-10 ser inte jag heller som rimlig.

Normalfallet vid separation numera är väl dock gemensam vårdnad?

 

[Calazirya]

Sv: Var är papporna?

Men diskussionen rör ju mer vid de förhållanden där föräldrarna lever ihop, men där pappan väljer att stå tillbaka från att ta full del och ansvar i barnets liv, varför är det så?

Petruska: Det beror väl på om föräldrarna skrivit på om gemensam vårdnad i samband med barnets födelse? I annat fall ( om vi pratar enbart sambopar ) så tilldelas fortfarande mamman enskild vårdnad så vitt jag vet. Det borde väl rimligen vara så att man automatiskt tilldelas gemensam vårdnad och vill man sedan ha enskild vårdnad åligger det den sökande att bevisa de brister som gör att den andra föräldern inte är "god nog" ?

 

[LadyCovergirl]

Sv: Var är papporna?

Ja, gäller det riktigt små barn är jag helt övertygad om att mamman är oerhört gynnad av såväl lagstiftning som av de aktuella tjänstemännens inställning. Och är föräldrarna inte gifta, är det ju också möjligt för mamman att (för)bli ensam vårdnadshavare från början. Jag har ingen fungerande idé om hur det där borde lagstiftas istället, men rimligt verkar väl att båda föräldrar blir vårdnadshavare från början, oavsett civilstånd.

Normalfallet vid separation numera är väl dock gemensam vårdnad?

Som jag ser det är det fullt rimligt att så fort faderskapsintyg finnes så står barnet under båda föräldrarnas vårdnad, så länge inte skäl finnes för enskild vårdnad åt något håll. Det oavsett om föräldrarna är gifta, sambos, kk:s eller vad det nu må vara.

Vad det gäller separation så handlar vårdnadsbiten mycket om hur vårdnaden sett ut fram tills dess.

Nu blir ju det här ett specialfall, det Mr_Magic skriver om. Jag är alltså hans fästmö och således tämligen inblandad i fallet. Separationen inträffade under den första halvan av graviditeten och sen hann det krånglas mycket om vårdnad och umgänge och faderskap fram till barnet föddes. Därefter har krånglet handlat enbart om vårdnaden.
Det finns frankt sett ingen anledning för mamman att ha enskild vårdnad. Inte ens något så enkelt som att det skulle vara långt avstånd mellan föräldrarna fungerar då det skiljer bara ett par mil. (Ännu mindre från september då alla inblandade kommer bo i samma kommun.)

Av ren nyfikenhet, mammor som lever i rädsla för vårdnadstvist där fadern gynnas har jag nog aldrig upplevt själv. Har du exempel eller blir det för personligt inriktat då?

 

[No1]

Sv: Var är papporna?

Det måste väl nästan ha med bristande intresse att göra?

Visst är det väl svårt att tolka handlandet på annat sätt?

Nu finns det förvisso människor som är riktiga mähän i mångt och mycket men de allra flesta verkar ändå lägga manken till NÄR de väl är INTRESSERADE av något.

 

[Hyacinth]

Sv: Var är papporna?

Min sambo har för lite fritid för att hänga på forum, och fattar inte riktigt grejen.
Dessutom är han totalt ointresserad av att disktutera andra barn som han inte känner, eller med folk han inte träffat.
Han har ett tillräckligt stort socialt nätverk live för att vara mer än nöjd med det och jobbar mycket med att nätverka.
När han är ledig försöker vi umgås med varandra istället.

 

[Snubbelfot]

Sv: Var är papporna?

*KL*
Jag är man, styvpappa och i allt väsentligt lika engagerad i barnens ve och väl som min fru och barnens biologiska pappa. Anledningen att jag sällan besöker Förälder är att det stora flertalet av trådarna handlar om spädbarn, ofödda barn (läs: graviditeter) och småbarn medan den yngsta av våra är tonåring. Det finns helt enkelt få trådar som intresserar mig, och åtminstone några av få de trådar som rör äldre barn/ungdomar har jag nog faktiskt varit aktiv i.

 

[Brandgul]

Sv: Var är papporna?

KL

Skulle någon pappa vilja hänga här innen efter att ha läst denna tråd?

Jag tycker bara att det står att "pappor" är dumma och oengagerade. Jag blir sur när jag läser om hur inkompetenta "pappor" är för vår pappa är verkligen inte det. Men det står ju att han ÄR det.

Jag läser inte direkt "vissa pappor". Utan just "pappor". Alla över en kam. Rakt av. Jag känner inte igen mig i allt som skrivs och tycker att det är grymt irriterande att alla förutsätter att vår pappa också är så värdelös som alla andra "pappor" som det skrivs om.

 

[Svartfot]

Sv: Var är papporna?

Jag har aldrig träffat en man som ser fram mot att träffa pappagruppen och besöka öppna förskolan. Du borde träffa min make.

Jag har aldrig träffat en man som älskar att frottera sig med andra föräldrar för att bara prata barn, röda stjärtar och brydderier. Du borde träffa min make.

Jag har aldrig träffat en man som får lägga band på sig för att inte shoppa ihjäl sig på alla söta babykläder som den lille telningen bara måste ha. Så länge kläderna har star wars tryck . Ffa är det olika leksaker... men... Du borde träffa min make.

Jag har aldrig...poängen har nog gått fram, de genuint barnintresserade männen finns säkert men nog är de i minoritet - även om de släpar.

Men ja jag förstår din poäng.

tio tio tio

 

[Svartfot]

Sv: Var är papporna?

kl

På det stora hela måste jag säga att jag tycker att vi har bemötts mindre könsstereotypiskt än jag väntade mig. BVCsköterskan vänder sig oftast till min man. Dels för att han har bättre koll och dels för att han alltid håller dottern när vi är där. Vi har även bett dem att ringa och maila min make i första hand vilket de alltid gör.

Under föräldra träffarna slogs både jag och min make av att det 90% av tiden är männen som håller barnen.

Jag som är ett hysteriskt kontrollfreak trodde att jag skulle bli odräglig efter en tids mammaledighet, när mitt “kunskapsövertag” av att vara hemma blev för stort. Men det har gått riktigt bra. Jag har nog inte kommit med ovälkomna råd oftare än vad maken har gjort till mig.

Dock stör det mig att folk kan bli upprörda över att jag väljer att vara hemma så “kort” tid.

 

[Petruska]

Sv: Var är papporna?

Som jag ser det är det fullt rimligt att så fort faderskapsintyg finnes så står barnet under båda föräldrarnas vårdnad, så länge inte skäl finnes för enskild vårdnad åt något håll. Det oavsett om föräldrarna är gifta, sambos, kk:s eller vad det nu må vara.

Av ren nyfikenhet, mammor som lever i rädsla för vårdnadstvist där fadern gynnas har jag nog aldrig upplevt själv. Har du exempel eller blir det för personligt inriktat då?

Jag håller med, båda borde bli vårdnadshavare i de fall då båda föräldrar är kända (vilket ju gäller en överväldigande majoritet av fallen).

Alltså, de fall jag tänker på handlar nog egentligen mest om att männen/papporna hotat med vårdnadstvist när de av olika skäl inte tyckt att kvinnan/mamman gör som hon ska (enligt dem). Och det verkar vara vanligt att reagera med rädsla och självförminskning på hot. Jag tror att pappan/mannen vet det och använder hoten till att styra exet även efter separationen, han hotar inte främst för att han verkligen tycker att mamman är "olämplig" eller för att han verkligen vill ha hela ansvaret för barnen.

Men det är sådant man kan se när man står utanför, har sett det några gånger, och inte är direkt berörd.

Men ja, jag tycker att det verkar hyfsat vanligt i alla fall bland de män som tycker sig ha blivit dumpade av sina barns mamma. Jag tror ju att det handlar mer om att de blev dumpade, och ilska/bitterhet/sorg över det än om något annat egentligen. Men det hindrar ju inte att det är jobbigt för alla inblandade.

Att de är rädda för att fadern ska gynnas i en ev tvist beror säkert just på att de har krympt av att ha blivit hotade - statistiskt är det ju inte särskilt sannolikt.

 

[LadyCovergirl]

Sv: Var är papporna?

Jag har mig veterligen inget sådant fall i min närhet vilket förklarar att jag inte känner till "fenomenet". Har pappan hotat med att han ska se till att få enskild vårdnad om mamman inte gör si eller så eller dutt eller datt?
Att det till stor del handlar om att de blev dumpade, mer än själva föräldraskapet, är inte helt omöjligt men gäller samma sak åt andra hållet? Att om mamman blir dumpad av pappan så använder hon hot om enskild vårdnad för att få som hon vill i olika fall? Eller vill mamman alltid barnens bästa och sätter sig själv i andra rummet?

(Att det inte är så vet jag, men jag tänkte om det är en vanlig uppfattning. Mamman "hotar" om enskild vårdnad för barnens bästa medan pappan "hotar" om enskild vårdnad för att mamman ska foga sig.)

 

[Petruska]

Sv: Var är papporna?

Jag har mig veterligen inget sådant fall i min närhet vilket förklarar att jag inte känner till "fenomenet". Har pappan hotat med att han ska se till att få enskild vårdnad om mamman inte gör si eller så eller dutt eller datt?

(Att det inte är så vet jag, men jag tänkte om det är en vanlig uppfattning. Mamman "hotar" om enskild vårdnad för barnens bästa medan pappan "hotar" om enskild vårdnad för att mamman ska foga sig.)

75% av separationer/skilsmässor (bland heteronpar) lär vara på kvinnans initiativ. Alltså är det lättare att få se mönster bland dumpade män än dumpade kvinnor. Men det är klart att jag inte tror att 100% av de mödrar som vill ha enskild vårdnad enbart handlar utifrån godhet. De enda fall jag känner till där mamman hindrar pappan att träffa barnet är genom att jag känner papporna och bara vet deras sida av saken, men jag tror i båda fallen på männens versioner i allt väsentligt.

Ja, papporna jag tänker på har hotat just så, och det har inte handlat om misshandel eller vanvård från mammorna sida, utan helt normala grejer (tex att mamman velat ta med barnet ett par veckor till sommarstugan, och då har mannen hotat med att polisanmäla om mamman inte är tillbaka inom en vecka, och liknande knäppgrejer. Troligen förlorar mannen mest på sådant, men som sagt verkar hot göra människor så små).

Öht är hela grejen med gemensamma barn utan att vara tillsammans ett jäkla livspaket att dra runt, där parterna aldrig mer står fria i relation till varandra. Jag kan verkligen förstå att vem som helst skulle föredra att själv ha vårdnaden och makten i det läget, men det betyder absolut inte att jag tycker att det är rätt. Jag önskar att det fanns en lösning på det problemet.

Som mamma och särskilt till en nyfödd, har man ju dessutom makten att inte skriva under vårdnadspapperen från början, och överläget i att typ alla runtomkring verkar tycka att mamman är mycket viktigare än pappan (se bara på hur föräldraledighet fördelar sig) särskilt när det gäller barn under tre år ca.

 

[LadyCovergirl]

Sv: Var är papporna?

Jag har faktiskt aldrig hört om sådana fall där mannen hotar. Undantaget de fall jag läst och hört om där pappan försökt sticka till sitt gamla hemland tillsammans med barnet/-n. De har jag dock aldrig stött på själv.
Betvivlar inte att det förstnämnda inträffar men hur vanligt kan vi uppskatta att det är? Anyway, om pappan beter sig så hoppas jag att det framkommer i tvisten så det kan beaktas vid beslutstagandet.

Jag hoppas att det på något vis, någon gång, kan anses att parterna är fria från varandra. Barn växer och även om föräldrarna måste kunna stå ut med att se varandra på t.ex. student, bröllop, examen osv så måste det ju inte samarbetas på samma sätt som när barnet är litet.
I "mitt" fall vill ju pappan ha gemensam vårdnad, för dotterns skull. Mamman vill ha enskild vårdnad, som omgivningen uppfattar det för sin egen skull. Vi får väl se hur det hela avlöper.

I "mitt" fall vill pappan vara föräldraledig men får inte eftersom mamman valt enskild vårdnad (ska överklagas) och mamman heller inte vill överlåta dagar. Det trots att det innan barnet fötts var överenskommet om gemensam vårdnad och pappan därmed skickat in papper om föräldraledighet och fått det godkänt av jobbet. Det fick sen ändras, bara för att mamman rätt som det var ändrat sig.
I barnets omgivning tycks mamman och hennes familj anse att mamman är den enda som behövs medan pappan och hans familj anser att det bästa är ett samarbete mellan föräldrarna.

(Jag blir personligt involverad men försöker så gott det går att se det neutralt. Dock får jag ju bara en sida av saken. Mamman ifråga vägrar ju prata med mig iaf.)

 

[mandalaki]

Sv: Var är papporna?

*KL*

Läser just om en undersökning som Kamratposten gjort. När de frågade sina unga läsare till vem de helst skulle vända sig med något viktigt kom mamma på första plats.

Pappa kom - femma.

 

[Mr_Magic]

Sv: Var är papporna?

*KL*

Läser just om en undersökning som Kamratposten gjort. När de frågade sina unga läsare till vem de helst skulle vända sig med något viktigt kom mamma på första plats.

Pappa kom - femma.

Frågan de hade uppe var "vem de ville bli tröstade av" och inte vem de helst skulle vända sig till med något viktigt, om de inte gjort en undersökning om just det du nämner också?

Varför det är så kan jag inte svara på, kanske för att mamman har byggt upp en "tryggare" relation till barnet från födseln, amningen, mammaledigheten osv? Tror inte att det på något sätt ska tolkas till att pappan skulle vara dålig eller inte vilja trösta sitt barn. Tror det mer handlar om att en mamma ger en annan sorts trygghetskänsla.
Fortfarande tar fler mammor än pappor ut föräldraledighet, kanske är det det som spelar in i den "trygga" relationen. Kanske om 15år då förhoppningsvis fördelningen av föräldraledigheten är mer jämn det kanske blir närmare 50/50 där också.