Var är papporna?

[turbofling]

Sv: Var är papporna?

Jag kan bara svara för min egen sambo. Han tycker att sitta och diskuttera och fraga saker pa forum är jobbigt. Han använder internet för att söka information och tycker han far svar pa sina fragor och funderingar pa det sättet. Han pratar ocksa barn med vänner och kollegor som har barn. Och sa pratar jag sa mkt sa han far sällan sa mkt funderingar, jag hinner berätta allt innan

 

[Syrran!]

Sv: Var är papporna?

Jag har nog aldrig sett en man gora inlagg har pa foraldraforumet. Varfor kan jag inte svara pa, kanske har de inte hittat hit?

Mark har gjort det. Dock inte om sånt som rört vår son, vad jag vet.

Antar att han inte ser nån mening med att diskutera vårt barn här eftersom jag gör det!

 

[vindvissla]

Sv: Var är papporna?

kl

Förresten tror jag att jag jämställt nog döpte vår första vintertråd till "vi som ska ha barn vintern...."

 

[Sar]

Sv: Var är papporna?

Jag har för mig att sju procent av Bukes medlemmar är av manligt kön. Är det inga av dem som har barn? Skräms de bort av att trådarna heter saker som Vårmammor snarare än Vårföräldrar? Eller vad är det som gör att männen inte verkar finnas i just det här underforumet?

Vågar de inte skriva i "vårmammor" (vilket låter rätt otroligt) så får de väl starta en egen "vårpappor", "vårföräldrar", "vårmorfäder" eller vilken trådrubrik som nu passar.

Varför inte passa på att fråga de manliga bukefalistföräldrar du känner till varför de inte söker sig till just det här forumet?

 

[turbofling]

Sv: Var är papporna?

Jag tror inte heller att rubriken avskäcker, jag tror att en pappa skulle vara väldigt välkommen i en "mamma" trad ocksa.

 

[No1]

Sv: Var är papporna?

På generell basis vill jag, utifrån mina omvärldsanalyser, hävda att män som grupp tycker det är en promille så roligt och ointressant att diskutera barn och hushåll som kvinnor.
Därför lyser män med sin frånvaro i barn/familj/föräldertrådar.
Därför lyser barnprat med sin frånvaro på jobbets fikaraster.

Män som grupp har inte behovet och de få gånger de analyserar fram en frågeställning så frågar de barnens mor alt sin egen mor eller möjligen svärmor (vilka i sin tur av rent intresse antagligen har svaret genom BM, MVC, vänninor, forum på nätet, mamma eller arbetskamrater).

 

[Petruska]

Sv: Var är papporna?

Men är det inte ganska konstigt om det inns en sådan skillnad mellan könen?

 

[No1]

Sv: Var är papporna?

Men är det inte ganska konstigt om det inns en sådan skillnad mellan könen?

Utifrån biologiska/könsrollsaspekter har jag svårt att se det "konstiga" och vad jag förstått kan man se denna fördelning av "barn/familjeintresse" runt om i hela världen.

Jag vill inte att det ska vara så men jag har svårt att finna bevis som styrker att det inte finns betydande biologiska skillnader.
Istället gläds jag varje gång ett kvinnligt/manligt undantagsfall inom normen ger sig tillkänna.

 

[Stinaelin]

Sv: Var är papporna?

Utifrån biologiska/könsrollsaspekter har jag svårt att se det "konstiga" och vad jag förstått kan man se denna fördelning av "barn/familjeintresse" runt om i hela världen.

Jag vill inte att det ska vara så men jag har svårt att finna bevis som styrker att det inte finns betydande biologiska skillnader.
Istället gläds jag varje gång ett kvinnligt/manligt undantagsfall inom normen ger sig tillkänna.

Jag tror inte skillnaden är biologisk, utan kulturell. Som mamma föväntas man ha koll (av släkt, vänner, övriga samhället). Som pappa räcker det att fråga mamman, för hon har koll.

 

[mino]

Sv: Var är papporna?

Har inte ThomasN varit med i några diskussioner här, jag är rätt säker på att han var med i några dagisdiskussioner. Annars är mitt intryck att de få män som är på buke och som inte bara pratar häst i första hand är singlar eller äldre.

Jag tycker inte att det är konstigt att män inte diskuerar barn så mycket, det säljs inte in som ett projekt till gruppen män i media och samhället i stort. Jag kan snarare känna mig lite beklämd ibland över att vi kvinnor så gärna hakar på trenden att se familjen som en livsstil som ska föräldlas och konsumeras på olika sätt (även om jag själv i högsta grad är den del av trenden).

 

[No1]

Sv: Var är papporna?

Jag tror inte skillnaden är biologisk, utan kulturell. Som mamma föväntas man ha koll (av släkt, vänner, övriga samhället). Som pappa räcker det att fråga mamman, för hon har koll.

Jag känner inte att argumenten håller.
Om jag så tittar på dokumentärer från djupaste djungeln så är det mammor som duttar och visar intresse för barnen (hem/hushåll).
OM det nu vore så att denna "kulturella prägling" är densamma världen över (vilket isf vore den enda kulturella gemensamma nämnaren hos människorasen?) så kan man ju undra vad som format det kulturella formatet.
Biologi?

Om jag ser till människor runt omkring mig så visst finns det män som är väldigt intresserade av sina barn MEN i antal inte i närheten av andelen kvinnor som både uppslukas av egna och andras barn samt tårögt talar om det "blödande mammahjärtat".
Jag har aldrig träffat en man som ser fram mot att träffa pappagruppen och besöka öppna förskolan.
Jag har aldrig träffat en man som älskar att frottera sig med andra föräldrar för att bara prata barn, röda stjärtar och brydderier.
Jag har aldrig träffat en man som får lägga band på sig för att inte shoppa ihjäl sig på alla söta babykläder som den lille telningen bara måste ha.
Jag har aldrig...poängen har nog gått fram, de genuint barnintresserade männen finns säkert men nog är de i minoritet - även om de släpar

Jag kan sträcka mig så långt att jag upplever en skrattretande stor skillnad mellan könen, tyvärr.

 

[Speciella_tina]

Sv: Var är papporna?

*Knapplånar*

Nu är iofs inte min man bukefalist, men han diskuterar inte någon annanstans i heller.

Överlag är det nog så att han frågar mig, frågar på BVC eller ber mig fråga på BVC. Det tar nog ett tag att helt sudda ut linjerna där mamman är den som kan barn, och tar hand om barnet. Sjukvården gör ju sitt till, där jag nästan var den enda som existerade, både innan snittet och efter. Detta fortsatte tyvärr sedan hos barnmorskan. Personalen vänder sig nästan bara till mig, min man verkar vara ett bihang... Min man tar Tuva lika mycket som jag, och nu är han pappaledig medan jag jobbar. Han sköter henne precis lika bra som jag, och är nog mer nojig på röda rumpor och för lite mat än vad jag är. Men ändå ber han mig kolla upp saker om han blir osäker.

 

[Brandgul]

Sv: Var är papporna?

Min sambo skriver inget på nätet. Han ringer istället för att skicka mail osv.

Han läser eller pratar med kompisar/släkt om han funderar över.

För mig är det ett tidsfördriv att skriva och umgås på nätet, inte för att jag tycker att allt är viktigt eller intressant. Socialt helt enkelt.

 

[Brandgul]

Sv: Var är papporna?

Jag tycker att min sambo är lika genuint intresserad av våra barn som jag är. Men det ter sig lite annorlunda. Han gillar att gå ut på promenader och titta på myror. (Han gick på öppnis också med sonen och kom hem och berättade vilka som varit där och allt skvaller ) Han gillar att köpa stora och dyra saker. Köper han kläder är det dyra märkeskläder och inte slit och släng vardagskläder som jag köper. osv.

Han gillar att prata skubbsår och röda rumpor med t.ex. sin bror (som har äldre barn)

 

[No1]

Sv: Var är papporna?

Jag tycker att min sambo är lika genuint intresserad av våra barn som jag är. Men det ter sig lite annorlunda. Han gillar att gå ut på promenader och titta på myror. (Han gick på öppnis också med sonen och kom hem och berättade vilka som varit där och allt skvaller ) Han gillar att köpa stora och dyra saker. Köper han kläder är det dyra märkeskläder och inte slit och släng vardagskläder som jag köper. osv.

Han gillar att prata skubbsår och röda rumpor med t.ex. sin bror (som har äldre barn)

Jag påstår icke att de inte finns men jag kan utan att skämmas säga att JA - jag ifrågasätter män när det gäller deras intresse för familj och barn.
Det handlar inte om att de gör något annorlunda utan att de inte gör något övht.

Jag skulle bli till mig i trasorna om någon kunde presentera en tidsberäkning som specar den effektiva tid som mamman respektive pappan lägger ned på barnen i praktik, prat och tanke.

Sedan har jag svårt att ta kulturella normer på fullt allvar.
När jag var yngre var jag vansinnigt intresserad av bilar och lade ned både tid och stora pengar på innehavet med dyrare inköp, 20" fälgar, trimning och viss styling.
Den kulturella normen accepterade inte detta fullt ut och ibland blev det kännbart att som ung tjej få pikar både från andra tjejer och killar som undrade om jag hade fötts i fel kön.
Nu brydde jag mig inte i det, det var ett genuint intresse helt enkelt.
Idag har detta intresse bytts ut mot andra och jag hänger inte längre med i killarnas timlånga tjat om bilar.

Det handlade om mig och att jag stod upp för ett j-a torftigt bilintresse så jag ruttnar ur när man skyller mäns ointresse för sina egna barn/sin egna familj på kultur/normer.
Jag har tappat räkningen på hur många kolleger jag haft genom åren som hade kunnat vara världsbästa partners och föräldrar om de hade brunnit hälften så mycket för familjen som de gör för sina arbeten.


Män som visar ringa familje/barnengagemang gör det av ett skäl: bristande intresse.
Något jag emellertid inte har några problem med, bara korten spelas öppna.


Peace

 

[Brandgul]

Sv: Var är papporna?

Helst nu när vi fått två barn är jag evennerligt tacksam över att jag skaffat barn med rätt man. Det hela går mycket smidigare när man är två som tänker. Han tänker inte riktigt som mig, men nästan... (Han har sämre tidsplanering...)

 

[Calazirya]

Sv: Var är papporna?

Jag tror dessa linjer fylls i lite extra av många mammor också, som inte riktigt släpper tagit om den ledande rollen. Om man som mamma slappnar av och låter pappan ta plats så suddas linjerna ut fortare än man faktiskt tror..

Lite allmänt:
Personligen skulle jag aldrig skaffa barn med en person som inte själv tar initiativ och egna beslut, att min sambo inte kan svara på frågor rörande frågor kring vårat genemsamma barn men förutsätter att jag kan existerar inte hos oss. Att dela föräldraledigheten är en jäkla bra början för att sudda ut dessa linjer .. =)

 

[Speciella_tina]

Sv: Var är papporna?

Jag tror dessa linjer fylls i lite extra av många mammor också, som inte riktigt släpper tagit om den ledande rollen. Om man som mamma slappnar av och låter pappan ta plats så suddas linjerna ut fortare än man faktiskt tror..

Jag håller verkligen med dig! Otaliga är de mammor som innan Tuva föddes berättade för mig att jag inte alls skulle vilja dela föräldraledigheten, för när jag väl hade barn skulle jag vilja vara med det. Sant. Nu är det ju så att min dotter har en pappa som också hemskt gärna vill vara närvarande.

Lika otaliga är de mammor som undrade hur jag kunde börja jobba när Tuva var 5 månader. Saknade jag inte henne. Jovisst, men hennes pappa har saknat henne i fem månader.


Och sedan MÅSTE sjukvården bli bättre på att rikta sig mot papporna också. På sjukhuset kan jag till viss del förstå att de riktade sig mest till mig, det var ju trots allt jag som skulle snittas. Men de riktade sig nästan bara till mig gällande barnet också sedan. En barnmorska var där som riktade sig åt min man, det var hon som skrev ut oss. Likadant var det på BVC första gången, hon riktade sig nästan bara till mig. Men nu sist när Doggge var med sa hon i alla fall att det var trevligt att träffa pappa igen.


Sedan måste jag berätta vad Dogge sa när han skulle åka hem från sjukhuset för att sova: Glöm inte byta blöja på henne! Hahaha helt underbart!

Det var fördelen med snittet, Dogge fick ta henne nästan helt första dagen eftersom jag inte kunde, och jag tror verkligen att han växte med det. Han bytte blöjor, och kläder och donade, stolt som en tupp! Mammor med vanliga förlossningar borde kanske släppa mer på den biten på sjukhuset? De har ju amningen så då kan den andra omvårdnaden vara pappans. Och jo, jag skriver att mammorna ska släppa och inte att papporna ska ta, för jag tror att många pappor känner sig osäkra, mer osäkra än mammorna. Vi har haft så lång tid att växa in i det då vi har barnet i vår kropp, vi har hormoner som säger "denna ska jag ta hand om och nåde den som rör", och vi får väldigt mycket uppmärksamhet av sjukvården.

 

[Bollen]

Sv: Var är papporna?

Det var fördelen med snittet, Dogge fick ta henne nästan helt första dagen eftersom jag inte kunde, och jag tror verkligen att han växte med det. Han bytte blöjor, och kläder och donade, stolt som en tupp! Mammor med vanliga förlossningar borde kanske släppa mer på den biten på sjukhuset? De har ju amningen så då kan den andra omvårdnaden vara pappans. Och jo, jag skriver att mammorna ska släppa och inte att papporna ska ta, för jag tror att många pappor känner sig osäkra, mer osäkra än mammorna. Vi har haft så lång tid att växa in i det då vi har barnet i vår kropp, vi har hormoner som säger "denna ska jag ta hand om och nåde den som rör", och vi får väldigt mycket uppmärksamhet av sjukvården.

Jag bytte inte en enda blöja under hela BB-tiden eller dagarna efter som min man var hemma. Jag var för osäker helt enkelt (och tyckte det var äckligt ) medan min man helt enkelt steg fram och tack och lov tog över.

Men jag störde mej på att BVC pratade till mig trots att min man var med på varje tillfälle. Jag löste det genom att vända mig bort och låtsas att jag inte lyssnade, vilket fick tanten att rikta sig till min man istället. Trist men det fungerade.

 

[No1]

Sv: Var är papporna?

Men jag störde mej på att BVC pratade till mig trots att min man var med på varje tillfälle. Jag löste det genom att vända mig bort och låtsas att jag inte lyssnade, vilket fick tanten att rikta sig till min man istället. Trist men det fungerade.

KL

Gång på gång på gång läser och hör jag människor informera om tragiska omständigheter likt ovanstående.
Så varför inte öppna munnen och TALA istället för att göra tysta missnöjesnoteringar?