Var är min mamma och pappa?

[makarontanten]

Kanske en konstig rubrik och jag funderade först på att vara anonym, men varför?

Det finns folk där föräldrarna gått bort, föräldrar som är missbrukare, föräldrar som är kriminella, har egna problem mm. Jag tillhör väl inte deras barn ( till viss del iallafall). Min far är förvisso svag för alkohol, men har alltid skött jobbet och allt med ekonomin, min mor har valt fel i sitt liv, levt i missär, kommit ur och lever bra idag bra ( är egen företagare). Men jag då?

Jag är vuxen, borde släppa allt "gammalt ". Det finns ingen här, det finns ingen mamma och pappa, trots att de båda är i liv, båda bor inom 5 mils radie.

Som jag letat, som jag försökt, som jag suktat efter deras kärlek, men hela tiden blir besviken..Jag har ansträngt mig, hälsat på, köpt presenter, löst problem, hjälpt till med trädgårdsskötsel, ställt upp som chaufför vid utlandsresor, hämtat och lämnat, ställt upp som kattvakt, kommit med råd, haft med mig efterätter och mat vid bjudningar mm. Ändå finns jag inte!!

Min mor ringer mig ca 1 gång i månaden. Jag försöker vara trevlig men allt handlar om henne. Talar jag om att jag vart sjuk, så är hon dödssjuk. Säger jag att jag är stressad och har mycket att göra, så har hon det värre....

Pratar jag med pappa så är det hans problem som gäller, och allt är problem i hans värld ( han är en allmänt negativ person). Jag känner återigen, jag då?

Min mor har träffat min hund 1 gång ( hunden är snart 2 år och jag har haft henne sen valp), vi bor 2 mil ifrån varandra...Jag har bott i min lägenhet i 8 år, hon har vart här två gånger.. Jag har vart hos henne två gånger på samma tid.

Med pappa går det lite bättre pga hans sambo. Hon bjuder hem osv.Jag bjuder tillbaka och har fått lite bättre kontakt. Men jag saknar att bli älskad, att få vara "barn" någon gång. Vill inte vara duktig, vill inte ta allt ansvar, vill inte vara den "duktiga" och "rediga" som alla förväntar sig av mig...

Ja, det är lätt att säga att jag är som jag är, och med åsikter som jag står för, är jag säkert inte är en lätt person att umgås med. Men, trots detta har jag många vänner, arbetskamrater, grannar mm som mer än gärna umgås med mig , så helt omöjlig borde jag ändå inte vara

Men var är min mamma och pappa? Jag känner dem inte, de vet inget om mig heller. De vet inte var jag jobbar, vem jag umgås med , de vet inte vad som är viktigt för mig, vad jag brinner för, vad jag har för intressen eller ägnar mig åt på fritiden . Vi är 4 barn/syskon) och de inte bryr sig alls om oss? Hur tänker ni som är föräldrar om detta? Känner ni era barn?

 

[tanten]

Sv: Var är min mamma och pappa?

Man kan inte ändra det som varit.
Det går inte att uppfinna nya föräldrar eller skapa om dem man har.

Det enda man kan göra är att bestämma hur mycket de ska få påverka ens liv idag och imorgon.

Alla människor förmår inte att vara bra föräldrar och det är inget man som barn kan göra något åt.

Släpp drömmen om hur det kunde varit. Lev ditt liv och gör det bästa av det.

 

[Karma]

Sv: Var är min mamma och pappa?

Håller med tanten här. Man kan inte ändra någon som finns, däremot kan man fylla sitt liv med många människor som ger en lika mycket kärlek tillbaka som man ger till dom.

 

[MM]

Sv: Var är min mamma och pappa?

Jag gav upp om mina föräldrar redan när jag var liten.

Mamma valde jag själv att bryta med för fem år sedan. Det var inget hälsosamt förhållande vi hade.

Min pappa pratar jag med två ggr om året. Lite om vädret, hur han mår, hur det går med hans renovering av huset samt hur min familj mår och hur långt vi kommit i våran renovering. Lite om sonens tillstånd och någon fråga om tösen.
Bara lite ytligt snack bara.

Jag har hela livet undrat vart ett par riktiga föräldrar hållit hus men det har jag fått släppa. Det lär jag aldrig få några. Ingen mening med att gå runt och önska något heller som aldrig kommer ske.

Det är tufft att inte känna sig älskad av sina föräldrar, eller som i mitt fall så vet jag att jag inte är det, men det är bara att acceptera.

 

[Pepson2]

Sv: Var är min mamma och pappa?

När jag växte upp var jag "pappas flicka" och när han dog blev det bara jag och min mamma kvar.

Vår relation har aldrig varit bra, men när jag kunde släppa bilden av henne som "mamma" och i stället se henne som en annan vuxen kvinna, som jag faktiskt inte behövde älska, blev vår relation mycket bättre.

 

[ameo]

Sv: Var är min mamma och pappa?

Detta ständiga bekräftelsebehov och ju mindre man får av den varan, desto mer anstränger man sig för att försöka få den. Man slår nästan knut på sig själv i hopp om att få minsta lilla bekräftelse från sina föräldrar.
Så oerhört sorgligt och alldeles för vanligt dessutom.

Man kan inte välja sina föräldrar utan man får dras med de man fått. Man kan inte heller förändra dem, utan bara lära sig att leva med deras egenheter - eller helt enkelt strunta i dem.
Jag tror att man i många fall liknande det i den här tråden faktiskt mår allra bäst av att tvinga sig själv att, om inte bryta kontakten helt så åtminstone göra det delvis och att tvinga sig själv att förstå att man aldrig kommer få den bekräftelse som man längtar efter.

Hoppas du hittar en lösning som funkar för dig!

 

[Ava22]

Sv: Var är min mamma och pappa?

Min mamma har jag en himla bra kontakt med, vilket jag är väldigt glad över. Den kontakten är verkligen ett mamma-dotter förhållande!

Pappa.... En helt annan historia. Jag sa upp kontakten med honom sent i höstas då han beslutade att inte komma på mitt bröllop när jag valde att inte bjuda hans fru. Låter kanske hårt, men när man vet varför så låter det helt självklart varför hon inte är inbjuden. Om någon undrar kan jag förklara.
Det summerar hans tankebanor angående hans barn (eller för mig, min syster och hennes två barn, dock inte min bror som han umgås med), att han värderar sin fru (som han ofta och gärna snackat skit om) mer än sina barn. När vi umgicks, och jag åkte till hemstaden så kunde han oftast bara träffa mig nån timme, sen skulle ju han och frun åka och handla/hämta henne vid hennes jobb/hälsa på hennes barn mm. Då var jag inte välkommen.

Jag har fortfarande svårt att acceptera att han aldrig kommer vara en pappa till mig, mycket pga han umgås med min bror. Han har knappt träffat sina barnbarn som bor 10 min med bil från honom (de är 9 och 11 år). Jag vet att jag borde lägga honom bakom mig, men det är himla svårt och jag hoppas jag lyckas, gör jag inte det måste jag prata med någon, allt med pappa under åren, jag är 30 år, har satt djupa spår i mig och jag har svårt att läka dem.

Min syster och jag har kommit överens om att inte prata pappa med vår bror, vi blir alltid arga och syskonrelationen vill jag ha, jag älskar mina syskon!!

 

[mino]

Sv: Var är min mamma och pappa?

Som vuxen är det du som får vara din mamma och pappa, tänker jag. Det är du som får visa medkänsla och omtanke inför det barn som en gång var du. Har du några barn? Det kan underlätta att tänka på sig själv som man tänker på sina barn, att de alltid och ovillkorligen förtjänar kärlek och medkänsla. Så var/är det även med dig, även om dina föräldrar inte lyckas ge dig det. Så satsa på att ge dig själv det du saknar och omge dig med andra som vill göra det samma.

Föräldrar med empatistörningar ska man inte lägga något krut på.

 

[Meggan]

Sv: Var är min mamma och pappa?

Du är inte ensam mina föräldrar lever och jag hör av dem ibland men vi ses sällan de frågar aldrig hur jag eller barnen har det de firar inga högtider med oss är aldrig barnvakt eller något som normala föräldrar gör. Är grymt avis på de som har hjälpsamma intresserade föräldrar. Mina var det till för 10 år sen vad som hände vet i 17?

 

[tanten]

Sv: Var är min mamma och pappa?

Du är inte ensam mina föräldrar lever och jag hör av dem ibland men vi ses sällan de frågar aldrig hur jag eller barnen har det de firar inga högtider med oss är aldrig barnvakt eller något som normala föräldrar gör. Är grymt avis på de som har hjälpsamma intresserade föräldrar. Mina var det till för 10 år sen vad som hände vet i 17?

Man kan inte styra andra människor till att bete sig som man önskar.

Dessutom vet jag faktiskt inte om det finns något man kan kalla "normalt"? Alla relationer är olika. Dina föräldrar har sannolikt sina skäl till att leva sitt liv som de gör. Har ni pratat om det?


KL
Jag fasar faktiskt för att få barnbarn eftersom jag inte tror att jag kan klara de krav som omgivningen kommer att ställa på mig som mormor. Min dotter och jag kommer nog överens på ett alldeles utmärkt sätt - men det finns säkert andra som vill lägga sig i.

När min ena förälder var gammal fick jag rejält på pälsen av en ingift släkting för att jag inte tog ansvar som dotter. Så pass rejält att jag inte längre är välkommen hem till släktingarna.

Var och en måste få leva sitt eget liv och fatta sina egna beslut.

 

[Apollo 13]

Sv: Var är min mamma och pappa?

Nu har jag och min mamma en väldigt nära relation och träffas vanligtvis väldigt ofta eftersom vi jobbar ihop. (Nu är jag mammaledig och dessutom höggravid så vi ses just nu inte jätte ofta och kommer inte göra så på ett tag.) Men jag känner mycket igen det där med att hon alltid har ondare, hon är alltid sjukare, hon har det oavsett alltid värre.. Vilket gör att ens egna problem lite sopas under mattan och blir inte lika viktiga. Det är verkligen otroligt enerverande. Nu har hon dessutom börjat jämföra allt min ettåriga dotter gör, som deras valp gör. Berättar jag något som dottern gjort så skrattar hon och börjar berätta vad valpen gjort för liknande saker och då försvinner fokus från dottern.
Det som dock irriterat mig mest är att nu under tiden jag varit FL har det varit ett jävla gnäll på hur mycket hon har att göra på jobbet, och hur stressigt det är, på sociala medier! Nu har jag visserligen tagit bort hennes gnäll i min feed på fb, men jag blev så jäkla provocerad när det kändes som att varje gnällig uppdatering va en pik till mig som inte va på jobbet.. När det var dags för dottern att inskolas på dagis (ett år) och jag sa att hon Skulle gå fyra timmar om dagen, fick jag svaret "de blir inte många jobbtimmar...." Till svar. Som om det var mer intressant än att hennes barnbarn oå ett år var rimligt många timmar på dagis... När jag sedan uppdaterade på fb om dotterns inskolning fick jag svar av släktingar "va skönt nu får mamma hjälp på jobbet"
Där någonstans blev jag så irriterad att jag tog upp det med mamma.... Hon förklarade att det såklart inte alls varit hennes mening att pika mig eller att ta fokus från oss och hade eg inget annat svar än att hennes onda kropp och stress satt sig på huvudet och att hon därför kanske agerade så utan att tänka på vad hon sa och att det kunde ha konsekvenser.

Jag vet inte om det blivit jätte mycket bättre idag men det var skönt att ventilera och ändå få det bekräftat att hon inte ville något illa.. (Vilket jag eh visste). Det låter kanske lite konstigt, men det var skönt att hon kunde säga att "det satt sig på skallen" så jag fick höra av henne att allt inte riktigt stod rätt till..

Min pappa är något helt annat.. Vi funkar rätt dåligt ihop och jag har brutit med honom under ett par år. Vilken befrielse det var! Efter vi börjar prata igen har han hållt sig på mattan men hans beteende börjar eskalera mer och mer med tiden. Han är en väldigt, väldigt speciell karl som i mina ögon är väldigt förstörd. (Inte enligt honom själv..) han kan vara väldigt manipulativ och elak, minns en gång när han kallade mig hora eller liknande, och jag frågade honom om han inte förstod att det var elakt att säga så och att jag blev ledsen. Han svarade med att jag var den som var elak för jag var den som trodde att hans avsikt med att säga det, var att vara elak, så jag var elak som tyckte han var en elak människa.. Ja haha du hör ju..
Han går det tyvärr inte att prata med. Blir saker inte på hans sätt så blir det inte alls typ.. Fast först blir det kaos.

Men mitt råd är väl eg att prata med dem. Förklara hur du upplever och hur du känner. Berätta för dem att du vill ha en bra relation med dem!

Annars så måste jag säga att det nog tyvärr är jätte vanligt att folk har dåliga relationer med sina föräldrar. Jag tror det är snudd på lika normalt att ha en dålig relation med dem som en bra. Så man ska nog inte känns sig "onormal" för att ens föräldrar uppträder på ett konstigt sätt. Många gånger undrar jag hur det ens är möjligt att jag med mina värderingar är ett resultat av mina föräldrars värderingar och uppfostran för stt jah inte för fem öre förstår mig på dem. Så är det nog för väldigt många tyvärr.

 

[vackerdag]

Sv: Var är min mamma och pappa?

KL
Jag fasar faktiskt för att få barnbarn eftersom jag inte tror att jag kan klara de krav som omgivningen kommer att ställa på mig som mormor. Min dotter och jag kommer nog överens på ett alldeles utmärkt sätt - men det finns säkert andra som vill lägga sig i.

Ja, tyvärr är det så att det finns andra som lägger sig i hur man ska vara även som mormor/farmor! Man förväntas verkligen leva för denna "livets efterrätt" som kvinna.

 

[vackerdag]

Sv: Var är min mamma och pappa?

Du är inte ensam mina föräldrar lever och jag hör av dem ibland men vi ses sällan de frågar aldrig hur jag eller barnen har det de firar inga högtider med oss är aldrig barnvakt eller något som normala föräldrar gör. Är grymt avis på de som har hjälpsamma intresserade föräldrar. Mina var det till för 10 år sen vad som hände vet i 17?

Jag vet inte (är inte din förälder) men kan tänka mig att de tänker att du är vuxen nu och att de har släppt ansvaret för dig?

Min relation till mina vuxna barn har förändrats sedan de blev vuxna. Jag bäddar inte för dom längre till vardags så att säga. Skulle det krisa på allvar så hjälper jag dom givetvis (och dom hjälper mig!) men vardagslivet får de leva på egen hand. Hur mycket man har gemensamt med sina vuxna barn skiljer sig säkert mellan olika barn och föräldrar. Naturligtvis älskar jag mina barn men tar inte hand om dom längre så att säga. Kan det vara det en del här upplever som att föräldrarna inte "bryr" sig?