AVB
Trådstartare
Det känns lite fult att prata högt om detta? Jag har aldrig varit den som sagt att "folk är bara avundsjuka", tvärtom. Jag gillar jantelagen. Men jag vet liksom inte hur jag ska hantera det här.
I hela mitt vuxna liv har jag haft det rätt trassligt (som väl folk ofta har det mellan 18 och 25 typ?). Dålig ekonomi, tråkiga jobb, dåliga vanor, psykiskt instabil, inte vetat vad jag vill/kan, problem med tusen olika killar, osv.
Senaste året så har mycket blivit bättre. Hittat kul jobb, tjänat en hacka pengar, trivs på min utbildning, mår bättre, vet mer vad jag vill, är tryggare, skaffat en gullig katt, köpt en bättre lägenhet, inga trassliga relationer... Små förändringar, men för första gången är mitt liv inte objektivt jobbigare än mina vänners liv.
Och vips så har de flesta av mina kompisrelationer förändrats? Jag känner inte att jag kan berätta kul grejer som hänt mig för mina närmaste vänner nu, för jag märker att de inte uppskattar det. Det pyser ut små pustar av agg och irritation över grejer de aldrig reagerat på tidigare. Aldrig ett ärligt "grattis" utan snarare konstiga pikar, eller att de letar fel eller försöker hitta något som tyder på att jag bara haft tur eller inte förtjänar det egentligen.
Och det är möjligt att jag HAR haft tur och ATT jag inte förtjänar det "egentligen". Så funkar ju livet. Men det som stör mig är att de är så ivriga på att missunna mig det. Och under alla år när de hade fina bostäder, fasta anställningar och snälla pojkvänner och jag inte hade det, skulle det aldrig ha föresvävat mig att bete mig som de gör.
Det är också trist för att det tar udden av glädjen för mig, och det gör mig lite orolig. Är det såhär folk reagerar när det går bra?
Vad gör man? Vad är era erfarenheter?
I hela mitt vuxna liv har jag haft det rätt trassligt (som väl folk ofta har det mellan 18 och 25 typ?). Dålig ekonomi, tråkiga jobb, dåliga vanor, psykiskt instabil, inte vetat vad jag vill/kan, problem med tusen olika killar, osv.
Senaste året så har mycket blivit bättre. Hittat kul jobb, tjänat en hacka pengar, trivs på min utbildning, mår bättre, vet mer vad jag vill, är tryggare, skaffat en gullig katt, köpt en bättre lägenhet, inga trassliga relationer... Små förändringar, men för första gången är mitt liv inte objektivt jobbigare än mina vänners liv.
Och vips så har de flesta av mina kompisrelationer förändrats? Jag känner inte att jag kan berätta kul grejer som hänt mig för mina närmaste vänner nu, för jag märker att de inte uppskattar det. Det pyser ut små pustar av agg och irritation över grejer de aldrig reagerat på tidigare. Aldrig ett ärligt "grattis" utan snarare konstiga pikar, eller att de letar fel eller försöker hitta något som tyder på att jag bara haft tur eller inte förtjänar det egentligen.
Och det är möjligt att jag HAR haft tur och ATT jag inte förtjänar det "egentligen". Så funkar ju livet. Men det som stör mig är att de är så ivriga på att missunna mig det. Och under alla år när de hade fina bostäder, fasta anställningar och snälla pojkvänner och jag inte hade det, skulle det aldrig ha föresvävat mig att bete mig som de gör.
Det är också trist för att det tar udden av glädjen för mig, och det gör mig lite orolig. Är det såhär folk reagerar när det går bra?
Vad gör man? Vad är era erfarenheter?